Redaktören.
Redaktör Gustav Borg var född i Bergslagen av adlig ätt. Fadren var länsman, och höll strängt på sitt adelskap; uppfostrade sina söner i en viss högfärd, som isolerade dessa från medelklassen, utan att giva dem introduktion i överklassen. Sönerna, Gustav och Henrik, studerade vid Västerås gymnasium och voro kamrater med några av högadelns ättlingar, men dessa ville icke närma sig; de låtsade okunnighet om adelskapet Borg.
Emellertid växte länsmanssönerna upp; enkla i det yttre, men med klackringar på pekfingren och kronor på rakdonen, iakttogo de sig i sitt uppförande, höllo sig uppe som man säger, och voro beslutna att adla namnet genom kunskaper och befordran.
Men när det led fram mot tiden då adeln skulle »avskaffas» blev Gustav student.
Han for till Uppsala och skulle skriva in sig i nationen hos kuratorn. Den tiden stod det ett nob. (nobilis) efter alla adliga namn i studentkatalogen.
När nu kuratorn skrev in Borg i matrikeln glömde han sätta nob.
Gustav Borg flammade upp och frågade om kuratorn ville beröva honom hans arv och eget, hans traditioner och familjeära.
Kuratorn förhöll sig lugn, men frågade:
-- Är Borg verkligen svensk adelsman?
-- Verkligen? Vad vill det säga? står jag inte i adelskalendern?
Kuratorn, som själv var adelsman och kände skråets hemligheter, svarade med en blinkning:
-- Jo! i adelskalendern!
-- Nåå? återtog Gustav.
-- Ja, si adelskalendern det är en bok, men ättartavlorna, si det är något annat. Känner herrn inte ättartavlorna, Anreps ättartavlor?
-- Nej, jag har inte sett dem, men det lär vara en skandalbok.
-- Ska vi se på'n då, svarade kuratorn och tog en volym från skrivbordet. -- Det är en märkvärdig bok det här; den började utges för länge sen och sista häftet kom häromdagen. Alldeles som om boken vore beställd; och det är kanske den som kommer att stänga Riddarhuset -- nu ska vi se: B; B, O; Borg. Adeliga ätten Borg numro 1570. Det står ett kors efteråt och det betyder att ätten är utdöd.
Den unge studenten kände bokstavligen att han dog; och han föll ner på en stol. Men när han hämtat sig, försökte han gripa efter halmstrån:
-- Då äro vi adopterade!
-- Adoption finns icke efter svensk lag, och herrn förstår väl att om man kunde adlas medelst adoption, skulle varje rik grosshandlare ha låtit adoptera sig av en fattig förfallen adelsman för en hacka. Ja, ni vet ju att de säljer riddarhuspoletter eller fullmakter just nu.
Gustav Borg tummade sin klackring och gjorde ännu ett utfall:
-- Jag kan icke förklara detta; min far är utan skuld, ty han är absolut hederlig!
-- Ja, det har jag icke förnekat, men urfädernas missgärningar gå igen, och om ni vill se något kostligt, ska vi slå upp en av de argaste Riddarhustalarne, som fäktar för sitt arv och eget. Se här står; ätten adlades av engelske konungen Karl I vid hans besök i Dublin 1652. Nu halshöggs som bekant Karl I år 1649, så att hans besök i Irland 1652 måste kallas huvudlöst, men ändå huvudlösare hans adling av en upprorisk irländare. Ser ni det är sådant som gjort vår adel misstänkt, och alla dessa utländska ättartavlor äro i synnerhet mycket sjuka. Har ni hört såna anor vår Riddarhushjälte har? Jag skall försöka läsa några av de 42 uppräknade. »Felimlomkdode; King; Ferghis Avrenoudh (skottarnes konung); Eochy; Collumium.» -- Vad ger ni mig för Collumium! Antingen har avskrivaren dabbat sig eller har någon svängt ihop namnet. Det ska herrn inte vara ledsen för, ty snart är det bättre heta Anderson än Gyllensparre; då går ingen och nosar i ens prästbetyg och letar under sängarne som den här Anrep gör. Kan herrn tänka, att en tjyvgubbe till boktryckare har räknat ut att 60 ätter äro födda i oäkta säng, eller härstamma från ungkarlssoffan. Och att våra största Riddarhushjältar äro utländingar; att i reformministären sitter holländare, tyskar, all världens folk; och räknar man från mödernet, så har man Afrika och Asien med. Curry Treffenberg, den komika patrioten, är zigenare; och ambassadsekreteraren --sky är polack. Så att, de ska vi inte vara ledsna över. -- Emellertid; nu skriver jag inte nobilis eller nob, ur vilket Thackeray har härlett ordet snob! för resten!
