Ester.
Ester Borg, redaktörens och fru Britas dotter, var en flicka utan skönhet, det visste hon själv, och därför vaknade hon tidigt till det beslutet att bli någonting i stället för att vänta på en man. Hon blev student vid sjutton år och for till Uppsala för att bli läkare, icke av någon särskild kallelse, utan för att ha något att göra.
Hon kom på sitt namn in i kretsar, där samtidens frågor slutbehandlats och där man hade en ny syn på livet, en antecipation av det kommande. Det var icke längre några tvivel eller farhågor, det var axiomer.
Av de manliga kamraterna behandlades hon som en kamrat, men en manlig, för vilken man icke generade sig. Detta hade ett visst behag för henne i början, och hon kände sig lyftad över sitt stånd som kön; men så snart det kom en kvinnlig kamrat med skönhet i kretsen, blev det annat. Då denna även upptogs som kamrat, skedde det på ett annat sätt. Den sköna behandlades med galanteri, som en överlägsen inkommensurabel, med ett ord som kvinna. Det råa skämtet tystnade, herrarne blevo städade, det spred sig värme, och en stämning full av dov lyrik lade sig över sällskapet, där Ester icke igenfann sin plats, ty hon kunde ju ej beröras angenämt av kvinnlig skönhet eller dela sina kamraters förtjusning inför en av hennes kön.
Då märkte hon det skeva i sin ställning; och den där jämlikheten med männen blev henne som en förnärmelse, en kränkning, i synnerhet som hon försummades. Därför vårdslösade hon sitt yttre, bortlade all kvinnlighet, gick på krogar, slog käglor och deltog en afton i ett slagsmål med gesäller. När hon cyklade, anlade hon sportjackett med knäbyxor, och denna kostym antog så småningom formen av en mansdräkt.
Kamraterna glömde också efterhand, att hon var kvinna, kallade henne aldrig Ester utan Borg, först, men om aftnarne hette hon Pelle och var då iklädd en kaisermantel med pelerin och studentmössa, så att ingen kunde se annat än det var en karl.
En afton efter ett jätterus på Rullan föreslog en medicinare, att de skulle gå till flickor, och Pelle följde med; det fann man helt naturligt. Som scène var det ju nytt, ehuru inga hemligheter förefunnos för medikofilaren Ester Borg.
Flickorna tittade nog lite underligt på den gossen, men de hade annat att tänka på, och man var ju där huvudsakligen för att dricka och prata. Bland innevarande gäster befann sig även en ung greve, vilken visste vem Ester var, men ändå tyckte det vara sällsamt finna en familjeflicka på ett sådant ställe.
Ett ögonblick blev salen utrymd, så att greven och den falske ungherren blevo ensamma.
Det var en viss stämning i det rummet; lågt i taket var det, vilket hindrar uppkomsten av mörker ovanför huvudet; väggarne voro indelade i fält, inramade i skulpterade lister, vilka omslöto målade landskap med herdar och herdinnor, som vallade får och åto körsbär, oskyldigt, barnsligt. Fönstrens gardiner voro av storblommig taft, och mellan dem syntes slottet i månsken. Greven hade satt sig vid det gamla pianot och lekte nu med tangenterna, som om han väntade bli avbruten av ett tilltal från Ester. Men när hon iakttog envis tystnad, spelade han upp Chopins 2:a nocturne i g-dur.
Ester kände den icke, därför häpnade hon över de sköna tonerna, vilka tycktes henne tillkomna just nu. Modulationer i dur, vilka klinga som moll, den djupaste smärta, som medför sin egen tröst; en vaken natt, som har den lisan att icke störas av svåra drömmar, huru pinsam än vakan må vara. Stället förändrade utseende, omgivningen förgylldes, och den unga flickan greps av ett vemod, som var hennes indolenta natur främmande. Hon hade kommit hit som till anatomisalen, där det var ruskigt, men där det stygga adlades av intresset. Plötsligt öppnas för henne en annan värld av renhet och skönhet; ett ljust moln isolerade de två från den osnygga omgivningen, ställde sig skyddande omkring dem och kom dem att glömma var de voro.
När greven slutat spela, måste han tala, efter som hon icke sade något:
-- Vet ni vad jag spelade?
-- Nej, jag känner det icke.
-- Det var Chopin! Och det förekommer mig som om han diktat denna nocturne en natt, på ett sånt här ställe, där man blir vemodig av att söka en glädje, som icke finns; där man känner hela tillvarons elände inför det mest ofullkomliga av allt ofullkomligt.
-- Tror ni verkligen Chopin besökte sådana här ställen? frågade flickan, som icke var riktigt med ännu.
Greven log sorgset:
-- Ja, visst gjorde han; skulle det vara så underligt? Ni och jag sitter ju här.
Detta ni och jag lyfte dem över, och slöt dem tillsammans i ett vi.
-- Det är sant, svarade Ester mera naivt än hon ville, då hon ju därmed accepterade artigheten.
Greven log åt det kvinnliga draget att icke försmå en komplimang, och i detta ögonblick kände flickan att hon tilltalades av en från andra sidan, och hon sökte kontakt med detta bättre.
-- Vad gör vi här egentligen? Varför är ni här? frågade hon nästan ofrivilligt förebrående.
