Åttiotalets starka naturalism skulle flyta ut i havet, den som alla andra floder. Den naturvetenskapliga metoden var utblommad och gav ingen frukt mer; många togo metoden för själva sanningen och höllo envist fast i den murkna plankan, när den gick till botten. Andra, som hade växt i viljan, sökte nya farkoster för att komma vidare. De skiljdes från perioden med saknad visserligen, ty denna förvildning, detta indianliv hade varit uppfriskande som skolgossens rövarliv under sommarlovet; detta ensidiga ljus på världen och människorna gav skarp relief, satte tingen och händelserna i Rembrandtsbelysning; denna nyvärdering av gamla föremål medförde bokstavligen en ny världsåskådning, som icke såg på långt håll, men skarpt på nära håll. Det var den mikroskopiska metoden. Men den som arbetat med mikroskopi känner alltför väl, att man kan se celler och kärl, där det bara är luftblåsor, och att dammkornet kan bli föremål för en vilseledande demonstrering av ett obefintligt organ. Det var då, 1889, som världen fick två nya tänkare eller profeter, Langbehn, författare till Rembrandt als Erzieher, och Nietzsche, huvudsakligen författaren till Jenseits von Gut und Böse. Så stora differenser än förelågo mellan dessa två, vilka kunna synas som diametrala motsättningar, så hade de dock en gemensam tangent, och det var deras reaktion mot mikroskopismen. Langbehn är makroskopist framför allt. Vad Rembrandt har med hans bok att göra, det har ingen människa begripit, och ehuruväl man tyckte sig vilja vederlägga varenda punkt i hela verket, öppnades dock nya perspektiv bakom fakta, och naturvetenskapen, som höll på att dö i detaljisternas händer, fick nytt liv.
Langbehn, med vilken århundradet skulle sluta, är egentligen en återuppstånden Kant, med vilken århundradet börjat, och båda söka räddningen i postulat och imperativ, då omdömeskraften och rena förnuftet icke visat sig äga förmågan lösa världsgåtorna eller giva individen den styrsel, som behöves för att hålla god gång i öppen sjö. Både Darwin och Hæckel hade förut, ehuru förgäves, reserverat sig mot de snabba konsekvenserna, man dragit ur deras arthärledning i och för etikens lösgörande, och Langbehn reagerar mot den naturalistiska psykologien, som förnedrats till veterinärvetenskap. När naturalisterna sade: Låtom oss vara människor! så menade de: Låtom oss vara djur! Själva teologien eller läran om Gud härleddes från zoologin. Djurets fruktan för det okända och vildens förväxling av drömmen med verkligheten, se där religionens ursprung!
Vad skulle man då tro om en värld, där människorna dött som martyrer för en osanning? Vad skulle man tänka om det stundande, då det förgångna uppgavs vara lögn? Adertonhundra års kristendom, som en vacker dag befanns vara ett misstag? Det var för galet, och ett skott för pannan vore det enda och sista!
Framför revolvern stod nu mänskligheten och såg ingen räddning.
Då kom den andra profeten, Nietzsche, och förklarade först, att det onda var gott och det goda ont, sedan, att gott och ont icke existerade. Det var brottets apologi, brottslingsmoralen, som i Oscar Wildes perversitet fann sitt ampraste uttryck. Hade Langbehn genom sina negativbilder ofrivilligt framhävt ljussidorna hos naturalismen, så drev Nietzsche densamma ut i karrikatyrer, som framhöll dess fel.
I Paris hade samtidigt vaknat en känsla av det otillräckliga i positivismen, och det började dugga tidningsartiklar med rubriker: Här sökes en religion; I tjänst åstundas: en profet; Åstundas hyra: en allmännelig, tidsenlig kyrka.
Själva Zola börjar vakna; och han, som sutit åskådare, lugn, känslolös, reser för att se sig om efter en religion. I Lourdes finner han den icke, då hans läkare »förklarat» underverken, icke som bedrägeri, det var för gammalt, utan som hypnos. Då far han till Rom, icke utan illusioner att kunna modernisera kristendomen och få till stånd en tidsenlig kompromiss mellan vetenskap och religion. Men lyckas icke. Senare söker han som en fanatisk troende sin religion i mänsklighetens framåtskridande genom vetenskapen och arbetet till rättvisa och sanning, samt slutar i Cabets paradisiska Ikarien, där lammen leka med lejon och skogens fåglar spisa vid falanstèrens fulla bord, där inga fattiga finns.
Zola växte, ifrån det sterila zoologiska tvivlet, till tron på framåtskridandet mot lycka och dygd (det var ett nytt ord). Men många hans lärjungar stannade i växten och fortsatte tjaggla med det utnötta programmet, som nu blivit satt för positiv.