Detta var en våldsam uppryckning för en ung student; han slängde klackringen, for hem till sin far och bannade över dem, som låtit honom gå med falsk ursprungsbeteckning. Fadren befanns oskyldig, men behöll sin klackring. Vid anställd undersökning på Riddarhuset hänvisades han till Vapenboken som säker källa; och där befanns vapnet vara struket i hundra år, men efter nya hundra år insmuglat igen.
-- De ha fuskat förstås! avklippte riddarhusvaktmästarn, som var van vid sådana där manövrer.
Men Gustav Borg och hans bror Henrik, de gingo skamsna i flera år och kände sig som förfalskare; men så ryckte de opp sig, och fingo en sådan avsmak för allt som var falskt, att de avgjort ställde sig på deras sida som vid 60-talets utgång fordrade revision av allt gammalt fusk både i stat, kyrka och samhälle.
Vid universitetet i Uppsala gick det med Gustav Borg som med så många andra i den perioden. Han kände sig sjunka ner i urtid och ofrihet; en atmosfär så olik allt han drömt sig; ett tryck uppifrån så olidligt, emedan ursprunget icke syntes. Dessa lärare, som hade hans öde och framtid i sin hand, de bestämde vad han skulle tänka och känna, men under lärarnes stodo kamraternas tyranni. Studentkåren hette en tyrann. Nationen hette en annan. Dessa utfärdade proklamationer, avsände krypande telegram till storheter som han icke vördade, tvärtom. Nationen invalde hedersledamöter, som han icke ansåg vara någon heder att stå under, men det skedde i nationens namn, alltså även i hans, emot hans vilja.
Det var en 30 november som han skulle känna klyftan mellan sig och de andra. Carl XII skulle firas, och han stod med studentkåren och hörde buskonungens »sedliga storhet» prisas.
Det kokade i honom, och när på aftonen nationen hade svyck, gick han fram till bordet, och anhöll få inlägga sin reservation mot Carl XII:s-talarens anförande. Hur han kom till ordet, begrep han icke själv; men han hade helskägg och en väldig bergslagsstämma, som imponerade på de mestadels skägglösa ynglingarne, och han kände sig lyda en maning som var oemotståndlig och därför verkade oemotståndlig. Så här föllo hans ord ungefär:
-- En nation, som vördar sina stora minnen, den handlar visserligen rätt; men ve honom som kallar det orätta rätt och det onda gott. I han i denna afton framburit veftoffer åt en ond man, och det är en skam. De döda existera ju icke, äro skuggor, och det som icke finns borde man icke tala om. Man säger visserligen att vi efterleva i våra gärningar, men jag vet ingen av Carl XII:s gärningar, som kan ge honom ett skenliv i vårt minne. Sveriges förstörare ha vi firat som ett nationalhelgon denna afton; ja, ni vet lika väl som jag att han fördärvade allt manbart folk inom riket; ni vet lika väl som jag att han genom samvetslöst utskrivande av folk fördärvade näringar och handel, samt lade svenska jorden i vanhävd. Ni vet kanske icke vad vanhävdad jord vill säga, och vad ödehemman är! Det är att skörda ogräs, där man sått råg! -- Men er hjälte -- som icke är min! -- var den osedligaste människa som levat; ty den som utan att blinka offrar sitt land och sitt folk för egen äregirighet, han är den osedligaste. Och den som i likhet med Carl XII får upp ögonen för sina misstag, men icke erkänner och rättar dem, han är osedlig.