-- Ja, min fröken, det är inte lätt att säga. Jag följer med; jag låter en skymt av misstanke falla på mig att jag är lik de andra, för att undgå andra orättvisa misstankar. Det finns för övrigt en attraktionskraft hos dessa ställen och deras innebyggare. De påminna om ett naturtillstånd vi lagt bakom oss, och därför synes mig deras beteende naivt som landflickans. Jag ser aldrig något oblygt, aldrig någon ruelse, som skulle antyda medvetande om orätt; jag förstår det icke, men kan icke fördöma det, jag gillar det icke heller. I julas, själva julafton, gick jag förbi sjukhusets avdelning för flickor. Huset ser ju ut som det hade alla sjukdomar och rappningen har fallit av fläckvis som sårskorpor. Nåväl, jag gick förbi där i jultankar, och genom fönstren på nedra botten med deras järnstänger trängde sång ut på gatan; jag erfor ett ögonblicks oändlig smärta, då jag försatte mig i dessa olyckligas läge -- tänk! en julafton därinne! -- Men vad hände? Sången trängde starkare ut till mig, och jag hörde: Sjung om studentens lyckliga dag ...
Ester avbröt och fullföljde:
-- Jag gjorde just ronden därinne den aftonen, och jag såg dem dansa kring julgran, i vilken hängde ett krucifix, som de fått av Elisabetsystrarne. De visade samma oförställda glädje inför den korsfäste som inför pepparkaksgubbarne. De kallade den korsfäste för Frälsarn, icke för Kristus, och namnet Jesus uttala de aldrig. De tro på Frälsarn och tala om honom som små barn; höra de en fritänkare häda, så rysa de och uttrycka sin avsky. Kan ni förklara dessa människor?
-- Nej! Det kan jag icke! svarade greven; och därför behandlar jag dem alltid med en indifferent aktning som medmänniskor. Har ni för övrigt märkt, att på deras väggar ni aldrig ser en oanständig bild, nästan aldrig hör från deras mun ett plumpt ord ...
-- Ja, jag som läkare, och (här stannade Ester framför ordet, men lät det gå) och kvinna får ju inte hörat ...
-- Inte jag heller, svarade greven ...
Nu log Ester:
-- De beror kanske på vem de talar vid.
Greven rodnade som en man, vilken får en artighet av en kvinna, och för att dölja sin förlägenhet gick han vidare med stor iver ...
-- Men det mest utmärkande hos dessa flickor är deras benägenhet att skratta; det skall vara roligt, allting skall vara roligt, icke som vi trodde förr, emedan de vilja glömma eller slå bort samvetet; de kallas ju för glädjeflickor, och det är rätta ordet. Vad är då detta för naturligt urval av människor? Vad säger er vetenskap om den saken?
-- Den kan ingenting säga, ty den vet ingenting. Möjligt är att dessa äro nära avkomlingar av vildar, då de ha ett annat samvete än -- vi, ty det är nästan omöjligt att väcka deras skamkänsla; de vill inte höra talas om'et, förstå det inte, slå bort det, och det värsta de frukta är allvarliga män.
-- Ja, jag vet det, svarade greven; mig hatar de därför att jag är så tråkig, och jag har ändå aldrig försökt tala förstånd vid dem; men jag kan inte skratta ...
-- Inte? Men det är så hälsosamt!
-- När jag får något att le åt en gång, skall jag le; det är mänskligt; men att skratta är alltid elakt, och framkallas av det befängda, det förvridna, det onda; därför upplöser det sig vanligen i tårade ögon och följes ofta av en tomhetskänsla, som slutar i verklig gråt, gråt utan orsak.
Nu först bemärkte Ester att unge greven var klädd i frack. Det såg han och fortsatte:
-- Ni ser på min frack! Ja, jag har varit på supé hos professor X.
-- Nåå?
-- Det är rysligt, men kanske nyttigt. De unga gymnastisera sig i att tiga och de äldre i att förtiga; alla gå som med grimma för att inte bitas; och i kväll var sällskapet sådant att ingen vågade yttra ett förnuftigt ord; alla tego. Det kallas att utbyta meningar. Vet ni, efter en sådan maskerad längtar man att komma hit. Eljes bruka alla supégäster hasta till kafét, för att där få säga det som icke sades på bjudningen.
-- Tycker ni det är roligt att leva? frågade Ester helt hastigt.
-- Att leva? Är detta att leva? Det är ju bara frågan om att döda, döda alla sunda, starka drifter, som skulle uppehålla livet; och dödar man dem icke med försakelse utan ger dem luft, så dör man på sjukhuset, eller senare dör man av kallbrand i det heliga äkta ståndet. Det var en faslig blague det här med livsglädjen på 80-talet; profeterna slutade i sorg, och allt gick tillbaks i de gamla spåren. Vet ni jag har en vän, som ligger på sjukhuset och dör så sakta och varligt.
-- Jag känner honom; det är skalden ni menar?
-- Ja, ska vi gå dit, i månskenet? Han tar saken ganska lugnt.
-- Gärna! svarade Ester, och de bröto upp.
Höstnatten var månklar och ljum; de gingo tysta smågator, stora gröna gator och kommo in i sjukhusparken. Under de väldiga träden voro tält uppslagna för de sjuka, vilka där sovo eller vakade alltefter som. Men under en lönn satt underläkaren och drack whisky med en kandidat. Ester och greven, som kände båda, stego fram och frågade efter skalden.
-- Jo, svarade underläkaren, han ligger här invid och är vaken, men han har väl inte så långt kvar, efter som han skickat bud på professor X.
-- Vad? Teologen? frågade Ester förvånad.
-- Ja, gubben och Axel plägade ju umgänge i all vänlighet, för att strida, i all vänlighet, och skalden har bett oss vara vittnen till deras sista batalj för att hindra oriktiga redogörelser om förloppet.
-- Få vi gå in till honom under tiden, då?
-- Var så god; han ligger och läser Andersens sagor.
Ester och greven gingo in i närmsta tält, och där låg Axel E. läsande vid en lyktas sken.
Det var en liten utmagrad gestalt med svart helskägg, exotiskt utseende, franskt eller italienskt; hans ögon voro stora, glänsande, och han forskade en stund innan han kände igen de inträdande, ty hans ögon hade börjat svika liksom hans hörsel. Därpå log han, räckte vardera en hand och bad dem med viskande röst sitta ner. Han visste nog han skulle dö, men han förteg det för sig själv, och ville inte att en annan skulle säga det. Men ibland for högmodet i honom, och då skulle han skryta med sin oräddhet.