Zola slutade således som idealist i ordets rätta bemärkelse, och ehuruväl han hatade och bekämpade de religiösa formerna, särskilt den romerska, så var han religiös, troende på sitt sätt.
Men nittiotalets franska ungdom hade icke känt Zola, ville icke känna honom, icke ha med honom att göra. De hade en helt annan lärare och profet, och det var Joséphin Péladan.
Det är ofattligt att våra litteraturhistorici på stat och med lön för att följa samtidens litteratur aldrig nämna den märkvärdiga företeelsen Péladan utan med ett löje i förbigående, under det de hålla föreläsningar om hans tyska epigoner. Man frågar sig om det är okunnighet om hans tillvaro; eller är det Péladans öde att aldrig nå denna liderliga popularitet, som vanligen slutar med vulgarisering, hopens ledsnad på idolen, storhetens fall och slängande på sophögen?
Redan 1884, alltså när Zola endast nått fram till au Bonheur des Dames, börjar Péladans verksamhet med första volymen av hans cykel La Décadence Latine -- kallad Le vice Suprême.
Under de tjugo åren, som sedan dess förflutit, har han utgivit fjorton romaner, förutom dramer och filosofiska arbeten, sammanlagt trettiåtta volymer. De fjorton romanerna gå parallellt med Zolas, men under det denne i Rougoncykeln skildrar andra kejsardömet, målar Péladan sin samtid, tredje republiken. Finis Latinorum är hans motto, och han tror att latinarne skola förgås; han förutsäger deras undergång, skildrar som en Juvenalis allt elände i det moderna Paris; med samma oförskräckthet som Zola och med lika naiv oblyghet. Hans materiel av upplevat och sett är oerhört, men hans stil brinnande av nitälskan; han dyker ner i gyttjan, men kommer alltid upp igen, klipper med vingarne och höjer sig mot skyn.
Hans mest lysande roman är L'Initiation sentimentale, en bok om kärleken i alla arter, tonarter och avarter, där han lyfter av taken på alla slags hus och visar innanmätet av Paris. Det är en fruktansvärd bok, rik, stor, och skön trots allt det fula han visar fram.
Samme man har vågat ett storverk och lyckats! Han har tilldiktat till Äschylos' Prometheus de två delar av trilogin, som förkommit; och om de icke fullt stå i ton, så beror det av deras rikare och djupare innehåll, åtminstone synes det så för den som icke tror på antikens oupphinnelighet. Det vore ju bedrövligt om icke världen gått framåt och fört tankeliv och uttrycksmedel med sig framåt.
Péladan är ingen nationalist eller revanche-man; han är världsborgare och har i Frankrike infört Wagner trots patrioternas motstånd; och knappast har någon tysk fått sin Wagner så gigantisk som Péladan sin.
För den moderna konsten har han strävat genom sina utställningar, och allt vad symbolism heter har han startat.
Vad felas med mannen, efter som han ej nått utom sina kretsar? -- Ja, han var alltför bildad, för att bli fattad av alla; han var kristen som en korsfarare, och det låg emot honom hos hedningarne, han nagelfor med tredje republikens chequard'er och panamister.
Péladans inflytande är oberäkneligt stort, men han verkar icke direkt, utan genom sina disciplar. Man citerar honom icke, men man hämtar ur hans tråg; hans person gavs till spillo, och den föll på hans pipkragar liksom Kierkegaards på det gröna paraplyt; men han lever som en ropandes röst, den där införde germanisk bildning i sitt land, och öppnade dess slutna portar för Europa.
Människoanden vaknade ur sin isolering och kände krafterna upphöra, när den avbrutit kontakten med Jenseits. Detta sökande efter förbindelse med det immateriella var ett utmärkande drag för nittiotalet. Sedan nämligen Hæckel uppställt sitt Systema Naturæ eller Skapelsens Stamtavla på 80-talet, var det slut med naturvetenskapen, icke en ny upptäckt gjordes av vikt; Serumterapien väckte det största alarmet, men det befanns falskt; sedan var det bara knåp på alla håll, små utvecklingar av gamla teser och mycket hallå på falska spår. Naturvetenskapen var faktiskt bankrutt. Samtidens kraftkälla, elektriciteten, ingick i industrien genom den olärde Edison, som utförde ljuset och gav fonografen; telefonen var Bells uppfinning från 60-talet; så att den härskande darwinismen aldrig hade några epokgörande följder för samtidens kulturella liv, icke ens inom kemien, där Mendelejeffs periodiska system står som en gravvård på systematikens döds-åker.
