Kung Lear och Patern.
Förre redaktören hade funnit sig i sitt öde, levde på landet och skrev sina artiklar. Nu en sommarmorgon satt han på sin veranda och väntade tidningen för att få läsa sin sista ledare. Det var en listig bit, som han hoppades mycken effekt av; den handlade om det liberala program, som kandidaterna skulle besvärja vid valmötena, och den hemliga underförståelsen var att peka ut brodern Henrik såsom konservativ. Det var skottet i vattenlinjen, som skulle sänka slagskeppet. Gustav satt och njöt i andanom, hörde sina giftiga ord i örat, såg i syne hur brodern öppnade bladet för att leta sin artikel, och hur han fann den andres, vilken kom som en stjärnsmäll mitt i pannan. Han njöt i tankarne så att han log; rullade en femtonöres-cigarr vällustigt i mungipan, tände många tändstickor och fnös.
Slutligen kom tidningen.
Han reste sig och tog en fäktarposityr under det han vecklade upp bladet, krängde ut och in på det, för att läsa sin godbit på andra sidan.
Den fanns där icke! Han sökte på tredje sidan. Den fanns där icke!
Med tidningen sammankramad rusade han till telefonen och fick upp redaktionen. Sonen Holger satt vid apparaten och tog emot stöten:
-- Varför är inte min artikel inne? frågade fadren med fräsande stämma.
-- Nej, vi kunde inte trycka'n, svarade sonen.
-- Men jag såg den uppsatt; läste korrektur på'n, och ...
-- Vi kan inte trycka sånt där nonsens! svarades från sonen igen.
Då slocknade fadrens röst; han försökte ryta, men blev stum. Och stum gick han ifrån telefonen, tog hatt och käpp för att komma ut i skogen.
När han gick förbi Britas köksfönster, såg han henne sitta med bladet i ena handen och pennan i den andra; hon skrev, skrev mot honom, sin man, under det sonen ryckt pennan ur hans hand vid självförsvaret.
Han krympte ihop, han förintades. Han som grundlagt denna tidning, skrivit upp den till en maktställning och förmögenhetskälla, han förvägrades att skriva i den, av sin egen son. Och han tänkte på Kung Lear, på undantagsmannen, på den avsatte. Han började gå, ut åt ägorna, genom hagar och ängsmarker.
Vad hjälpte leva länge och lära, då slutligen erfarenheterna icke dugde? När han var ung, fick han alltid höra, att visdomen först kom med åren, efter de många åren i livets skola. Han hade gjort sin skola; han hade sett allt detta uppkomma som nu var; därför förstod han det bättre än de andra, menade han, och likafullt slängdes han som en utnött viska, behandlades som en gammal idiot.
När han gått sig svettig, lugnade han av, steg upp på ett berg, varifrån han såg ut över havet i fjärran. Detta svalkade honom, och det oändliga rörliga därute gav honom kraft. Han satte sig på hällen och tänkte över sitt öde. Ännu kunde han leva i trettio år, en hel mansålder; han kände krafter att upptaga strid, att kunna hålla ut, att i nödfall vänta på fienderna, som uttömde sina krafter i en lönlös jakt efter det blåa intet och vilka tidigt måste vara utslitna, i synnerhet som de icke förstodo spara och förnya. Om tio år, sade han sig, har en ny ungdom vuxit upp med nya ideal, nyktra verklighetssträvare, som skulle bättre förstå honom och i sin tur avsätta dessa utopister, som nu grasserade med sina påhitt om ett socialistsamhälle, teorier dem han var med om att pröva och kassera i sin ungdom. Dessa unga trodde sig vara framför honom, och de voro dock så långt tillbaka i tiden som 1830- och 40-talen. Han hade ju nyss firat franska revolutionen och i sitt tal förklarat sig som en konventets son, trogen traditionerna, oförsonlig mot monarkien, republikan i livet, intill döden. Och nu utnämnde de honom till konservativ! En konservativ revolutionär och konungamördare! Detta var nonsens om något! Men det var en röra man levde i, en färgsnurra där alla regnbågens färger blandades till en vit ton; alla strömmar och motströmmar hade lupit ut i havet, och där hade de blandat vatten, huller om buller. Socialismen, som egentligen var kristendom, hyllades ju av ateisterna, och de kristna voro kapitalegoister; bönderna voro rojalister, men försvagade konungamakten; rojalisterna lekte liberala, och monarken var frihandlare, frikyrklig, och ansågs frisinnad. Det var babyloniska förbistringen, upplösningen av alla äldre begrepp. Anarkisterna voro aristokrater; de frisinnade arbetade för kvinnotyrannit, på orättvisans grunder, och för frihandelns rätt att förkväva de egna näringarne; tullskyddarne ville hjälpa näringarne, men tvinga de egna landsmännen köpa dyrt och dåligt.