-- Ja, gossar, viskade han, nu slocknar jag; ögat mister sitt ljus, örat sitt ljud och rösten sin klang.
Nu hostade han, hemskt, ty han hade stryplungsot.
-- Men ser ni, ännu är det ingen fara, ty pulsen går ned till 38 grader om nätterna, och nätterna är värst. Nog vore det skada i alla fall, om jag nu skulle gå bort, då jag är rengjord från tobak och sprit och allt annat. Jag känner mig som tvättad invärtes. Ja, det är ruskigt att leva. -- Hör ni, den här Efraim är en konstig karl. Han skrev ett brev till mig från Norrbotten och börjar så här: Om detta brev ännu träffar dig i livet. -- Inte skriver man så till en sjuk människa. Ja, livet! Vet ni vad det värsta är som jag upplevat? Sitt ner ska ni få höra! ... Ester minns den där flickan med röda håret, ja! som jag skulle gifta mig med. Jo, vi for över till Petersburg, och efter första lyckotiden kom ledsnaden. Vet ni vad ledsnaden på tu man hand är? Ensam kan det vara svårt; det är dock uppbyggligt; men på tu man hand det är fasansfullt, det är döden; man är bunden vid varann, men man hatar varann, så gränslöst, därför att man binder varann. Nåväl, hon hade i hemlighet skaffat papper, som även skulle binda mig genom vigseln. När jag upptäckte vem hon var, förebar jag min fattigdom mot ett äktenskaps ingående, men då svarade hon: jag har pängar. Vi bodde på ett enkelt hotell i samma rum. Men en dag -- hon var borta halva dagen -- förde hon mig till en restaurant, den första i Petersburg. Där presenterade hon mig för en vän, som bjöd oss på en hundrafrancs middag! Jag behövde ju bara se för att förstå, och när de vid champagnen växlade en blick, fattade jag ett beslut. Nåväl; hemkommen på natten låtsades jag somna. När jag visste att hon sov, gick jag upp, tog hennes portmonnä, ty mina pängar voro slut; grep mina kläder och skodon, smög ut i farstun; och i iskalla vintern klädde jag mig -- i stenfarstun. Därpå sprang jag till stationen. Men intet tåg fanns förr än sex timmar senare. Gossar! Jag gick på stationen i sex timmar! Och i ångest att bli gripen som tjuv! -- Men jag lyckades fly! -- -- -- Tjuv! Vad säger ni om det? -- Och hur skulle ni ha handlat?
-- På samma sätt, svarade greven, om för att trösta en döende, eller för att han trodde sig i stånd till handlingen.
-- Tjuv! upprepade Axel E.
-- Nå, har du förebrått dig det sedan? frågade Ester.
-- Nej, svarade skalden. Kan ni tänka er det! Inte har jag förebrått mig, men jag har varit ursinnig därför att jag tvingats in i en sådan smutsig situation. Jag handlade på god tro, i hänförelse, och så ... men vem jag skall bli ond på, vet jag inte. Slumpen, ödet, omständigheterna äro för mig personer, som jag icke kan definiera, men vilka jag känner som levande väsen.
-- Varför har du kallat på professorn? avklippte nu Ester, som tyckte mer om verkligheter.
-- Professorn? Jaså; det hade jag glömt! Jo, jag var ensam och ville strida med honom.
-- Vill du inte ha morfin och sova i stället?
-- Morfin biter inte på mig; nej, jag vill vara vaken och tala; jag vill höra min röst så länge den hörs!
Nu visade sig i tältdörren ett vitt gubbhuvud, som icke var av det vanliga slaget. Det var icke Paulushuvudet, icke Petrus heller, men något av varje. Framifrån lyste välvilja, undergivenhet under ödet, kristlig ödmjukhet; men i profil visade sig en druid, en Odins präst, som letade efter flintkniven för att tälja ut hjärtat ur fångarne. Man kom att tänka på Uppsala högar, på Odinslunds trädgrenar, där de slaktade skulle hänga som offer åt den oförsonlige försonaren.
Men Axel E., som såg den gamles kolossala silhuett genom lyktskenet kastad på tältduken, fann honom där tecknad som en molngubbe man ser efter åskväder, något av Zeus eller Moses, och han blev ofrivilligt imponerad, liksom alla vilka kommo i närheten av denna ungdomens biktfader.
-- Nå, min kära Axel, började den gamle, hur har du det nu?
-- Det är nog dåligt, farbror, svarade Axel E., som redan ångrade, att han i sin svaghet frammanat denne robyste kämpe.
-- Hur är det med din själ, då?
-- Ja, si farbror, det är den jag har legat och tänkt på i dessa nittio dagar, men jag kommer icke till klarhet.
-- Inte det? Inte det? Har du inte kommit till medvetande om din skuld?
-- Nej, det har jag inte. Att jag är en syndare, det vet jag, eftersom vi äro födda i synd; och efter vi alla äro syndare, så är jag intet undantag som behöver bekänna mina synder inför en annan syndare, vilken vore lika skyldig bikta sig inför mig, då vi ju äro syskon ...
-- Du är fjärran ännu, min gosse ...
-- Vänta lite, så skall jag säga alltihop i dess sammanhang, och mina vänner här skola vara mina vittnen. -- -- --
Här hostade han, och hans viskande röst återfick sin klang, när han reste sig i sittande ställning.
