En oklar situation.
Franska eskadern kom och sprängde för ett ögonblick de enskilda koalitionerna och några allmänna. Det svenska lättsinnet visade sig från sin älskvärda sida att kunna glömma. Trots den nyss antagna tyska politiken såg man medlemmar av regeringen bevista festerna och hålla tal för Frankrike.
Gustav Borg fick en stor dag, när Tivolifesten hölls, ty han var en av värdarne; och när han tillika kunde franska perfekt och var en utmärkt talare, gjorde han sig alldeles förträffligt.
Frankrike hade varit något sprött mot Sverige efter kriget 1870, då dess urgamla bundsförvant vände ryggen, både åt republiken och den besegrade vännen; men nu var allt glömt. Franske ministern i Stockholm, en livlig intelligens, republikan, och som det påstods, för detta kommunard, hade förut fraterniserat med Stockholms liberala salonger, umgicks i borgarhus och uppträdde med föredrag i klubbar, som icke voro precis comme-il-faut. De övre måste hålla till godo med honom, ty han var ambassadör för den stora nationen, så att hans person var okränkbar. Hans våning och norska ministerhotellet voro centra för allt vad politik, vetenskap, konst och litteratur ägde av framstegspartiet; och dit drogos av både nyfikenhet och tvång många av de övre, som endast genom börd och ämbeten voro bundna däroppe. Dessa försökte nog sticka ut och misskreditera de röde, men märkte snart att de stött på patrull. Sålunda råkade en svensk envoyé ut för följande qui pro quo hos norska ministern.
Envoyén (till franska ministern). Vad är det för en slusk den gode Blehr infört i sin salong?
Franska ministern. Vem då? Den där! Det är min specielle vän, målaren X.
Envoyén. Hå kors, men han ser faslig ut!
Franska ministern. Vad gör det, han är offcer av hederslegionen, och vi (vi två) är bara riddare!
Envoyén (med stigande otur). Men nog är damerna något konstiga. Se på den där, som ser ut lik en sångerska.
Franska ministern. Det är visserligen inte min fru, men hon har också varit sångerska.
Pang!
I dessa kretsar rörde sig Gustav Borg som hemma hos sig, och nu på Tivolifesten, när han höll sitt lysande tal för Frankrike, varifrån all rörelse framåt utgår, glömde man hans avsättning; och han framstod klar som en gammal republikan, en revolutionens son, vilken avskuddade sig varje misstanke om att vara konservativ.
Blandningen av klasser och åsikter på nitti-talet var så intensiv att alla gamla begrepp icke mera passade. De två enkla rubrikerna konservativ och liberal tjänade bara som öknamn, liksom en gång fordom hattar och mössor. Livet hade blivit rikare, åsikterna hade fått nyanser, det bornerade exklusiva var förvisat ner till det lägre borgerskapets småblad, vilka endast sågo två färger i sitt enkla spektrum. Sålunda hade riksdagens Cato Censor, den oförbrännerlige väktaren av grundlagarnes helgd, i flera repriser fått öknamnet konservativ, sist när han icke kunde gå med på kvinnosaken, men det rubbade honom icke. Under det den grötmyndige, för tidens krav starrblinde biskopen i Y. ansågs röd, därför att han en gång av rent misstag talat för allmän rösträtt.
Maktfördelningen i landets styrelse var så spridd på alla händer att man icke kunde säga vem som icke var med och regerade. Konseljen gjorde't inte; riksdagen syntes lagstifta, men opinionen förbereddes i tidningarne, i litteraturen, i familjerna, i klubbarne, på kaféerna, i salongerna, i verkstäderna. Bara det talade ordets makt är ju stor, och det skrivnas större. Tidningens makt, som då var mycket stor, neutraliserades genom uppkomsten av många tidningar; så att en ryktbarhet eller en auktoritet endast gällde i sin krets; i de andras var han ingenting. Samhällskroppen bestod av många excentriska ringar, som hade var sin medelpunkt, men ingen gemensam. Och därigenom kunde ingen kraftkälla bli så stark att hon tryckte andra nedåt, medan däremot alla erforo ett lindrigt sidotryck, som höll valvet tillsammans.
Tivolifesten pågick emellertid en solig sommarafton. Generalstabens chef höll första talet och erinrade om sitt vapenbrödraskap med franska armén, då han gjorde kriget 1870, fäktande vid Vionville och Gravelotte. Därpå steg Nordenskiöld upp. Republikanen, som nyss firat revolutionsfesten; de liberales riksdagsman, den utvisade finnen, Sveriges första namn, den folklige, enkle mannen, utan högfärd och åthävor, men med alla Europas kraschaner hemma i sin chiffonjé. Det där med kraschanerna, det hade liberalerna svårt att förstå, men det var hans offer. I ett land där allt skall göras till regale hade han tvungits att välja! Utan kraschan ingen nordostpassage! Och han tog båda!