Det var ett långkok, ur vilket det mesta skulle avdunsta och slutligen lämna en liten bottensats av fastare substans, tjänlig till näringsämnen. Möjligen bevittnade man här ett konstant moment i utvecklingen, som påminde om gasers diffusion där allt genomträngde vartannat; eller försiggick nu syntesen av det bästa ur allas analyser; de olikartade krafterna satte an på många punkter och stenen rörde sig slutligen.
Kanske det var rätt, det som skedde; kanske denna fällning sedan skulle upplösas igen, och ett nytt stort krafternas samarbete skulle ske genom nya strider, så att även den ringaste kunde sägas ha deltagit i framåtskridandet, och att den segrande meningen vore ett sammanskott av allas, emedan det var en legering av ädla och oädla metaller. Detta vore rättvist som Gud själv, och endast äregiriga partichefer kunde harmas däråt.
Under dessa betraktelser hade hans blickar vilat på några gråbruna skär längst ut i havet. Han hade trots sin närsynthet funnit dem något ovanliga i formen och icke känt igen dem, han som kunde alla kobbarne därute. Nu -- just nu -- började de att röra sig framåt, och i denna hemska färgton som nattfjärilars, med en tydlig avsikt att göra sig osynliga. Samtidigt stego tre rökpelare upp mot himlen, och han förstod: det var franska eskadern, som kom från Kronstadt och styrde in mot Stockholm. Trikolorer hissades, och den gamle revolutionsmannens hjärta klappade, ty den tyska politik, som Sveriges regering anslagit efter Sedan var icke trevlig och hade haft en bismak av underkastelse och ett övergivande av en nödställd. Frankrike hade nu blivit löst ur isoleringens band och åter inträtt bland Europas stormakter för att vid sekelslutet få uppträda bland de europeiska makter, som skulle dela jorden. Frankrikes återuppståndelse, det betydde rörelse framåt igen, ty från Frankrikes motor överfördes alltid kraft på de andra nationerna, så snart ledningar förefunnos. Trekejsarförbundet var upplöst, och de starkaste motsättningar, tsarriket och Europas republik skulle utjämna i fjärran Östern vad Englands supremati i Egypten och Medelhavet hotat rubba.
Glad och upprättad, reste han sig och vände hemåt, men tog nu vägen åt höger över prästgårdens ägor. Han hade ett behov råka någon och få prata bort morgonens obehagliga intryck.
Prästgården syntes snart mellan lindarne; ett oerhört rött trähus i två våningar; utgånget ur svenska bondstugan var det flankerat av logar och lagård. När nu redaktören först inträdde i boställets förstuga och i dörröppningen mottagits av Fylax, som till hälsning torkade av sina fötter på den besökandes kläder, underrättades han av en tjänare, att pastorn var i lagårn och provmjölkade.
Han begav sig alltså till ort och ställe, där han fann sin svåger i full verksamhet. Iklädd en kaschett och en solbränd överrock satt han och förde mjölkjournalen samt hade en länsad frukostbricka bakom sig i fönstret.
Gustav Borg brukade gärna skämta med svågerns själavård i lagård och mejeri, men i dag var han inte hågad, ty han ville vinna honom för sig, och pastorn avväpnade honom dessutom med en blick, som bad om nåden bli skonad inför tjänarne.
-- Vi ha arbetat sedan fyra i morgse, och därför måste jag ha lite mat!
Härmed ville han parera stöten mot frukostbrickan, som var försedd med öl- och brännvinsflaska.
-- Jag ville bara hälsa på dig! svarade svågern och tittade icke åt brickan.
-- Vi ha just slutat! Vänta ett ögonblick, så kommer jag med dig.
Gustav väntade och tog en överblick över de hundra feta nöten som tuggade och svängde på svansarne.
Pastorn summerade litrarne och var nöjd med resultatet, ehuruväl han förvånades över att alltid provmjölkningen under uppsikt visade bättre resultat än den dagliga mjölkningen.
-- Si det är husbonds öga! sa han! Om man inte ser efter sitt, så vet man hur det går. Och jorden ger endast åt brukaren. Skulle jag arrendera ut det här, så fick jag aldrig se arrendet. Arrendatorn beklagar sig alltid, och när det lider till betalningen, skickar han hustru och barn för att gråta honom ifrån arrendesumman. Nej, själv är bästa dräng, nu ska vi bara titta i mejerit. Har du sett min nya separator? Det är en baddare den här turbinen att arbeta.