-- Jag var tolv år, då min manbarhet visade sig. Av fullt oförstånd, på lek, blev jag narrad av en äldre kamrat, vilken jag sedan bannade över som min ungdoms förförare, och ganska långt fram i tiden, då jag återsåg honom och han namngav sin förförare. Nåväl, jag blev skrämd av en bok, som höll på att bringa mig på dårhuset av fruktan för de eviga straffen. Jag blev läsare, och trodde jag skulle få frid; men det sinnestillstånd, som religionen medförde, vill jag kalla osaligheten; allting blev svart omkring mig, värld och människor, och det värsta var med askesen och plågeriet. -- Jag låg på bara sängbotten med salgjordarne som skuro in i min kropp, och jag frös under blotta lakanet; jag gjorde aftonbön på kaklugnsstenarne; jag svalt mig; jag förödmjukade mig för människorna, så att jag gick ner i rännstenen, väjande för var och en, emedan jag ansåg mig sämre än alla andra och icke värdig att gå på trottoaren. När jag nu övervunnit mig själv, så överfölls jag i sömnen av drömmarne; och det nya oförklarliga skrämde mig, så att jag icke vågade sova; den heliga sömnen var mig vänd i förbannelse; men min själ var ren, ty jag diktade endast vackert, det vet ni alla, som läst mina ungdomsdikter. Då jag nu såg att den goda viljan, alla ansträngningar voro förgäves, och då jag trodde att mitt liv skulle flyta bort, då jag fann att mina böner till Gud endast besvarades med gäckeri, då trodde jag mig vara i helvetet, och att Gud vänt mig ryggen. Då kom jag att läsa Stagnelius, och fick av honom ett slags förklaring på eländet. Själen var nedkastad i kroppens fängelse, och kunde endast hålla sig fri genom att då och då vräka ett stycke kött åt djuret, i form av offer. Jag gjorde så -- -- -- och var gång jag gjort så, har min själ lättat ankaret och jag har flygit över träsken. Men så snart jag återföll i askesen, sysslade mina tankar endast med sensuella ting, liksom den hungrige alltid tänker på mat. Så fick jag denna sjukdom! -- Då frågas, varför icke alla få den; och varför de icke angripas först, som driva otukten likt en sport, vilket jag icke gjort. Svara på det! Läkarne säga att somliga individer äro immuna, emedan deras föräldrar burit på giftet ...
Nu reste sig gubben i vrede och slängde druidhuvudet:
-- Har du kallat på mig för att jag skall sitta och höra på sånt här svineri?
-- Ja, gubbe, du skall höra på mig, skrek den lille mannen i sängen; och han fattade i det vita skägget som om han ville rycka dän ett lösskägg. Du skall höra på mig, du skall veta innan du dömer. Du skall veta, att mina känslor höllo på att gå avvägar när jag med återhållsamhet sökte bli fri från helvetesbranden; du skall veta att jag befalldes av min fars husläkare söka opp kvinnor, och att det skedde med min fars vilja och vetskap.
-- Det ljuger du, svarade människooffraren.
-- Å, vet skäms! Vet hut! Du gamle, som har sovit i äkta säng med en kvinna den du älskat, en lycka, som aldrig beskäres en ung man, emedan han saknar brödet: du skulle beklaga, du skulle trösta, men du har bara stenar och ormar där du skulle ge bröd och fisk.
Gubben tog åt boken på nattduksbordet, och när han såg Andersens sagor, lade han den tillbaka med en liten överseende min av missräkning.
-- Ja, fnys åt sagorna, men läs den om prästens elaka drömmar när han predikat eviga straffen. Känner du den?
-- Här är min roll utspelad, råkade druiden vilsesäga sig.
-- Du sade't; din roll! fortfor den döende. Kom ihåg världsbegärets rörelser i eder, som du predikat för ungdomen, tänk på hela »det inre sinnets frihet från världens tjusning» när världen nästa gång skall tjusa dig, hovpredikant! »Ve den som dukar under i denna strid och sträcker vapen», Principiis obsta! Du känner ungdomens frestelser, gamle, men du känner icke ålderdomens, när världslig ära och utmärkelse lockar dig till avfall, din dag kommer, då du skall tre resor förneka din frälsare, Petrus, då du skall narras att lovtala antikrist, som med sina kringsmygande läror ursäktade synden, då Gud skall slå dig med blindhet att du skall ävlas intaga dens tronstol, som stungit vår frälsare i hälen! Pass på! när den dagen kommer, och tänk då på mig, som icke finns mer ...
Här slocknade den sjukes röst och han sjönk tillbaka på kudden i en slummer.
Hovpredikanten, ty så hade han nu skiftat hamn, och han hade många, blev nu hög, vid tanken på sin värdighet, vilken måste iakttagas inför den studerande ungdom, som åhört den läxa han fått; och liksom han överlämnade målet åt vederbörande läkare, hälsade han avsked med handen och kastade en fras:
-- Doktorn ser till att han får sova.
Därpå utvecklades molngubben på tälttaket och blev fruktansvärt stor, en jättes huvud, urtidsmänniskans, som kastade sten på kyrkor, inte tålde ringklockor och fasade för lukten av kristet blod. Så krympte resen ihop, och kröp ut genom tältluckan.
Nattbrisen från slätten ristade de stora lönnarne, som susade och risslade likt en bäck i småstenar; tältduken gick i små vågor och lyktans fyra hörnstolpar kastade sin skuggbild som en bur, i vilken den sjuke visade sig med det vita ansiktet uttryckande den oändliga smärta den människa erfar, vilken anser sig lida oförtjänt.
-- Han sover utan morfin, sade underläkaren, efter att ha undersökt pulsen.
De tre unga människorna gingo ut, och satte sig under lönnen vid whiskybordet. Månen hade sänkt sig, och lyste vitt på tälten; ett läger slaget åt sårade och döende.
