Moder-näringen.
Dagen före nyårsafton satt Anders Borg, redaktörens tredje son på sin arrendegård Långvik och gjorde bokslut samt kalkylerade. Långvik, som lydde under prästgården, var en medelstor egendom och låg vid en vik av Östersjön åt havssidan till, inom en arkipelag av holmar och skär.
Anders Borg, som studerat vid lantbruksskola och gift sig mycket tidigt, så att han nu hade fyra barn, satt sedan tre år tillbaka som arrendator.
I två år hade fadren betalat arrendet, men detta tredje vägrade han. I början hade Anders, som var en lättsinnig krabat, levat undan som en herreman och hoppats på bättre tider med tullarnes ankomst. Tullarne kommo, men det blev inte bättre, ty han måste köpa allting dyrt och dåligt. Andra året försökte han dra in på staten, men när han såg att det icke hjälpte, slog han lös igen och lät gå vind för våg.
Men när årsslutet nu nalkades, och dagarne voro ändlöst långa i all sin korthet, fördrev han tiden med att räkna, räkna ut orsakerna till lantbrukets förfall. Och det var högst egendomliga resultat han kom till.
Sålunda satt han nu med mjölkjournalen och såg, att smöret stod honom till sju kronor kilon, under det att han måste sälja det för två kronor. Han trodde först, att han räknat galet, men när han såg i boken att kon åt upp femton pund hö efter femtio öre pundet för att ge ett kilogram smör, då blev han rädd. Låt vara att den separerade mjölken begagnades till statfolk, kalvar och grisar, den fick han kvitta mot kreaturets skötsel, ströhalm och den dyra transporten till stan.
Såg han nu efter vad det kostat att uppföda ett kreatur, så fann han, att kreaturet ätit upp sitt pris, och att han arbetat för intet.
Men det kuriösaste av allt var hans kemiska beräkningar av lagårdens ut och in. Här stod en ko och förtärde bara torrt hö med några ämbar vatten. Höt bestod ju huvudsakligen av cellulosa, som var kvävefri, och vattnet höll ju intet kväve. Varifrån kom då det oerhörda överskottet kväve, som mjölken och gödseln innehöll? Svarade han: från djurkroppens förbrukade vävnader, så måste han återigen fråga, varifrån djurkroppen tog detta kväve till förnyelsen av vävnaderna; ty förnyades icke dessa, så skulle djuret försvinna spårlöst efter tre månader. Ur höt kom så obetydligt med kväve och ur vattnet allsintet; togs det ur luften då? Nej, svarade Pettenkofer! Det var ju ett underverk, eller också var kemien åt skogen.
Och när han fodrade ut med potatis, som höll nittio procent vatten och två procent kväve, blev resultatet det samma. Här måste man ju tro att kvävefri stärkelse kunde förvandlas till -- kvävehaltig äggvita, och att vattnet övergick till den ammoniak, som man slösade bort i lagårsgropen. Men det stred mot vetenskapens gällande teorier, och därför stod han framför en gåta, som han slängde ifrån sig.
Mera påtagliga däremot voro huvudbokens uppgifter att han i år köpt för tre tusen kronor Thomasslagg för att göda jorden, och att arrendesumman uppgick till två tusen fem hundra kronor. Det var ett naket slående faktum, som gav honom en ny tanke, vilken lyste upp hans ställning. Jorden kan föda en ägare, men icke både ägare och arrendator; och jorden kan göda sig själv genom en väl reglerad lagårsbesättning, men jorden har icke råd att köpa gödningsämnen. Detta borde han ha vetat förut, men det stod varken i lantbruksläran eller i nationalekonomien.
Han hörde någon komma, och smällde igen böckerna samt tände en cigarr för att dölja sin oro.
Hustrun steg in, ung och stark, men nu med en bekymrad min.
-- Anders! Giv mig nycklarna till magasinet; jag måste ha mjöl för att baka.
-- Mjöl? Det är slut.
-- Slut?
-- Ja!
-- Å herre Gud! -- Har du sålt det?
-- Jag måste!
-- Men statarne då?
-- Jag får köpa efter hand åt dem.
-- Kan vi inte mala i en hast?
-- Det finns ingenting att mala.
-- Har du sålt spannmålen med?