Han öppnade en dörr i fonden, och de voro inne i mejeriet.
-- Här göres guldet! fortsatte han med en iver som om han ville hindra alla otillbörliga frågor och spetsiga anmärkningar. -- Se bara på det smöret! Se på't! Nej, du ska smaka också! Va? -- Det är förstklassigt! -- -- -- Nå, det kan ju inte ha något vidare intresse för dig!
Och så gingo de.
När de kommo i farstun, mottogs Gustav Borg återigen av Fylax, vilken torkade av nosen på hans ljusa kläder. Som djuret nyss ätit, tyckte den inträdande gästen illavara, men han måste tiga och lida, ty han ville vinna något.
Prästens bostad var i den gamla stilen, med skinnsoffan, brädspelet, piphyllan, och bokhyllan med kyrkofäderna i kvart, samt stiftstidningen och författningssamlingen; denna underliga blandning av världslig makt och andlig.
Möblemanget var av mahogny, och såg ut som om det aldrig varit nytt, utan uppstått genom självalstring på en husauktion vid världens begynnelse. Mahogny ser icke ut som ett växtämne, utan det liknar torkat kött, och kan svettas flott. Därför ser man alltid spår av finger, och det är inte trevligt. Stående på trasmattor i sillsalatens eller lappskåsens färger, bildade möblemanget en ensamble av ett hemtrevligt halvsnusk, som doftade Gyllenhaals blandning.
Vid närmare betraktande urskiljde man vid dörren en samling käppar under ett museum av flottiga hattar och mössor. Där bredvid en hylla med glasmensurer för mjölkprovning, det rationella landbrukets nya symboler.
Svågrarne slogo sig ner, och som båda voro pratsjuka, gick samtalet som en oljad blixt.
-- Du är ute tidigt och kliver, du, sade prästen.
-- Jag har inte annat att göra, sedan jag blivit försatt i disponibilitet, svarade redaktören.
-- Ja, ungdomen tränger på! Det är världens gång!
Här höll Gustav Borg på att falla för frestelsen att beklaga sig, men höll igen, ty han visste, att svågern bara skulle ha skrattat ut honom, som alltid fört ungdomens talan. Han stoppade därför och backade:
-- Ja, ungdomen; du vet jag alltid fört deras talan så länge deras fordringar voro rimliga och förnuftiga, men när de överskridit gränserna, så måste jag vända mot dem.
Som även pastorn var i en fredsälskande sinnesstämning, ställde han sig artigt på sin antagonists ståndpunkt.
-- Och du har gjort rätt. Därför får du beröm också.
Han tog en tidning från brädspelsbordet; men när Gustav Borg fick se rubriken Fosterlandet, så var det slut med freden, och masken föll.
-- Får jag beröm i den? I den? -- Då är jag slut!
-- Du älskar inte ditt fosterland? inföll pastorn avböjande och skämtsamt.
-- Inte just vidare, för det är icke älskvärt, och vad din tidning beträffar, så, tycker du själv att det är kristna människor, som skriver på det sättet? Det är andans män likvisst, och de skriver som djävlar. Lögn, väld, våld, orättvisor, hat, falskt vittnesbörd, det är tidningens program!
Nu tog pastorn eld, och han reste sig, började trava på mattan så att dammet rykte:
-- Tycker du inte det är bättre, att folket ledes av statskyrkans humana bildade präster än av okunniga fanatiska lekmannapredikanter?
Nu tyckte Gustav Borg så, i vardagslag, men här gällde icke vara svarslös, och därför fick han i vredesmodet en annan mening helt hastigt:
-- Lekmannapredikanter? Vad är du annat? Du, som har lantbruket till yrke, låter din tjänst skötas av komminister och adjunkt. Och vad gör din komminister? Han äter när han icke sover, och dessemellan dricker han och spelar kort. Vilar i sex dagar och arbetar på den sjunde. Och din adjunkt, som är medarbetare i Fosterlandet och försvarar giftermålsbalken; vet du vad han har för sig därute på sin ö? Du vet, att han lever som en turk och har varit synlig spritt naken med en naken flicka i en båt, och du blundar, därför att du behöver honom till din vira! Men församlingen överger kyrkan och bygger bönhus, som ni förföljer! Ja, gamla Sverige håller på att bli en prästrepublik som Paraguay, och statskyrkan är lika rutten nu som år 1527. Den andliga makten har ni förlorat, men den världsliga han I kvar. Era biskopar äta visitationsmiddagar, sitta i riksdag och landsting, i kommittéer och akademier -- vi hade nyss en biskop med 80,000 kronor om året och analkräfta -- (han hade ätit sig till den!); han översatte poem och skrev humoristiska visor, men själavården gav han fan. Jag hade en kusin, du kände, som var komminister norrut i en stad. Han åt ihjäl sig; ty vid varje förrättning, bröllop, barndop, begravning, måste han äta och dricka; och den sista söndan han levde, utförde han aderton förrättningar, det vill säga, han åt och drack aderton gånger på den dagen; därför fick han slag och dog! -- Du talar om er humanitet. Det är bara fördomsfrihet grundad på otro! Ni tror inte på era läror, det begär ingen heller, men då ska ni avgå, annars sitter ni som hycklare! Men ni vill inte lämna brödet och makten! Präster och officerare, de tu äro ett, och ni stöder tronen, som bara är en gammal stol med ett hål i ...