Det var då man upptäckte sig vara på villospår och vände om för att vid korsvägen finna en ny stråt. Man hade samlat fenomen och fakta men kunde ingenting förklara; förklara var ju att finna det som låg bakom fenomenet, och när man märkte att det som låg bakom befann sig på »andra sidan», så sökte man helt logiskt Jenseits. Detta var mystiken, som då lät tala om sig. Och det var då som Swedenborg steg upp efter hundraårig gravsömn. Han kom igen på många vägar. Genom Balzac, som åter började läsas i en gottköpsupplaga, där man i Swedenborgs nièce Séraphita återfann spår av Nietzsches Übermensch och Péladans androgyn. Pariserockultisterna återupptäckte Swedenborg och Böhme genom forskningar i Eliphas Levi och Saint Martin; teosoferna spårade honom i Blawatskys Hemliga lära. Men den starkaste handräckningen åt mysticismen var Berthelots utgivande av alkemiens historia. Denne positivist, som arbetat med kolvätenas syntes, gick här ett ärende åt mysticismen som han icke anat. Om man nämligen i få ord vill angiva skillnaden mellan alkemin och kemin, så kan man säga, att alkemin trodde på grundämnenas förmåga att övergå i varandra (transmutationen) men nyare kemin icke. Nu hade Berthelot under arbetets gång visat en tilltagande sympati för alkemisterna, vilket stärkte de klentrognes mod att forska vidare. Samtidigt hade Crookes i »Grundämnenas uppkomst» uttalat som sin mening, att de »enkla ämnena» uppstått och utvecklats ur varandra. Lockeyer hade inför Franska Institutet framlagt sina misstankar, att fosforn var ett sammansatt ämne, emedan det ägde två spektra. Allt detta stod ju i samklang med den rådande monismen eller alltets enhet och skulle följdriktigt ha varit samtidens åsikt, men inkonsekvent nog vidhöll man meningen om grundämnenas speciella oföränderliga natur, vilket var en ofrivillig handräckning åt den förkastade läran om särskilda skapelseakter.
Berzelius hade dock ännu 1835 ställt upp den viktiga frågan: »Äro metallerna enkla ämnen?» och i sitt svar därpå uttalat dessa avgörande ord: »En kropp, som jag ordnat in bland metallerna, är ammonium, vilken består av kväve och väte; och dess metallisering medelst elektricitet synes tillåta tanken på en sammansatt metall ... Det som gör de andra metallernas enkla tillstånd tvivelaktigt är, att de synas uppstå i organiska naturen ur ämnen, som icke hålla ett spår av dessa metaller.»
Nåväl, i samma ögonblick metallerna icke voro enkla, kunde de övergå i varandra, och den självklara följdsatsen härav framgick befallande oemotståndlig: Man kan göra guld!
Och nästa följdsats blev: Man har alltid »gjort» guld ur svavelkis, när man trott sig ha utdragit det. Vilket förklarar Gahns iakttagelse, att nästan all svavelkis håller guld.
Emellertid, de mänskliga hjärnornas tröghet är så stor, i synnerhet de tränades, att när de dragit det första corollariet, de icke orka dra det andra.
Därför upplöste sig förvåningen i ett dumt flin, som sedermera blev ondsint och slutade med att man visade tänderna. När slutligen i vårt nya sekel Ramsay (och Kelvin) påvisade, att radium kan bli helium, fingo de gamla rutinisterna konvulsioner, då de funno sig ha tagit galen väg och det var för sent att vända om.
Detta var historien om guldmakeriet på nittiotalet, som var så enkelt, enklare än Columbi ägg.
Emellertid för att återvända till Swedenborg. Hundrahövdad steg han ur graven: astronomerna i Pulkova hälsade honom som astronomen, Kants och Laplace's föregångare; zoologerna upptäckte honom, och funno att Buffon plundrat hans kosmogoni i sin inledning till Djurriket; kemisterna och bergsmännen i synnerhet hyllade honom; och slutligen kommo fysiologer och anatomer i skaror för att frambära rökelse och myrrha åt den på nytt nyfödde! Men kronan fick Swedenborg av en litteraturhistoriker, Max Morris, som i en längre avhandling föreställde samtidens liberala idol, själva Goethe, såsom Swedenborgs lärjunge. »Swedenborg im Faust» heter uppsatsen (i Euphorion 1899, häftet 6), däri ur Arcana Coelestia visas, att Fausts beröringar med andevärlden äro förmedlade av Swedenborg, genom Kant och Fräulein von Klettenberg (redan 1771).
Vad sade Goethes-vännerna om det? Ingenting, ty när man blir svarslös, säger man vanligen ingenting!
Detta var sekelslutets förnämsta andliga rörelser, som mot de sista åren dock skulle slå ut i några stora gnistor, tändande, lysande för det nya århundradet, som kanske skall bli det allra största, om ock 1800-talet var det största -- sedan 1400-talet.