Svenskarne är ett konungskt folk, gunås! Greker och romare voro det också, så länge de voro vilda. Slavsinnet begär att få lyda, därför att det är bekvämare, och därför äro svenskarne ett slaviskt folk. Man har kallat oss för lakejer och med rätta ...
Här började mummel i nationssalen, och det retade vår bergsman, så att han gjorde en kadens och ändrade tonart.
-- Lakejer, ja, ty idealet för en svensk är att bli ämbetsman och få pension, vara med på ett hörn och härska genom att lyda, lyda en förman.
Vid mumlets övergång till gny, eldades talaren ytterligare, och erinrad om den miljö i vilken han rörde sig, slog han in på det skämtsamma allvaret.
-- För att bli konungens trotjänare, senare troman, har staten som bekant upprättat universitet. Ni vet ju, lika väl som jag, att det kramet som här utminuteras i de fyra fakulteterna endast avser att göra oss till ämbetsmän, ty om jag blir komminister, notarie, vice lektor eller provinsialläkare, så är jag i alla fall ämbetsman. Det där vore nu inte något att säga om, såvida icke visdomskällan vore så svåråtkomlig. Varför visdomen skall vara så dyrköpt, kan jag icke förstå, om icke någon ville upplysa mig om att det är så ont om platser. Ni vet ju hur svårt det är att få en plats; man söker nämligen icke en plats i hovrätten, som man söker en anställning i en butik, utan man kallas. Det är kallelsen det således beror på, och kallelsen beror på nådavalet. Denna egendomliga valakt visar sig redan vid examen. Somliga med goda läshuven få icke examen, under det andra med dåliga huven få den. Det är predestinationen! Och tro mig, att allt som här utläres från föreläsningar och kollegier, det kan man köpa i boklådan. Med en väl organiserad bokhandel och vederbörliga examenskommissioner skulle man kunna stänga universiteten, där man ligger bort sin tid och super sönder sina nerver. Universitetet är en kombination av kloster, krog och bordell; universitetet är en skola -- en skola för högfärd, förtryck, lättja, avund, kryperi. I dessa dagar, då stånden avskaffas, borde lärda ståndet också strykas. Vad är lärdom för slag? I dag är du olärd i romersk rätt, men i morgon köper du i boklådan en liten bok om romersk rätt, och i övermorgon vet du vad romersk rätt är. Detta är lärdom, som vi äro så sturska över. I dag vet vi icke att Carl XII lät sätta prästen Boëthius på Danviken, därför att han predikat om vådan att ha en femton års lymmel på tronen, men i morgon köper vi en svensk historia, och så veta vi det! (Ser ni jag kom tillbaks till ämnet ändå!) I dag veta vi icke att Carl XII var rubbad, men i morgon anlita vi bokräkningen, och då veta vi det! Mina herrar jag ber att få utbringa en skål för en väl organiserad bokhandel och en oinskränkt kredit, så slippa vi uppleva dagar som dessa, då man av okunnighet firar Sveriges förstörare, mordbrännaren, storinkvisitorn, falskmyntaren Carl XII i den egenskap han mest saknar, nämligen sedlig storhet.
Resultatet blev det man förutsett. Gustav Borg blev omöjlig vid universitetet. Och därför besökte han aldrig föreläsningar utan skaffade sig en bokräkning; valde således sina lärare själv, och mest utländska, ty några svenska fanns inte. Det visste ju varje student att professorerna själva hämtade utifrån; de största läroböckerna voro ju på tyska, särskilt medicinarnes, teologernas och esteternas.
Efter tre års fria studier fick Gustav Borg se sin yngre broder Henrik inträda vid akademien. Två bröder av samma kull, men så olika hade man sällan sett. Den äldre blond med blont helskägg, german till typ, härstammade från fadren; den yngre svart och utvecklad man vid sexton år, en vit afrikan, räknade tydlig härkomst från moderns sida, vars far haft någon förbindelse med tropikerna, efter vad traditionen förmälde.