-- Ja, gossar, började underläkarn, blir ni kloka på den professorn? Nu är jag som teosof och martinist böjd att antaga, det någon främmande själ tidigt satt sig som en ymp på denna vildstam, och lever vidare parasitiskt på honom. Denna storinkvisitor är i botten en annan än han synes; om jag finge raka och klippa honom, skulle ni troligen få se en typ ur Lombrosos album: jag menar att han är en ond människa, som kommit till medvetande om sin ondska, och därför fått denna påle i köttet, som kallas religion; eller han har själv lagt sig stången i munnen, för att icke bitas. Har ni inte märkt att goda människor aldrig äro läsare? och att läsare alltid verka elaka på oss vanliga syndare? Jag var läsare då jag var ung, och jag tog emot religionen som ilskna hundars spikhalsband. Utan min ungdoms stränga religion hade jag varit en omänniska, ty jag var icke snäll av naturen. Läseriet är ett sinnets tillstånd, som infinner sig eller uteblir; det är således idiotiskt att hata eller förebrå en människa för hennes sinnesförfattning; läseriet är ett penitenstillstånd, en strävan till uppfostran åt übermensch till; misslyckas ju ofta, och därför synas läsarne vara hycklare, men äro det icke; en religiös människa är alltid en bit sämre än andra, emedan hon behöver gisslet, och en bit bättre än andra, därför att hon begagnar gisslet. Tänk er en Oftedal utan religion? Det hade varit en Caligula sannolikt; nu blev han bara en liten Ludvig XV; det är alltid något vunnet. Vad Axels bekännelse angår, så vet jag att den är sann, och det var pinsamt höra den gamle göra honom till ljugare, men han förstod väl inte bättre, ty han har väl aldrig levat livet. Och det är den stora frågan, ser ni, om man skall gå igenom det eller gå utomkring smörjan. Jag vet intet; somliga dyker ett tag och simmar vidare; andra stannar på botten. Det tycks vara förutbestämt för varje särskild, och Axels gnosticism, som han fått av Stagnelius, synes ha givit honom en trang att ödelägga det materiella underlaget för att lösgöra det andliga. Om religionen är i stort taget anknytning med det ovan, så var Axel religiös, ty han befann sig alltid stadd på flykt, sökte alltid bakom fenomenet, tog livet som något provisoriskt, övergående, ett gästspel i förbifarten, led av tillvaron, och längtade hem. Han var ingen ond människa, snarare motsatsen ...
Här avbröts talaren av Ester, som blivit upprörd:
-- Varför säger du han var?
Läkarn syntes åtra sig, men det var för sent:
-- Jag säger var, därför att han är icke mer. -- Det visste jag för en stund sedan.
-- Är han död?
-- Ja!
Det blev tyst, och de tre ansikten blevo vita. Ingen ville säga något banalt inför den stora gåtan. Men de reste sig, och gingo in i tältet för att ta avsked.
Morgonen hade grytt och lyktan var slocknad.
Tältduken var utifrån svagt rosenfärgad, och den döde låg med huvudet kastat bakut, munnen öppen som i extas, och ögonen riktade uppåt; hela ansiktet strålade av hänryckning, som om han sett något övermåttan skönt, sina drömmars land kanske.
Efter en lång vinter i Uppsala blev det vår igen, och Ester kom hem till föräldrarne. Storö hade utbildat sig till badort och fått societetshus; dit kommo mångahanda folk, kutterseglare, sommargäster. Och Ester måste gå klädd som dam, vilket föreföll henne högst kuriöst; särskilt fann hon det vita som att gå ikring i sina sängkläder, påminnande om lakan och örngått, menade hon. Allt satt illa på henne, tog sig inte ut, och när hon visste det, höll hon sig undan. Men fru Brita tvang henne gå ner på societeten, ty hon fick icke glömma att hon var kvinna. Dessa stunder voro hennes bittraste när det var dans. Då kunde hon sitta vid väggen och vänta bli uppbjuden i timmar, men det kom ingen herre: och kom det verkligen någon, så såg hon medlidandet med den fula flickan, och det kränkte henne i det innersta. Då uteblev hon och gick till skogs, for ut till sjös, men skickades åter till danssalen vid nästa tillfälle. Denna utställning av hennes kvinnlighet, denna tävlan i en ojämn, ovärdig kamp slet sönder henne, och hon bannade över det grymma nöjet, där de av naturen vanlottade skulle märkas offentligt.
Det var en sådan dansafton på försommaren. Föräldrarne sutto i direktionen, och Ester hade av hänsyn för dem och även med åtanke av det välgörande ändamålet gått med. Men hon hade icke gått in, utan tagit plats på verandan, där hon såg paren tåga förbi, förbi. Värsta pinan för henne var att dölja sitt ansiktes uttryck av missräkning och grämelse, och detta våld gav henne miner av vildhet och trots.
Som hon satt där, kom en medicinare från Uppsala, något munter från en kutter:
-- Nej, si Pelle, undslapp det honom. Är Saul också bland profeterna? Inte går du väl på såna härna utställningar av reproduktionsdjur?
Ester blev svarslös, och kamraten gick in, utan att bjuda opp henne. Detta att han icke satte i fråga det hon skulle vilja dansa, kränkte henne på ett särskilt sätt, trots det artiga i mannens tvetydiga yttrande, då han höll henne för god för detta spektakel.
Efter en stund syntes unge greven från Uppsala förande balens drottning, ortens skönhet, vilken hängde på hans arm och drack hans blickar. Ester såg dem inträda i salen, dansa, och därpå konversera. Alla badgästerna följde de två med menande blickar, och en äldre dam, som kom ut ur salen, hördes yttra:
-- Den där skall bli grevinna! Lycka till; en greve, vars far är kassör och vilken själv är socialist, det är ett fint parti.
-- Men han ser bra ut! svarade den andra damen.