-- Jag måste!
-- Nej, nej, nej! Vad finns det kvar i magasinet då?
-- Ingenting! Bara råttorna!
-- Vi bli olyckliga om rättarn får veta det!
-- Han vet det.
-- Det är därför han vågar det han vågar. Ja, det här går inte, Anders, det går inte.
-- Jo, men det går så att jag tvingas bli skojare. -- Vad gör rättarn då?
-- Jo så, att då torparne ska göra dagsverken, så tar rättarn mutor i ägg och smör, och låter dem slippa dagsverket.
-- Har det gått så långt?
-- Ja och ändå längre, han är i maskopi med mjölkerskorna! Varför kör du inte bort honom?
-- Jag kan inte, jag törs inte. Han vet för mycket om gårdens affärer och ställning. Det där med tomma magasinet är värst, ty det är lite olagligt. Det som fanns därinne var liksom hypotek både för arrendet och statfolkets löner.
-- Tänk att jag skall behöva se den där rättarn vid mitt bord när han bjuder sig in ... vet du att han suddar i stan och super opp hela huset så att vi får föda deras barn? -- -- --
-- Det kan jag tro! Men det slutar med att jag får bli inspektor, så kanske jag kan komma åt en egendom innan jag dör.
Nu ville frun övergå från allmänna betraktelser till verkligheter.
-- Kristin i köket begär sin lön. Har du fått pängar för kon, som vi sålde åt slaktarn?
-- Nej, men jag väntar honom varje ögonblick med pängarne. Hur mycket är vi skyldig Kristin?
-- Ett års lön, som du vet, och så har jag lånat av henne kontant ... ja, vad skall man göra?
-- Hör du, vi ska ju på kalas i morgon; har gossarne några kläder?
-- Nej, det vet du, att de bara ha sommarrockar.
-- Vi får väl pylsa in dem i sjalar och täcken, för hemma får de inte stanna.
-- Ja Anders, det här är galet. Jag är född på landet och vet vad en gård kan tåla, men det vet du icke! En sån här liten egendom kan icke bära en smed, en skogvaktare och en kusk. Och därigenom att du icke kan betala dem deras löner, så stjäl de. Smen stjäl järn och arbetar för egen räkning; han skor hästar åt halva soken med ditt järn; skogvaktarn säljer ved, och kusken havra. -- Vet du, min vän, jag ville hälst gå ifrån alltsammans, för det finns inte en brödkant i huset! Jag skulle gråta, om jag inte tyckte synd om dig, men du är så snäll, och du rår inte för det här trasslet.
Nu kunde Anders icke återhålla sin rörelse; ty han var en god man, som goda ord fick att smälta i tårar; men han kom icke längre än till en tacksamhetens handtryckning, då man hörde bjällerklang utanför.
-- Det är slaktarn med pängarne! Vi ä räddade, utropade han och sprang upp.
-- Å gud! Vilken lycka, istämde frun och ställde sig vid fönstret. -- Men gå inte ut du; låt Lindkvist ta emot!
-- Ja, det ska han visst få, för slaktarn och jag är inte goda vänner.
Bjällrorna hade tystnat, men i dess ställe gåvo båda bandhundarne skall och rusade; jakthundarne svarade, och alla gårdens rackor samlades bakom isupplaget, som dolde den scen vilken nu avspelades mellan slaktarn och rättarn.
Arrendatorn och hans fru sågo ingenting av uppträdet, men de hörde en ordväxling mellan slaktarn och rättarn, och så högljudd att orden skojare trängde genom innanfönstren.
Efter en stund avlägsnade sig bjällrorna; hundskallet blev ett rytande, som antydde slagsmål, och så kom rättarn springande upp till gården.
Herrn anade oråd, och med varsam hand ville han föra ut hustrun för att skona henne för ett uppträde och sig själv från en förödmjukelse, men hon stannade.
Rättarn kom in.
-- Vad är det? frågade patronen.
-- Det är slaktarn, som kom tillbaks med kon, svarte rättarn. Han sa att den var självdöd i okänd sjukdom, och att han skulle stämma patron.
-- Vad gjorde ni av djuret då?
-- Han kasta't på backen, och sen fick hundarne fatt i't; jag kunde inte skilja dem åt.