Dessa bröder hade icke dragit jämnt. Den yngre hade såsom yngre blivit tryckt av den äldre, och de få år, som skilde, kunde aldrig utplånas i den äldres sinne. Han hade fått vanan från barndomen att se ner på den lille, förakta allt vad han sade, behandla honom som dumhuvud och så; vilket är det vanliga fallet i familjer. Nu vid universitetet visade sig skillnaden ändå mera bjärt. Gustav var svensk och bergslagsman, något ursvensk, som höll på det fosterländska men med reservationer, under det Henrik såsom exotisk icke kunde känna svenskt, vilket han icke rådde för.
Vid en diskussion om förfädrens minne, kunde också Henrik ge sin replik åt brodern som så här:
-- Jag tycker det för mig vara lika falskt annektera era anor som vårt adelskap varit. Min svarta morfars far dansade kring en kanelbrasa vid ekvatorn, och han kunde omöjligt ha firat Carl XII, lika litet som en skåning kan med själ och hjärta deltaga i en Gustav Adolfs fest, emedan Skåne var danskt vid trettioåriga krigets tid.
Broderns svar uteblev icke, och det var stående: Lützen.
-- Varför fira vi våra nederlag och vår vanära? invände då Henrik. Er konung (han sa aldrig vår!) stupade vid Lützen, och katolikerna firade segern; spelet är ju vunnet när kungen är matt, och Wallenstein blev icke slagen. Efter Lützen förnyade svenskarne förbundet med kardinal Richelieu och inlockade franska trupper i Tyskland. Därför är svenska namnet förbannat av tyskarne efter Lützen. Tänk er också att framkalla en fransk invasion; att dra in urfienden gallern i landet, som ju skulle vara vår vän! Därför upprör det mig att läsa ert avguderi av den råa busen Banér, som härjade Sachsen och brandskattade Böhmen, men är mest berömd för sina återtåg.
Då tog Gustav eld. Carl XII hade han slopat, men Gustav Adolf och Johan Banér fick man icke röra vid.
-- Är du svensk du? skrek han.
-- Nej, jag är världsborgare! röt Henrik.
Gustav tog ner ett Wredes-gevär från väggen, och Henrik drog blank en Upplands-dragon-sabel -- och så skämdes de; slöto fred till ett härnäst, som snart nog infann sig.
Men det fanns andra differenser och mera djupgående. Gustav arbetade på förnyelse av det gamla, men Henrik verkade för framtiden.
-- Det nuvarande gamla är så ruttet att det håller inte ta i. Det här med monarki och tillbehör är ju bara nådår för ancien régime; den skall multna ner själv och bilda strö åt det nya att växa i; den kan icke förnyas, därför lever den på korruption: ordnar, akademier, tjänster, befordran. Vi, som tagit arv efter revolutionen ha annat att tänka på, och vi betrakta det där bara som läkarne betrakta prostitutionen: något som man icke kan ändra tillsvidare, men som måste tolereras -- ett maison de tolérance, enfin!
Henrik var liksom född med dessa begrepp om att samhället skulle pånyttfödas, och att detta kunde ske omärkligt under en gammal statsform, som slutligen undergrävd skulle falla i aska av sig själv.
Bröderna sletos tills de lämnade akademien, den äldre utan examen för att bli journalist, den yngre utexaminerad som läkare.
Gustav Borg grundade en tidning i huvudstaden, och brodern Henrik var med. De hade ärvt sin fader och placerat förmögenheten i ett tryckeri. Men Henrik ökade sitt kapital genom sparsamhet och omtanke, så att han slutligen ägde största delen av tidningen. Bröderna kivades, men höllo ihop. De gifte sig, fingo barn, nya tvistefrön. Slutligen blev spänningen under årens lopp så stark att en brytning måste komma. Och nu var den kommen.