Ester hade hört; och när hon nu såg detta nya uttryck i grevens ansikte, som återstrålade den unga skönhetens, då blev det mörkt inom henne, och hon förstod varför hon aldrig sett hans ansikte få denna glans i hennes närvaro.
Hon gick direkt hem och satte sig på sin kammare. Det var natt men ljust, och enstaka toner från societetsmusiken trängde fram till henne. Då kom hon att erinra Chopins nocturne, som han spelat för henne i den sällsamma societeten där i Uppsala. Med sitt kalla, nyktra temperament, hade hon trott sig stå över sådana barnsliga känslor som erotik, men nu var hon fast, det fanns intet tvivel. Och där satt hon och grät, av smärta över att vara försmådd.
När hon icke kunde somna, gick hon ut; kom ner till stranden och tog en båt; satte sig vid årorna och höll ut på fjärden mot ett litet skär, som brukade vara hennes mål.
Men hon måste förbi societetshuset, och där ljöd ännu musiken; de bleknade ljusen lyste genom fönstren. Hon ville fly, men drogs dit som om strömmen satte henne. Då tog hon ett årtag och vände rätt ut mot sista udden så att hon fick landet bakom ryggen, och så styrde hon utåt.
Men pianomusiken följde henne med den svaga landvinden. Och hon tvangs att sätta årorna i valsens takt, ett, två, tre, vilket kändes som om hon kommenderades därinnifrån, därbortifrån, där deras kroppar rörde sig i samma rytm. Då vände hon igen i annan riktning, men hon kom inte ifrån det, kom icke ut ur denna trollkrets. Plötsligen avstannade valsen, och det blev en stunds tystnad, endast störd av måsar och vågskvalp. Men så började tystnaden höras, och i sitt minne hörde hon nocturnen, förnam den snarare, såsom man kan erinra musik inom sig. Dock, detta var ju verkliga ljud, g-dur, klingande som moll; det var hans anslag, hans spelsätt! Vilket förräderi! Han spelade deras Chopin för henne, drog henne in under deras täcke, de en gång gömt sig i!
Nu flydde hon på allvar rätt ut till havs, och sökte med årornas buller nedtysta musiken; vattnets forsande om fören hjälpte på, och hon var slutligen utom hörhåll, när hon gick förbi ett litet skär med en tall på. Men då, när hon saktade farten, och lade upp, hörde hon årors svaga ljud i tullarne bakifrån skäret. I nästa ögonblick sköt den skarpa fören av en vit snipa fram över den låga hällen, ett huvud syntes, och greven vid årorna trädde fram.
-- Är det Ester? frågade han helt lugnt.
Flickan svarade, utan tecken av förvåning.
-- Ja, och är du här?
Det hon trodde ha bakom sig, var framför; strömväxlingen skedde så snabbt, att hon genast fungerade normalt.
-- Det var en skräcklig séance därinne! fortfor greven.
Nu först kom Ester tillbaka i den tillryggalagda pinsamma stämningen:
-- Jag trodde du var kvar och dansade med den sköna!
-- Nej tack! Det var en sån där som skulle ha drag efter sig; en kokett kokott! Hon lade an på mig för att få sjöoffcern, och så tog hon sjöoffcern för att plåga postmästarn, och att hon skulle sluta med aptekarn förutsåg man.
-- Såå? invände Ester, hon kallades redan grevinnan.
-- Jaså, hon stal mig? Hon såg så ut, och den slutar nog med hundbröllop.
-- Va ä de?
-- Ska vi ta i land och se på soluppgången?
De togo iland; och när orsaken till Esters sorg var upphävd, så föll hon ner i sitt gamla vanliga humör, med en stilla indolent skepsis, och utan aning om erotik.
Och så foro de hem i soluppgången!
Greve Max stannade åtta dagar på Storö hotell, och under hela tiden umgicks han förtroligt med Ester. De seglade och promenerade, men gingo aldrig i societeten; deras förhållande var oförändrat, med den lilla skillnaden att Ester började vårda sitt yttre, antog med den kvinnliga dräkten kvinnliga fasoner, och röjde vissa drag av en vild, sund skönhet. Föräldrarne sade ingenting, ty de visste att här hjälpte ingenting. Men en afton -- en afton hade de unga gått långt ut i skogen för att se på havet. Hon hade satt sig på en häll, och han hade sträckt ut sig invid hennes sida. Det såg mera intimt ut än det var, i synnerhet som han just fattat hennes hand och frågat varifrån hon fått den ringen hon bar.
Då framträdde med ens fader Borg, redaktören, och skälvande fick han endast fram de sedvanliga orden:
-- Är herrskapet förlovade?
Ställningen var pinsam, och greven måste ju tala först:
-- Det har vi aldrig tänkt på, svarade han och reste sig, långsamt, men han betraktade Esters ansikte, som fått ett nytt uttryck, av blygsel, blyghet och barnslig fruktan inför fadren, och han upptäckte i ett slag arten av deras intimitet. Därför fortfor han, men i ändrad ton:
-- Det beror för övrigt på Ester.
Flickan skiftade åter hamn vid detta medgivande, och fadren hade ofrivilligt tänt den gnista, som ännu straxt förut icke var född.
-- Efter som Max kan tänka sig möjligheten, och ...
Här föll hon i gråt, och kastade sig i fadrens armar som om hon där ville dölja de känslor hon själv blygdes för.
Det var länge sen Gustav Borg varit med om dylikt, och när han hade Ester i sin famn, erfor han som om hon åter vore barn, och hans faderliga känslor överflyttades på den unge mannen, vars hand han fattade.
-- Lycka till då, sade han, och röck upp sin manlighet. Nu lämnar jag er, men jag väntar se herrskapet i mitt hem till middan.
Och så gick han.