-- Låt dem hållas! Här är ingenting att göra åt det. Herr Lindkvist kan gå ner till stallet och låta sätta för kappslädan. -- Säg åt skogvaktarn, att han tar isbilln och följer mig.
Rättarn ville nog förlänga audiensen, ty med varje hugg åt patron blev hans strafflöshet större; men han måste gå, ty patron lämnade rummet jämte sin hustru.
Makarne voro ensamma i sängkammarn, där de brukade gömma sig att rådslå och hålla sig dolda, när folket belägrade gården med sina fordringar.
Hustrun började:
-- Är det sant, att du sålt ett sjukt djur?
-- Ja, det är sant! Jag blir skojare, om jag håller på med det här!
Och de gräto båda.
Vad skulle man nu sälja? Vad skulle göras? De rådgjorde och stannade vid att mannen skulle åka ut och låna pängar. Sedan skulle hela gårdsbruket ändras. Ett år var kvar på arrendet, och jorden skulle läggas i havre; den behövde icke gödslas och den såldes genast till spårvägsbolaget; den sög visserligen ut jorden, men vad angick det dem när de skulle flytta?
Hela landet hade gått till havren, när intet annat lönade, och därför var snart svenska jorden utsugen. Rågen, fattig mans säd dock, gick inte mer, utan måste importeras; ifrån vetet hade man sjunkit förbi rågen ned till hästkornet; det var förfallet. Och när bönderna tagit sista havreskörden för att köpa biljett till Amerika, så kunde man knappt få en spekulant till den värdelösa jorden. Den jorden, som plogen bearbetat och som varit gödslad, den gav bara ogräs eget nog; den kunde icke bli naturlig äng av sig själv, som vildmarken; den var förbannad; den var bortskämd av odlingen och fordrade odling; den kunde visserligen sås igen till klövervall, men om icke denna förnyades, upphörde den att ge.
Emellertid, och sedan när arrendetiden gick ut, skulle man göra auktion på inventarierna. Som bönderna hade en märkvärdig smak för att köpa på auktioner, emedan de trodde sig få allt billigare och bättre, brukade avgående arrendatorer i förväg sälja allt dugligt, och anskaffa sämre nytt. De goda kreaturen och hästarne såldes under hand, och usla sådana köptes i stället. Redskap, vagnar och slädor tillverkades i hast, och kastades in på auktionen. Det var ju intet ohederligt, men gentilt var det inte, och det hade man icke råd till.
När överläggningen var mot slutet, körde kappslädan opp på gården: skogvaktaren, en zigenartyp, patrons favorit emedan han var rörligare än torparne, stod redo med isbillen. Hans uppgift var nämligen att vid uddar och i sund, där man befarade strömdrag, gå före hästen och fresta isen.
När patron skulle opp i slädan fick han bevittna ett skådespel, som kom honom att le, trots eländet, som utställde sig.
Fyra av de största hundarne hade i endräkt släpat upp den döda kon på isupplagets väldiga pyramid. Men när de gjort detta samarbete, jagade den största gårdsdoggen ner de tre associéerna, och låg nu som en sfinx ensam och kalasade däruppe. Granngårdarnes hundar hade lockats hit, och den skällande skaran vid foten av isberget rök ibland ihop och bildade ett nystan av pälsar, svansar och tassar. Några statgummor hade gjort svaga försök att dela rovet med doggen, men dragit sig tillbaka. Allt var uthungrat på gården, människor och djur. Hundarne hade i sin nöd jagat av all hare och ungfågel, och lärde sig slutligen tjuvfiska nere på isen, där de gick och snappade bort mörtarne från gäddkroken. Men nu hade de fått kalas.
Piskan klatschade, och i rykande fart for kappslädan ner på isen och ut åt fjärdarne, som lågo blanka.