80-talets zoologiska världsförklaring eller veterinärfilosofien hade åtminstone icke förfinat sinnena, men det kunde man icke begära; och lite förvildning då och då är bara vila. Slagorden voro: kamp, kamp om allting; hugg för dig, ingen bjuder; var fräck, så går du fram! De gamle, som lärt annat, eller att de saktmodige skola besitta jorden, blevo försagda först; men sedan amerikaniserades de också och togo upp kampen, så att hela samhället visade sig som två befästade läger, med gemensam lösen: alla medel äro tillåtna! Alla hjälptrupper voro goda, och när männen nu stridde, voro de nog oförsiktiga ta sina kvinnor bak på stridsvagnarne; bakom först, sedan framför, ty med djurteorin följde den vidskepliga fruktan för honan som alla djur äga. Det som hos de gamle var nedärvt galanteri, vördnad för makan och modren, ett godvilligt offer av ett kristligt sinne, blev här mänsklig rättighet, det vill säga teoretisk orimlighet. Fega män kröpo bakom sina kvinnor, sköto sina kvinnor för sig; de begagnade varandras kvinnor som stickvapen och dynamit; och mången stark man, som var oövervinnerlig själv, blev sprängd i luften just i sin fasta borg, familjen. Fienden revolterade hustrun och barnen, och så var fästningen förrådd. Det var ingen snygg strid, men den vände opp och ner på gamla begrepp om äktenskapet som ett livstidsengagemang, det gav omsättning och rörlighet; en hälsosam osäkerhet, som höll personen kort, alltid vaken, på sin vakt; ständig förnyelse under ett hejdlöst framåt.
Doktor Henrik Borg hade gift sig med en norsk dam av Nora-typen; den falska martyren, den hysteriska tokan, som aldrig existerat förrän hon uppstod i en atrofierad manshjärna, när den började känna sig i nivå med kvinnor och barn. Men hon var även hopbakad av allt detta jux, som då sändes ut från de norska folkhögskolorna; hon trodde sig till exempel tillhöra en ung nation, full av älskvärda ungdomsfel. Det skulle föreställa den norska nationen, som är urgammal, äldre än den svenska och så, att Sveriges historia får börja i de norska konungasagorna. Hon hade gått igenom Kristianiabohêmen, och det var hennes sak; men i sin dårskap svärmade hon samtidigt för Svava, handskekvinnan. Nu ville hon ha rena ynglingar, och hennes första sak mot doktorn var, att han icke var ren.
-- Men det var icke du heller, svarte den osminkade doktorn.
När då hustrun bara svarade med en min, som kunde betyda: Jag? Det är en annan sak! då förstod han, att här gäller icke likställighet utan tyranni, och som tyrannhatare drog han svärdet.
En oregerlig människa, oemottaglig för skäl, fakta och logik, kan man icke drabba länge med; man överger ett värdelöst slagfält, och man inlåter sig icke med en obeväpnad. Men han stannade i ormgropen tillsvidare, för barnens skull, avvaktande den stund, då han var säker, att barnen icke skulle sakna honom om han gick. Detta var ett egendomligt drag hos den tidens män, att deras känslor för barnen voro starkare än mödrarnes, vilka syntes förlora de sunda instinkterna och sökte uteliv, under det männen ännu svärmade för hemliv.
Under en berömd skilsmässoprocess förekom således den ovanliga tillvitelsen mot en hustru från mannens sida, att han fick sitta ensam hemma om kvällarne, medan hustrun satt på krogen med hans vänner. Den fräcka och enfaldiga kvinnan vågade invända, att det var mannen, som lät henne sitta ensam (på krogen), och därför fick han stå sitt kast.
Doktor Borg stod allena i sin strid; och han försökte just ur den gängse nya världsåskådningen bevisa sina vänner, att om de voro följdriktiga, de måste stå emot könsförblandningen. Han försökte med den hela naturen genomgående arbetsfördelningen såsom ledande till kraftbesparing och fullkomning.
-- Åt mannen styrkan och utarbetet; åt kvinnan skönheten och innegörat! Ju större skillnad på könen, dess bättre avkomma. (Differentieringslagen.)
Men det gick inte; även de starkaste naturalister kunde »ingen skillnad se på könen». Och de startade den ena kvinnliga storheten efter den andra; de funno en salighet i att visa sin underlägsenhet under kvinnan.
-- Detta är pederasti eller självkränkning, brukade doktorn då bryta ut. Ni har ju förlorat all självkänsla som män, då ni känner er under; och efter ni känner er underlägsenhet, så är ni väl underlägsna då!
Underligt var det, men en del av de ledande männen voro perversa; många beljögos visserligen, men en del voro notoriska, liksom en del synliga kvinnor voro misstänkta eller förvunna.