Förvandlingen hade skett, transfigurationen; och de två unga människorna stodo där, icke som kamrater och vänner, utan som man och kvinna; i viss mån blevo de varse sin nakenhet, blevo blyga, och talade med nya stämmor, nya ord, de vandrade hand i hand, som små barn under skälvande träd, och när de mötte människor, blygdes de icke, utan voro stolta som unga gudar, och de tyckte alla böjde sig och hälsade dem med vördnad.
Detta var sommaren 1890. Följande året gick på samma sätt under läsning på examen och planeringar för framtiden. Föräldrarne ville gärna föra in samtalet på giftermål, men de unga svarade intet. Ibland väckte denna tystnad oro. Brutna förlovningar voro så vanliga, men otrevliga; man hade tänkt sig som släktingar, blandat intressen, tagit förskott på känslor och kanske rört ihop materiella värden.
Fru Brita var mera lugn än Gustav.
-- Låt dem hållas; det där få vi inte lägga oss i.
Så kom julferierna 92. Då hade fru Brita utan att höra sin man inbjudit fästmannen att bo hos dem på Storö. Gustav hade fallit i raseri, men inför ett fullbordat faktum måste han böja sig.
Julen hade gått och det var en av årets sista dagar.
Det var grått och dåsigt, och Gustav Borg ville ha ett parti bräde. Till den ändan gick han upp i tornrummet att söka sin måg. När han fann nyckeln urtagen, knackade han. Ingen öppnade, men han hörde två röster, som viskande uttalade orden »tyst».
Då förstod han, och gick ner att söka upp sin hustru. Som han väl visste huru snällt hon kunde svara på tal, gjorde han i tankarne ett urval av frågor, mera i påstående form, ty det var svårare komma undan en beskyllning än avfärda en fråga med nej eller ja. Han slog alltså ner som en blixt i fru Britas skrivkök, och slungade ut:
-- Hur länge har du vetat att de unga stänger in sig på hans kammare?
-- Hur länge? Så länge de varit här! svarade fru Brita, vilken just skrev en uppsats om äktenskapets nya former.
-- Det är således med din vetskap och ditt tysta medgivande?
-- Med mitt öppna medgivande.
-- Kopplerska! skrek den retade fadren och fick en stol att rotera kring fyra axlar.
-- Vet skäms! svarade frun.
-- Du har gjort vårt hem till en bordell!
-- Det har det väl alltid varit.
Därmed var ju allting sagt, men fadren talade i denna stund från sin synpunkt som fader, och ej som make, därför gick han sin stråt vidare:
-- Nu går jag emellertid och bryter opp dörren, sedan kör jag ut båda två med en käpp, och sedan söker jag skilsmässa ...
-- På vilken grund?
-- På grund av hustruns uppträdande som kopplerska åt sin dotter.
-- Och de minderåriga barnen?
-- Dem tar jag, sedan du befunnits vara ovärdig som mor.
-- Du tänker köra ut mig?
-- Ja!
-- Hör du Gustav, för barnens skull, vill du inte göra upp det där i godo?
-- Nej!
-- Då begär jag uppskov, svarade fru Brita; jag måste ordna husets angelägenheter, förstår du, och så drar jag i frid från detta hem.
Detta lät uppriktigt, och var det nog delvis, såsom uttryck av den smärta, som alltid åtföljer tanken på att skiljas. Mannen, som erfor det samma, lät narra sig, och lovade ej företa något på tre dagar, mot löfte att greven lämnade huset.
Därpå drog han sig tillbaka på sina rum en trappa upp, med anhållan att slippa komma till bordet.
På aftonen efter detta uppträde hörde Gustav Borg ett ivrigt telefonerande, slädars ankomst och avfärd, tassande i trappor och korridorer; men då huset var mycket stort, och han icke vågade visa nyfikenhet, förblev han okunnig om vad som förehades. Denna ovisshet verkade dock oroande, i synnerhet som hans beslut ju var beroende av de andras angreppsplaner. Hans gissningar började sitt spel, och han uppkastade det ena förslaget efter det andra, men slopade dem allt efter som hans gissningars lösa sand rasade undan.
Ensamheten i denna belägenhet blev honom olidlig, men han vågade icke lämna sina rum. Han ville sin vana trogen gå ned i barnkammarn och säga godnatt åt de yngsta barnen, en gosse på sex och en flicka på fyra år, men de sovo icke ensamma utan barnfröken var hos dem, och i dag var icke ögonblicket väl valt för att han skulle visa sig hos henne, på de grunder, som fru Brita vid ett föregående tillfälle antytt. Där var hans svaga punkt, som han hittills hållit undan, men som nu trädde hotande fram.
Så här hade han glidit in i detta förhållande, vilket icke syntes, och förtegs; misstänktes, men fördrogs; icke inverkade på husets fysionomi; nästan respekterades, emedan frun i huset icke brydde sig om det. Efter tjugofem års äktenskap hade fru Brita för fyra år sedan vid sista barnets födelse förklarat: att hon icke ville ha flera barn och att hon ville ägna sitt återstående liv åt samhällets och mänsklighetens tjänst. Detta var ingen nyhet, ty hon hade redan vid första barnets ankomst förklarat att hon icke ville ha flera. Och så hade de kommit lika fullt, kommit till av en olyckshändelse som ju de flesta av mänskobarnen komma till. Men nu var det så bestämt, att hon löste sin man från hans trohetslöfte, då han förklarade sig icke kunna leva som gift celibatär. Hon anhöll endast »få vara i fred», och att »slippa veta något». Det är ju icke så lätt för en man att ändra tycke; man tar icke ett nytt på hyllan, utan att ett tillfälle skall erbjuda sig. Och tillfället erbjöd sig i form av barnfröken. Då fru Brita överlämnade sitt hus åt den tjugosjuåriga fröken, var det utan saknad. Fröken var förståndig och undergiven, sökte icke makten; men tog mödan. Hon och mannen skötte barn och hushåll, och som hustrun mest var borta, när hon icke skrev, så uppstod i ensamheten ett naturligt vänskapsförhållande mellan mannen och hans barns vårdarinna, och snart antog deras förbindelse den intima karaktär, som blivit antydd, dock utan att medföra någon märkbar ändring i makarnes samliv, som tvärtom blev mindre stormigt och mera aktningsfullt än förut.