Färden ställdes först över till andra stranden, där på en udde två gamla män hade slagit sig ner i en röd stuga för att utvänta livets slut. Den ena var en f. d. kamrer i stadens verk och änkling, som nu vid sjuttio år levde på sin pension; den andra var en åttioåring, vit som en duva och vilken aldrig varit något, sedan han var student i Uppsala. Vid tjugo år hade han fått en livränta och sedan ingenting gjort. Fallet var ovanligt, men gubben hade levat på en enda bragd, ett enda intresse: han hade varit juvenal. Han betraktade sig också numera som ett föremål i ett museum, som kunde visas. Den röda stugan var ryktbar för sitt dyra innehåll; man gjorde utflykter dit för att skåda »en av gluntarne», ty så hade traditionen omvandlat juvenalen. Han hade sjungit med Wennerberg, han hade känt Carl XV; han hade talat vid Jenny Lind, han hade sett Geijer. Men allt det där spelade ingen roll i dag, när Anders Borg kom åkande för att låna pängar.
Gubbarnes glädje var stor, när slädan körde opp framför stugan, ty de hade varit insnöade i fjorton dagar, icke sett en främmande, icke fått tidningar eller post på åtta dagar.
Anders pälsades av, togs in i värmen, fick en glögg, och måste tala om vad som stått i tidningarne. Därpå togs kortleken fram, och man spelade en vira, bara en slängtur.
Att tala om pängar är ju tråkigt, ty det sista människan lämnar ifrån sig är guldet, på den enkla grunden att denna metall utgör existensens villkor, husrum, mat, kläder och värme.
Efter att ha givit ut allt vad han visste vara angenämt för de gamle, under loppet av två timmar, klämde han slutligen fram sitt ärende. Då gick ett moln genom det ljusa rummet med de vita gardinerna; ålderdomens frid var störd, och de gamle pinades av att behöva lämna en nödställd utan hjälp. De hade inga pängar att avvara, och de plågades av att behöva erkänna det, att nödgas bekänna sin affärsställning. Och Anders å sin sida led av att ha framkallat denna förstämning; det var ett elände att låna pängar; och han förstod nu huru så många föredrogo svek och till och med stöld.
När han nu satte sig upp i slädan igen, ämnade han vända om hem, men tanken på hustru och barn ryckte opp honom, och med en smäll av piskan satte han hästen i gång, utåt stora fjärden. Skogvaktaren bak på hundsvotten yttrade några farhågor, men patron ville icke höra på. Isen var tunn men seg, genomskinlig som glas, så att man såg tångskogarne på grunda ställen.
På fjärden gungade isen, gick i vågor, men hästen ökade farten, av någon instinkt att han i nödfall skulle kunna springa ifrån den öppnade vaken, och patronen visste av erfarenhet, att saltsjöisen var segare än han såg ut till, och att det icke var så farligt som det syntes. Kursen höll han österut på ett lågt land i fjärran, där pastorsadjunkten bodde. Denne, som hade en liten kyrkokassa om hand, skulle nog kunna låna ut tio kronor; så lågt hade han nu satt sina pretentioner.
Bara luft och vatten och det svartgröna strecket i fjärran syntes, då hästen plötsligen stannade.
Skogvaktaren var genast framme vid hans huvud: kastade isbillen som en lans, och se, vatten steg upp ur hålet.
-- Det här går inte, patron, sade Viktor. Får vi vinden ett streck till på ost, så bryter sjön in, och vi är kaputt!
-- Inte vänder jag, svarade patronen; sitt opp, så ska du se på åka!
Piskan ven om hästens länder, och det gick för brinnande livet i sträckt trav. Isflisor och vattenstänk yrde om ansiktena.
Det gällde bara tio kronor, men det gällde att nå ett mål också och framför allt fylla en plikt, och han tyckte att han erbjöd sitt liv som offer åt de sina, och att han lämnade skammen bakom sig.
Det mörka strecket i fjärran blev allt bredare och kom närmare; takåsar syntes, och straxt därpå visade sig folk på stranden, som viftade och skreko.
Skogvaktarn uppfattade först signalerna, hoppade av hundsvotten och skrek:
-- Håll patron, det är vråk!
Anders Borg höll in hästen, ty han såg en öppen ränna, där en ångare gått fram. Han steg ur och mätte med ögat rännans bredd som om han ämnat simma över, ty han måste fram.
Men efter ett ögonblicks besinnande, tog han en stör, som prickat ut rännan, gick ombord på ett simmande isflak, kajkade med stören och kom i drift. Folket på stranden skrek, när det bar av, men Anders paddlade vidare. Då han nalkades andra sidan, började hans isflak sjunka, sakta, jämnt som en fallucka. Med ett språng hoppade han över till nästa flak, som också sjönk, och så till nästa, varpå han i fyrsprång nådde land; men sista stycket passerade han med benen igenom strandisen, som klang likt krossade fönsterrutor.