Så kallades doktorn kvinnohatare, naturligtvis. Det skrämde honom icke, ty han visste, att det var lögn. Och han kunde svara:
-- Jag är icke barnhatare, därför att jag erkänner barnets underlägsenhet under kvinnan; och jag är icke kvinnohatare, därför att jag insett kvinnans rudimentära tillvaro. Men ni kan inte observera och inte tänka. Ni äro aftertänkare, som sakna hämningcentra mellan stora hjärnan och lilla ...
Emellertid, han hade krutet i sin källare och skulle nu sprängas i luften; attentatet var planlagt av hans egen bror, redaktören. Som doktor Borg var en rättvis man, hade han, som vi veta, försvarat norrmännen i deras rättvisa frihetssträvan och var således av högern kallad norskvän, men när nu han levde illa med sin hustru, som var norska, så gjordes han mot sin vilja av vänstern till norskhatare. Han hatade sin onda, dumma hustru; hon var norska, ergo var han norskhatare. Denna enfaldiga slutledning gick i partimännens mjuka hjärnor, och det var nog att göra honom misstänkt ha »svikit fanan»! Att han icke gick med på kvinnogalenskapen var nog få honom till konservativ.
-- Han är i botten en konservativ d-l, var nu Gustavs ultimatum.
Men när det icke bet på björnpälsen, så försökte han med kjolvägen.
Dagen efter sin avsättning gjorde han nämligen visit hos svägerskan, fru Dagmar. Med ett vackert namn hade denna förenat en medfödd skönhet, som hon gjorde allt för att dölja och vanställa. Ett vackert hår hade hon klippt av, för att slippa erinras hon var slavinna (doktorn hade däremot lärt sig, att långt hår var den frie mannens och att alla fångar klipptes); en vacker hals dolde hon under fadermördare för att glömma hon var kvinna; sina små fötter hade hon gömt i för stora smorlädersskor, som lagt sig i veck, vilka alstrat skavsår; allt som var fult hade hon letat ihop till sin toalett, och allt som såg elakt ut hade hon samlat i sitt hem; elakheten lyste ut från varenda möbel, från gardinernas färger och prydnaderna. Man såg trotset mot mannen, vars skönhetssinne var känt, och man förstod, att hela dekoreringen var gjord i en bestämd avsikt att såra mannens goda smak. Hon ville visa sitt oberoende, sade hon, när hon ådagalade sitt beroende av sin ondska.
Emellertid: svågern Gustav togs emot i ett ostädat rum; och han såg straxt på två små glas med skvättar, att där varit fruntimmersfrämmande. Som han var fullkomligt inne i rollen och situationen, visste han här icke var lönt att inleda med artigheter, aldra minst rörande utseende och toalett, vilket varit en »skymf mot hennes kön».
Svägerskan hade aldrig tyckt om Gustav, men i samma stund han blev fiende till hennes man, älskade hon honom. Det var därför samtalet genast antog en synnerligt vänskaplig karaktär.
-- Nå, Dagmar, började alltså svågern; din man ställer sig som riksdagskandidat för liberala partiet.
-- Är han liberal? avbröt genast fru Dagmar, som fått repliken i munnen utan att märka det.
-- Ja, nog kan man kalla honom det, alltid, svarade den illsluge svågern.
-- Kalla, ja? men han är ju konservativ ...
-- Du menar i vissa frågor, då?
-- Ja, jag menar det; i kvinnofrågan är han reaktionär, och måste bekämpas. Dessutom är han norskhatare!
-- Ånej, retade Gustav; han är ju gift med dig!
-- Ja, det är just därför jag kan döma honom! han kallar Ibsen för en tosk och Björnson för en käring. Är inte den norskhatare?
-- Det kan väl icke vara hans allvar?
-- Stod han inte på Lage Langs fest och kallade norrmännen ett djävla folkefärd, och så skällde han ut sin hustru; men jag har redan varit hos advokat ...
Nu ljusnade Gustav Borg, ty det var ändamålet med hans besök, att få veta hur långt det var gånget.
-- Varför skall ni skiljas? gentog svågern med en äldre broders hela deltagande. -- Tänk på barnen!
-- Dem skall jag nog sörja för!