Husets maskineri gick ljudlöst och skulle ha gått så allt framgent, om icke hustrun känt sin ställning hotas, och framför allt fruktat att skiljas från barnen, vilka kanske skulle få styvmor, sedan hon själv kastats ut på backen.
I känslan av det förestående hade hon i hast samlat anhängare och vapen, besluten att slå slaget och döda fienden hellre än att dödas.
Efter en sömnlös natt, sliten av tvivel och ovisshet vaknade Gustav Borg och klädde sig. Därpå gick han helt enkelt ner till kaffebordet, där han råkade hustrun och barnen. Allt var sig likt, men ändå litet olikt. Ester var kall och sluten, och när fadren med en blick letade efter greve Max, var modren genast tillreds med ett:
-- Max bad hälsa så mycket; han ville inte störa dig.
Detta enda svar utgjorde hela familjebyggnadens hemlighet. Låta passera, låta rinna av, kompromissa, förtiga, och gå vidare. Och detta befriade, så att Gustav Borg återfann sig, troende allt vara glömt, och han hängav sig åt glädjen vara bland de sina, kände sig stark, omgiven av sin naturliga livvakt.
Han nedlade varje tanke på anfall och försvar, fred var sluten, det skedda hade aldrig skett; och han gick ut att spatsera i skogen med de två yngsta, vilkas sällskap föryngrade honom. De kommo ut i en hage, där ekorrar sprungo i snön för att motionera sig efter den långa sömnen. Vid åsynen av de promenerande skyndade de snabba djuren upp i en ek att gömma sig i ett hål. Den yngste gossen, favoriten, ville genast att fadren skulle gå upp i trädet och fånga en ekorre. Alla föreställningar hjälpte intet, och när pysen bad med ögonen, var han omotståndlig. Fadren kastade av rocken och äntrade eken, dock utan annat resultat än att han kom ner svettig och med sargade händer.
Detta erinrade om en scen förliden sommar, då fadren gått ner mycket tidigt för att bada ensam. Han hade gjort sin simtur och var påklädd, gladde sig i sinnet åt det väntande kaffet, då pysen kom ner för att se på simningen. Den lilles missräkning var stor, då han kom för sent, och han började gråta. För att torka hans tårar i hast, tog fadren och klädde av sig igen, hoppade i och sam ut, vilket icke var i hans smak, men han kände sitt offer belönat i den omåttliga glädje hans möda och självövervinnelse framkallat.
Nu besökte de tillsammans alla gamla lekplatser, grottor och rävgryt, sällsamma strandstenar, myrstackar, kullblåsta träd; och fadren återsåg allt detta, som om det varit förlorat och återfunnet. De gingo upp harspår, som han lärde barnen skilja från rävspår; de studerade fågeltramp och råttornas långa linjer; de sågo orrar i björktopp och domherrar i gran ...
I denna stilla, oskyldiga glädje överfölls han plötsligt av en känsla, som man får vid ett avskedsbesök. Och han vände hemåt, orolig, beklämd, anande.
Därpå höll han sig inne i sina rum, iakttagande varje ljud. Men det var mest tyst, och denna dova stillhet plågade honom.
Mot aftonen var han så uppfylld av oro att han måste tala vid någon eller sprängas. Sina egna fick han icke tala vid, ty de skulle ju tiga, eljest gick det sköra bandet av.
Han visste nog var han skulle få upplysningar, men till väninnan vågade han icke gå. Då knackade det på hans dörr, och när han öppnade, stod barnfröken därute, men gled hastigt in i rummet och tog in nyckeln.
-- Jag måste tala vid Gustav! utbrast hon. Här sker så mycket i huset, som jag icke förstår ...
-- Sitt ner min vän, och säg mig vad ni vet.
-- Ja, jag vet intet bestämt, men det bor någon oppe i vinden, som icke visar sig. Det bärs mat till honom, och frun går dit ...
-- Vad säger ni?
-- Och ner i flygeln är också främmande; flickorna svarar mig icke, och behandlar mig som en fiende ...
-- Vad har man för sig? Vad tror ni?
Här började fröken gråta, och Gustav Borg anande hela sammanhanget gick fram till skrivbordet för att begagna telefonen i ett ärende, som han icke själv visste, men som var ett uttryck av längtan att komma utåt.
Då bultade det på dörren två slag, och ljudet av steg hördes i korridoren.
I nästa ögonblick hade Gustav Borg öppnat fönstret för att mäta djupet nedanför; men i snöljuset såg han två karlar, som han icke kände.
Bultningen på dörren förnyades, och nu hördes en röst:
-- Var god och öppna. Det är länsman!
De båda instängda förblevo stelnade på sina platser, då med ens telefonen började ringa. Av vanans makt driven gick Gustav Borg till apparaten, och ropade hallå!
Då hördes ett instrument skjutas in i dörrlåset; nyckeln på insidan vreds om, kastades in i rummet och dörren öppnades.
Utanför syntes i en grupp; länsman, fru Brita, doktor Henrik Borg och alla tjänarne.
Som om han väntat på denna upplösning, gick den på bar gärning gripne mannen rätt ut, ner för trapporna. I tamburen klädde han sig, halvsprang ner till stallet, där han fick häst och släda; kommenderade sedan: till Långvik, och for i väg att söka upp ett tak över huvet hos den son, som alltid varit honom tillgiven och för vilken han gjort betydliga uppoffringar.