Under ancien régime hade Le roi soleil givit sitt ljus åt allt stort, nu däremot lånade den monarkiska institutionen sin glans från allt stort, genom att meddela sitt höga beskydd. Nordenskiöld tog emot som något oskyldigt leksaksaktigt, men utan att ge igen något av sin personlighet.
De gammalliberala hade visserligen knorrat, men då de sett att mannen ingen skada tagit, så förlät de honom hastigt, och det förtjänte han.
Emellertid, den officiella delen var slut och man spriddes i grupper. Societeten hade intagit danspaviljongen, andra småpartier slogo sig ner i kiosker, och uppe på terassens kafé, i tält, i kägelbanorna.
Gustav Borg befann sig i societeten, men i en kiosk invid sutto hans hustru Brita, sönerna Holger och Kurt, arkitekten, samt doktor Borg, dock utan fru; hon kunde inte franska och ville inte bli förödmjukad.
-- Situationen är oklar, sade doktorn, oklart som allting nu för tiden. De liberala ha slagit sig opp på eskadern, och Gustav blommar därnere i rabatten.
-- Vem är det han talar vid? frågade Brita.
-- Det är en finska, kan du tänka dig.
-- Som firar Kronstadt-eskadern och ryska alliansen?
-- Tja! Situationen är oklar! Men ett är säkert, att nu får finnarne betalt för sitt gränslösa övermod och sitt dumma förakt för Sverige. Sjuttitalets fennomani, som drevs av svenska finnar, var bara fortsättning på Anjala. Jag var över i Helsingfors den gången och det var olidligt. Den där Forsman föraktade svenska språket så djupt, att han döpte om sig till Yrjö Koskinen eller dylikt; Topelius var ryskt statsråd eller något annat ryskt; när jag talade på svenska till en svensk finne, så svarte han inte; de vrövlade om »svenska oket», vilket skulle betyda svenska språket, och de sökte bygga något på Kalevala, den där ungdomsboken, som synes vara hopsvängd av någon sågverksinspektor. Nyss på 80-talet ville de ha bort svenskan och införa sin samojediska näverkultur med finska språket; de gamla lekte ryska statsråd och de unga spelte ryska nihilister; Walter Runeberg skall göra Alexanders staty i Helsingfors; Trojanska hästen, va? Men nu, när det kniper, och Ryssland vill inkorporera Finland, så kommer de hit över och vill att vi ska göra krig mot Ryssland. Tänk er, att i den där finska damens salong umgås en finsk senator, som tror sig vara i landsflykt emedan tsaren varit onådig mot honom, men tsaren kände icke till någon onåd och har nyss frågat efter »sin vän» senatorn, som han saknat. Blir ni sluga på det? -- Och den där finskan tror sig vara stor patriot, ja hon var så urfinsk, att hon deltog i upprättandet av en elevskola vid Svenska Teatern i Helsingfors, där nykomna svenskar skulle lära sig finska uttalet, det vill säga lära sig bryta på finska. Vad sägs? Stackars finnar, de veta icke vad de göra, men de ha så vela't! -- För övrigt, det går ju mot sammanslutning, och de små nationernas uppslukande. Det är smärtsamt i början, men världsborgarskapet köps inte för småslantar! -- Se, nu gör hon sig till för en rysk attaché! Det skulle senatorn ha sett! -- -- --
-- De små nationerna ska försvinna, inföll nu fru Brita, glatt och muntert som om hon meddelat en upptäckt.
-- Ja, och vi äro redan på väg! Vet ni, att den här festen inte roar mig; den betyder för oss svenskar, att vi svenskar inte behövs mera. Frankrike har sedan flere århundraden begagnat oss som utpost mot Ryssland, och det finns en gammal medalj slagen i Frankrike, där svensken är visad på sin plats såsom Frankrikes legosoldat. De ha i själva verket betraktat oss som ett slags schweizare, vilka levat på uthyrning av trupper; och nu när de fått allians med Ryssland för att dela Kina, har Sverige förlorat sin roll i historien. Vi behövs inte mer! -- Jag gick i går med en läkare från eskadern och visade honom Stockholm. Han talade om allianserna och jordklotets förestående delning mellan Europas nationer. Jag tänkte på mitt land, som icke får vara med, icke höras till råds, inte räknas med; och jag kände mig som en relegerad från skolan, en straffad, som icke mantalsskrives, en paria utan mänskliga rättigheter i världshistorien. Nu är jag uppfostrad, jag som ni, och har fått lära mig att man skall vara stolt över att vara svensk. Vad är det att vara stolt över? Tala ett dövstummespråk, som ingen förstår när man kommer ut i Europa; i romanska länder förväxlas man med de ringaktade schweizarne, som man ler åt; och i Tyskland behandlas man som en platt-tysk, vilken annekterat deras Eddor, vilka Wagner stulit från oss efter kriget. En serbier, bulgar eller rumän kan vara mera stolt än vi, ty de ha en uppgift i världshistorien: att vara puffertar mot Turkiet, men vi ha ingen! Emellertid, jag ville omvända min fransman; och alldenstund jag varit lika stolt som ni över vårt Skansen, förde jag honom dit upp för att krossa honom. Nerifrån syns ju Bredablick och klockstaplarne. När vi kommit till porten, ville jag stämma honom högt, pekade på röda tornet och sade.