-- Är pastorn hemma? frågade han utan att hälsa.
-- Ja, väl är han så, blev svaret.
Och nu skyndade Anders upp till ett rött hus, tämligen likt de andra.
Han gick in med samma fart som han använt på övergången av isrännan, röck upp dörren och stod i stugan, där pastorsadjunkten satt i sin gungstol och sov, klockan tolv på middagen.
-- Nej, är det du? Jag satt och blundade litet och hörde nödrop på sjön, sade han under det han mornade sig.
-- Ja, jag är i knipa, och du ska låna mig tio kronor.
-- Tio kronor? Var ska jag ta dem? Jag skulle just få ut ett diskontlån, men det klickade ...
-- Du får låna ur kassan!
Här uppstod en paus, och Anders Borg förstod att han återigen narrats intränga i andras hemligheter och avtvinga en olycklig den förödmjukande bekännelsen om en dålig affärsställning. Men han fann sig hastigt och kastade åt sidan:
-- Kan du inte låna av en bonde?
-- Jag, låna av en bonde? Nej, min vän, sådan är icke min ställning. Ser du, första året gjorde jag mig gemen, och måste dricka och äta med dem; men så gick respekten bort, i synnerhet som jag lånte pängar av dem till mina Uppsalaskulder. När jag drog mig tillbaka, började de hata mig. Jag blev ensam; jag har ingen att tala vid, ingenting att göra. Jag får inte fiska, inte jaga, inte sköta jord. Läsa kan jag inte, för då somnar jag. Jag är dömd att göra ingenting, utom om söndan! Jag torkar bort, jag förstenas under det jag sover; jag sover hela natten, tolv timmar, från åtta till åtta, och jag sover frukost, sover middag, sover och sover. Om du visste vilket liv detta är! Det är skendöd! -- Själavård ville de inte ha, och de som råka i sorg och nöd gå till läsarne. Jag önskar ibland jag vore läsare själv; men då skall man tro, och det kan jag inte! -- Anders Borg, i Herrans namn, hjälp mig härifrån eller jag dör! -- Jag har inte talat på åtta dar, och nu har jag till råga på eländet fått en process. Det gick en bonde och stal ved på prästgårdsskogen; jag såg det själv och anmälde det för prosten. Nu är jag stämd för ärekränkning, emedan jag icke kan bevisa att jag sett honom stjäla. Tjuven går fri, och jag kan få ryka in; jag som icke har stulit skog. Bönderna kallar det att jag skvallrat; det säger de om länsman också, när han anger dem, och det var en bov häromdan, som ville stämma domarn för ärekränkning, emedan han dömt på fjärdingsmans angivelse som är full bevisning. Vad ska jag ta mig till? Om jag blir avskedad, kan jag icke få anställning som för detta prästman.
Han skulle aldrig ha slutat tala, om han icke fallit i gråt. Och Anders Borg glömde sina bekymmer för detta bottenlösa elände. Men som han icke visste vad han skulle säga, fortsatte adjunkten överlycklig att få höra sin röst och beklaga sig.
-- Vad ska de med präster att göra? Kan de inte göra som judarne och låta en av församlingens äldste läsa ur en postilla på söndan -- jag skriver av postillor jag som alla andra präster. Kan inte förståndiga, redliga män läsa i jorden och döpa?
-- Babtisterna döper ju, och läsarne utdela nattvarden, under det de sköta sina yrken som apostlarne! Vet du, religionen som yrke och födkrok är något galet. Och det där att ligga vid universitetet och supa, lära sig spetsfundigheter och teologiska hårklyverier, det tar bort all religiositet! Nu ska prästerna exercera i kasärnen också, tvingas att sjunga svinaktiga visor, höra på nattliga samtal mellan gardister, det är att göra slut på hela brödkyrkan!