-- Är du säker han släpper dem?
-- Jag tar dem! svarade frun med en visshet, som icke lovade en fredlig lösning på frågan.
-- Du tar dem icke, ty domstolen dömer efter att ha hört båda parterna.
-- Domstolen har intet med mina barn att göra! skrek fru Dagmar.
-- Jo, min vän; och vad din man kommer att andraga emot din lämplighet som mor, blir ganska avgörande; ty han är läkare och känd som en trovärdig person.
-- Han? Den största lögnare som går på jorden!
Nu var luntan tänd, och mer begärde icke Gustav Borg. Han ville dock blåsa lite på'n innan han gick.
-- Men min kära vän, tänk på vad du gör! En skilsmässa nu skulle förstöra hans utsikter till riksdan och det vill du inte; särskilt får han kvinnorna mot sig, och du vet hur de liberala äro kusade av sina kvinnor.
-- Det är just vad jag vet, och därför skall jag låta bekämpa honom i kvinnotidningen!
Punkt! Nu brann det med låga och Gustav kunde gå. Men innan han gick, pekade han på de små glasen och sade, vänligt, i förtroende:
-- Låt inte sånt där stå framme, Dagmar; det kan ligga emot dig vid processen!
-- Dricker inte han också? gnistrade fru Borg.
-- Jo, min vän! men inte om förmiddagarne!
Därmed var det mötet slut.
Men medan detta pågick här, ägde ett annat möte rum hemma hos redaktören.
Kamp var det på alla punkter, men vid kampen om makten den gången gällde det bestämma vad som skulle vara liberalt. Då alla levde i utvecklingsteorier, rörde sig äregirigheterna om att få vara med i utvecklingen, befordra utvecklingen. Därför kämpades om att få avgöra vad som var utveckling; några trodde, att det var allt som rörde sig framåt, men när man såg gamla missväxter och sjukdomar utveckla sig med hisklig fart, så blev man lite tvehågsen; och slutligen upptäckte man, att utveckling här endast kunde betyda framåtskridande i mänsklighet, till skönhet och lycka, befordrad genom rättvisa och billighet. Men i partistrider tas ingen reson; man hissar flagg och säger: nu är du fienden! Doktor Borg, som tog reson, skulle nu falla på sin resonlighet. När norrmännen 1885 kränktes i sina heligaste rättigheter, hade doktorn orädd tagit deras parti. Men när faran var över och de kunde hjälpa sig själva, och till den grad att de hotade med krig, då ansåg han vidare handräckning överflödig; och efter han var mantalsskriven som svensk, tyckte han det var oriktigt gå med fienden. När han i sin familj från hustrun aldrig hörde annat än norskt bondskryt från morgon till kväll, och hur dumma och obegåvade svenskarne voro, så tröttnade han ändock icke att giva rätt där rätt fanns. Men denna svenska ridderlighet, vilken även yttrade sig i demonstrativt hyllande av norska stormän, förstods icke, utan man hade till och med sett norska tidningar håna svensken för att artisterna hade festat Lage Lang.
»Den fege svensken», hette det, »svensken kryper», »Norge tar ledningen» och så vidare. Så länge detta var osant, verkade det icke på doktorn; men när en dag kryperiet blev verklighet, då de avundsjuka, lågsinnade svenskarne, käringarne i synnerhet, började systematiskt upphöja allt norskt, även det medelmåttiga, på sina egnas bekostnad, och i bestämd avsikt att nedsätta sitt eget, då sa han stopp! Men då föll han och kallades norskhatare. Hans familjefrid var ute och hans kandidatur till riksdagen var i fara. Brodren Gustav var av naturen storsvensk och i hjärtat fientlig mot norrmännen, men han lät bestämma sig av politik, intressen och passioner, och därför begagnade han norska frågan mot sin bror. Denna falska taktik retade den ärlige doktorn, och han gick mitt in i broderns fästning för att spränga honom i luften.
Det var hos fru Brita han gjorde sitt besök, medan Gustav opererade hos fru Dagmar.