-- Där är vårt Akropolis; där förvaras Svea, hennes palladium, och hennes anor. Det var bra improviserat, tyckte jag själv; och fransmannen ställde in sig på en stukning. Vi krånglade oss upp, fick fatt i en klockstapel och några renar, en spöpåle och en gammal kanon, men hur vi gick, stötte vi på djur. Olyckligtvis var min läkare zoolog och kastade sitt intresse på djuren så att jag icke kunde slita honom lös. När han fick se isbjörnarne, frågte han om de funnos i Sverige, och jag måste ljuga och säga ja.
-- Bra menageri, sade han, mycket bra.
Jag ledde honom till stugorna, men de kunde icke vinna hans deltagande.
-- Stugor, bondstugor, mycket bra.
Vi måste förbi ölpaviljongen och musikläktarn.
-- Variété! sa han, mycket bra!
När vi kom till Bredablick, måste han se på utsikten, och sen ville han inte se något mer. Och vet ni va, go vänner, där var inte mer att se!
Men nu började han fråga:
-- Akropolis? Låtom oss skåda Akropolis.
Jag blev stum.
-- Svea? Vad är det? Och var är palladium?
Då blev han skämtsam som en fransman; och pekande på isbjörnarne sade han:
-- Är det anorna? Förfädren?
Jag höll på att gråta av raseri, men den artige fransmannen ville skona mig och tillade:
-- Jag vara darwinist. Är ni icke?
Där fick jag för anorna!
Men som vi gingo ut, mötte vi några finnar från gårdagens bekantskaper. De hutlösa fäna spelade ryssar, tilltalade min fransman såsom en allierad och skämtade över mig och mitt Akropolis.
-- Ja, det är ingen ära att vara svensk, det är säkert; och lite blygsamhet skulle nog klä oss, särskilt när vi tala om Skansen. Men aldrig kan jag förstå att det var så lite att visa: två klockstaplar, nio stugor och ett menageri. Jag rodnar om örsnibbarne, när jag tänker på mitt tal vid Skansens invigning! Minns ni det, så tala inte om'et!
Nu ansåg sig Holger böra säga något överlägset i sin egenskap av den nye redaktören.
-- Vad ä de att jämra över om småstaterna utplånas! Sverige dör visserligen här, men det uppfyller sin världsmission i Amerika, där svenskar och andra skandinaver hålla på att bilda ett starkt bondestånd, som en gång skall skicka en president till vita huset. Och ni pratar om att Sverige inte är med och delar jorden!
-- Det har du fasligt rätt i, inföll nu Kurt, och man borde verkligen underlätta utvandringen medelst engelska språkets införande i folkskolorna.
-- Det sa en man härom året, och de höll på att slå ihjäl honom, liksom bonden i riksdan, vilken fann sakläget så förtvivlat, att han lika gärna ville betala skatt till Ryssland som till svenska arméns officerare.
-- Apropos Ryssland, avbröt doktorn, ser ni hur finskan därborta fraterniserar med vår ryska professorska eller professor vad det skall heta. Jag tror att professorn är finska helt enkelt, för hon talte flytande svenska med finsk brytning när hon kom hit.
-- Du pratar, avbröt fru Brita!
-- De finns de som påstå hon är polska också! Ja, ni fruntimmer har goda dagar nu för tiden; tänk på våra författarinnor! Ölsupa; tisdagssoppa; lite variationer på andras tema och de utnämnas till jättesnillen av Lilla Sakris! Se där går han för resten. Född med buk, glasögon, tonsur och pension; litteraturens beskyddare, damernas vän; medätaren, skuggan. Han kläcker ut silkesmaskar, sedan han köpt äggen; han ser ut som spökdjuret, bär glasögon som en detektiv, en Faux bonhomme, som är förfärlig; en bedragare, som man aldrig får bevisning på, men som man har på känsel att man måste fly; oförklarlig och därför hemsk; smickrar för att få klösa; begagnar allt för sina ändamål, till och med lik; förlåtande där något kan vinnas och hämndgirig där intet är att förlora. Han talar i kvinnans namn som om han vore kvinna; förtalar sitt eget kön som en självbesmittare och kryper för damerna som alla pederaster. -- -- -- Men se på den där då!
-- Vi måste fara nu, avbröt fru Brita, annars mankerar vi båten!
Sällskapet bröt upp för att söka droskor nere på slätten. Men när de passerade ett tält, fingo de se en man i röd fez stående på ett bord och hålla tal för franska båtsmän.
Det var Syrach, målaren, som delvis återfått förståndet och nu trodde sig vara i Brest, där han tillbragt sin sista sommar.
-- Situationen är oklar, fortfor doktorn; vattnet är grumligt och överklassen kommer att fiska.