Här skevade samtalet, ty Anders hyste för litet intresse för kyrkan, att kunna beklaga dess fall; dessutom vaknade hans egen självbevarelsedrift, så att han under sista delen av samtalet hunnit tänka ut var han nu skulle ta sin tia. Därför reste han sig hastigt och tog avsked med det enda uppmuntrans ord han kunde finna:
-- Gaska opp dig, gamle gosse! Kom in åt land och hälsa på oss, så ska vi ruska opp dig.
Adjunkten såg på sin vän som på en främmande, ty han var gäckad i sina förhoppningar att finna deltagande. Han tog dock på sig en skinnmössa för att följa till stranden; och han fägnade som en hund, talade alltjämt, men nu om bagateller, om vädret och fisket, om isgången och farorna på sjön, men allt för döva öron.
När Anders Borg kavat sig över isrännan och satt i slädan, höll han norrut; men erinrande sig prästen på stranden, vände han sig om, och nu såg han den övergivnes mössa svänga till avsked.
Det klack i honom, men på samma gång erfor han den förtvivlades tröst, då han får se en människa, som är ännu mer förtvivlad.
-- Utan hem, utan vänner, med ruin och fängelse framför sig! tänkte han. Det är synd om honom, men var ska jag ta en tia ifrån?
Denna fråga hade han dock besvarat i sitt sinne, då han styrde norrut över fjärden, ty där bodde den gamle operasångaren, som led på världen dragit sig undan med sin pension och sin hustru till en gård, som han arrenderat utan jord, men med jakt- och fiskrätt.
En mil efter häst är drygt, men den gick den också, och Anders Borg var åtminstone säker på ett gott glas och ett vänligt mottagande, hur det sen kunde gå med tian.
På farstubron stod den gamle sångaren med sin bössa och en stövare. Han kom från en harpromenad, naturligtvis utan att ha fått något, och han blev mycket glad få se en människa, ty han bodde i ödemarken utan granne på en halv mil.
Medan Anders Borg rustade med fotsacken, klappade sångaren den löddriga hästen på nosen och sade:
-- Det var en bra slädtravare du har, Anders.
-- Vill du köpa'n? frågade Borg bara för att säga något.
-- Om du vill sälja'n! -- ty jag har just haft en på prov, men den hade spatt.
-- Allvarsamt, vill du köpa häst?
-- Ja, visst!
-- Då kan du ta min, så får du slädan med.
-- Vad kostar han då?
-- Du ska få'n för hundrafemti med slädan.
-- Kör till!
-- Kontant?
-- Kontant! Stig in, ska jag lägga opp.
-- Men du får ge mig en kälke och ett par skridskor emellan, så att jag kan komma hem! Viktor skall få skjuta mig på isen.
-- Det skall du få! Alltså avgjort!
Anders var räddad, nerskuren, uppdragen; och efter ett glas i pälsen, befann han sig på hemvägen, då dagen led mot slutet, sittande på en sparkstötting skjuten av skogvaktarn, som gick bakom på skridskor.
När han i skymningen nalkades hemmet, såg han hela huset upplyst, och han tänkte på den stackars hustrun, som säkert blivit överraskad av främmande och ingenting hade att bjuda på.
För att icke komma olägligt gick han gångstigen upp och förbi isupplaget, där hans gårdsdogg låg blodig och sargad av två ulmerdoggar från herrgårn, vilka nu kalasade på den döda kon, under det rätte ägaren fick se på.
Anders gick in köksvägen och sökte upp sängkammaren för att klä om sig. Där satt hans hustru och grät.
-- Vad har hänt? Vem är här? Varför går du ifrån gästerna? störtade frågorna över den gråtande, som svarade i yttersta förtvivlan:
-- Din far är här, och ämnar stanna hos oss ...
-- Jag kan inte föda honom!
-- Han säger, att du är skyldig honom en större summa ...
-- Vad skall han här att göra?
-- Han kan icke bo hemma längre, ty hans skilsmässoprocess skall börja, med inställelse för kyrkorådet.
-- Å, Herre Gud ...
-- Det är rysligt! Det är rysligt!
Anders gjorde sig i ordning efter den äventyrliga färden för att gå in till fadren och mottaga förtroenden, som han icke begärde. Men han lugnade först sin hustru med att lägga fram två femtikronorssedlar på toalettbordet; den tredje behöll han i fickan, ty det eviga trasslet och nöden hade gjort honom dolsk även mot sin bästa vän.