Nu hade båda rest sig och de travade om varandra på mattorna som lejon och björn. Men Gustav Borg lämnade icke ordet ifrån sig.
-- Kor och svin kan du vårda, men kommer en människa i själanöd till dig, då har du ingen barmhärtighet, ingen hjälp, ingen tröst; ty du är hård, snål, obarmhärtig! Och 28,000 sådana där pjäser som du och underlydande skall riket föda. Sju millioner kronor äter ni upp, och medlen tagas ut med godo eller ondo, av bekännare och icke-bekännare, och på ett sätt som påminner om penningutpressning. Vad ni tror på, det vete fan, men ni liknar närmast djävulsdyrkare, då ert organ dyrkar Carl XII, Sveriges förstörare, vilken icke var en människa utan en djävul. Och när vid sista jubelfesten för detta odjur, som saknade all storhet, till och med den sedliga, en grupp studenter opponerade, så kallades de till rektor och voro nära att bli vanärade med relegation. Är det dårhuset eller tukthuset ni förtjänar? -- Och du, med din pastoralvård. Det sägs, att du slåss med rotting, när du borde tala till förstånd och hjärta. Och din kyrka, vad gör du i den? Det samma som metropoliten gjorde i sakristian! Du skröt nyss i en anständig kalasfylla med att du aldrig går i kyrkan, att du inte varit i kyrkan på ett år! Och du, som håller på nattvardstvånget, när var du till nattvarden sist? För tjugo år sen, när du prästvigdes! Fy fan, säger jag, och nu skuddar jag stoftet av mina fötter på din trasmatta! Det är synd om dig, för du har aldrig tänkt på vad du gör, eller på vem du är! Men om du vaknar, så gå inte i din gamla kåk, vars altarskåp du nyss sålt åt antikvitetshandlaren, i parentes, utan gå i bönhuset, om du törs; där råkar du kristna människor åtminstone; som bjuda till, om de också icke lyckas, att hyfsa sin invärtesavdelning!
Pastorn var ingen ond man, ingen hycklare heller, men han hade som alla levat sitt liv sådant det erbjöd sig, oreflekterat; tagit en dag om sänder, och aldrig skådat tillbaka eller gjort upp detta trassliga konto av ut och in, debet och kredit, som kallas livet.
När han nu fick höra det och såg sin räkning, kunde han inte förneka ett enda faktum. Han såg sig själv, sin Fylgja, för första gången, och han trodde sig skola dö. Han blev mållös sittande i soffan och var svart i ansiktet lik en slaktad svart tjur.
Svågern, som genom detta utbrott och denna seger återfått sin på morgonen förlorade självkänsla, började svälla ut ur sin förkrympning, och som han ville avgå med äran innan fienden hunnit samla sig, lossade han sista bredsidan.
-- Du är en pater, men icke en andlig; du börjar morgonbönen i lagårn med öl och brännvin, därpå sover du frukost och spelar bräde till middag; sen du ätit middag med tre rätter mat och berusat dig för andra gången, går du att sova middag mellan lakan, eller som det kallas i Uppsala trissa middag; därpå spelar du bräde till aftonvarden, då toddarne och viraspelet ta vid till kvällsvarden, som var afton består av en kallsexa med varm rätt. Har du lagt dig nykter någon kväll; har du varit nykter på tjugufem år med dina tre rus om dagen? Läser du nånsin din aftonbön? Nej, du är icke en människa utan du är ett svin! Det är vad du är!
Han hade visserligen inte vunnit det han åsyftade, men han hade fått något annat; och han önskade bara, att de hade hört honom, så skulle de inte kallat honom konservativ.