Fru Brita satt i sin villa; hon kallade den för sin därför att hon medfört pängar i giftet, men Gustav kallade den vår, emedan lagen stadgade makars egendoms-gemensamhet. Det var ett stort trähus med femton rum och två kök. I det ena köket hade Brita sitt skrivrum, där hon skrev sina föredrag, sina artiklar, sina brev, det enda rummet, där hon kunde få vara i ro för sina många barn; hon hade sju stycken.
Med sin otroliga godmodighet tog hon emot svågern Henrik trots hans brutala konversation på ångbåtsresan.
-- Hör du, min gumma lilla, började han; om jag säger dig, att vi måste neutralisera Gustav, så betyder det inte att jag ämnar kompromissa med dig.
-- Vad har han för sig nu då?
-- Jo, för det första motarbetar han tidningen; för det andra vill han hindra min kandidatur, och för det tredje spelar han på börsen med era pängar.
-- Med mina pängar?
-- Nej, med era; men det är lika klandervärt!
-- Spelar han på börsen?
-- Ja, de ha lärt sig, de här gamla gökarne!
-- Hur ska jag kunna hindra det?
-- Du ska skiljas!
-- Menar du det?
-- Ja, det menar jag. Ert äktenskap har spelt ut sin roll, och ni ska inte sitta och ruttna tillsammans; ungarne äro flygfärdiga och boet ser inte trevligt ut.
-- Så du talar!
-- Ja, så talar jag! Ni ha upphört vara makar för länge sen, och nu gäller det barnen, att de ska få leva och andas. Fadren har gjort sitt, och nu trycker han bara, förtrycker, hindrar, förkväver! Weg med honom!
-- Och du är far själv!
-- Ja; just därför vet jag ...
-- Spelar han på börsen?
-- I kaffe och socker!
-- Jaså? I kaffe och socker? -- Jaså?
Här gjorde fru Brita en paus, och som hon var snabbtänkt, hann hon under den pausen fatta ett beslut. Hon reste sig och gick till ett obegagnat isskåp, där hon förvarade viktiga papper. Hon letade, och när hon funnit, återtog hon samtalets tråd:
-- Jag har icke äktenskapsförord visserligen, men jag har något annat; jag har brev.
-- Akta dig för brev, Brita; inför domstol svänger de sig ifrån brev; de säger antingen att de inte skrivit dem, eller att de inte menat så och så, att det var skämt bara. Nej, du skall ha ett faktum, hälst ett flagrans delictum.
-- Va ä de?
-- Det är den brottsliga handlingen begången i två bergfasta vittnens närvaro.
-- Nej, det vill jag inte!
-- Inte i dag, men om du låter händelserna utveckla sig, kanske du vill senare.
-- Jag har blundat, jag har förlåtit; jag kan sägas ha medgivit, men när det gäller mina barn, deras arv och framtid, så är jag inte att leka med. För övrigt; man kunde tänka sig, att han samlar till -- -- -- ett nytt äktenskap med henne.
-- Efter dina tankar gått i den riktningen, så: håll ögonen öppna och skriv framför allt ingenting på papper, som han lägger för dig! Du vet jag inte är någon blind anhängare av er kvinnor; men rätt skall vara rätt!
-- Du hatar din broder?
-- Det är väl lite för mycket, men jag väpnar mig mot en fruktansvärd fiende ... Rörande det; vet du om Gustavs kontrakt med Holger?
-- Ja, Holger skall betala ett stort årligt arrende till Gustav för tidning och tryckeri.
-- Vet du hur stort?
-- Nej!
-- Nåväl, det är så stort att han icke kan gå i land med det.
-- Har Holger ingen hållhake på honom då?
-- Jo, han har sin amerikanska fräckhet!
-- Hur skall det där gå?
-- Vi få hjälpa honom! svarade doktorn och räckte svägerskan handen. För nu blir det strid, på liv och död!
-- Vill du inte stanna till middan? frågade fru Brita, jag vet inte vad jag har, för jag sköter inte hushållet?
-- Nej, tack min vän, jag kan inte sitta till bords med den mannen, som just nu har inträngt i mitt hem för att mörda mig.
-- Är han hos dig?
-- Ja, han skyr inga medel; vilka han begagnat härvidlag, får jag veta när jag nu kommer hem. Adjö med dig! Brita.