Doktor Borg.
Doktor Borg hade varit gift två gånger; första gången med en inhemsk fjolla, som han fästat sig vid på grund av hennes skönhet och ungdom. Men hon var så medveten om denna skönhet, att hon ägnade densamma en fullständig dyrkan. Hon kunde sitta halvklädd framför spegeln i timmar och beundra sig; kyssa sina runda armar, modellera sin barm, visa sig själv sina tänder, knåda sin näsa för att få den vackraste bukten på rätta stället. När doktorn en gång oförmärkt fick se henne i denna sysselsättning, blev han rädd, ty uttrycket i hennes ansikte var icke en människas, utan ett fånigt djurs; en fågels som speglar sig i en källa och plockar sina fjädrar. Det föreföll honom så hemskt att han icke var förenad med en människa, att han trots sin frimodighet stoppade det i säcken och knöt igen.
Trots sin skönhet kunde hon icke kläda sig, och när han gjorde en anmärkning, så behandlades det som majestätsbrott. Hon drog sig då tillbaka förnärmad, hånade honom för att han icke kunde uppskatta henne; och i sin enfald räknade hon opp alla sina beundrare, citerade deras omdömen. Doktorn fortfor efter giftermålet med sina rökoffer i form av blommor och champagne; men blommorna passade aldrig.
-- Jag fick orkidéer efter sju kronor stycket av löjtnant X. Och riktig champagne skall kosta elva kronor.
Hon älskade sig själv och sin skönhet så objektivt, att hon var avundsjuk på doktorn för att han fått henne.
-- Du har fått, du! Du vet inte hur gott du har det. Tänk, så många, som avundas dig.
Men denna självälskelse gick så långt att hon icke kunde hängiva sig åt mannen; hon unnade honom icke sin kärlek, utan var ännu i ömhetens ögonblick så avundskall att hon icke kunde mottaga något. Och så klagade hon.
Först brydde doktorn sig inte om det där, ty han visste vem han var. Men, så småningom gick hon och klagade för sin mor och sade, att hon inte betraktade sig som gift. Modren förstod ingenting och ville ingenting veta.
Doktorn, som var ung läkare, förstod icke heller vad hustrun menade, men han blev orolig, och rådgjorde med en äldre läkarevän.
-- Ja, min gosse, sade den gamle, nu står du inför ett problem, som jag ännu stavar på. Men jag har nyligen läst ett bestämt uttalande av vår störste gynekolog i denna fråga. Han säger att glädjeflickan söker glädjen, men makan söker barnet; och han förklarar avgjort att barnet skall födas kyskt i en kärleksfull famn, icke i en vällustig. Den ärbara moderkvinnan blir kysk i äktenskapet, mot sin vilja, och det hon söker, finner hon icke; därför klagar hon. Men, min vän, jag har kommit så långt, att jag funnit, det även mannens begär adlas i äktenskapet, liksom neutraliseras eller förandligas; därför har jag hört lika många klagomål från manliga sidan. Du ser ju på nygifta, hur mycken missräkning ... emellertid, är din hustru i grossess?
-- Ja, efter två månars äktenskap!
-- Då kan du ju vara lugn!
Doktorn blev lugn, alltför mycket, så att det retade frun. Hon blev ytterligare avundsjuk på mannen därför att han fått den äran att ha barn med henne, och hon hatade sin grossess, som angrep hennes skönhet. Och det hon icke tyckte om, det fanns icke för henne. Tanklös och enfaldig, gick hon ännu omkring och agerade jungfru.
Då blev hennes mor rasande:
-- Är du galen, barn? Du är ju i välsignat tillstånd.
-- Ja, inte vet jag ...
-- Vet du inte? Hör du; går du omkring med sådant snack, så kommer din man att mörda dig. Förstår du inte det, att världen skall fråga sig varifrån du har barnet, om du går och pratar om din oskuld.
Men när hon såg mannens fadersglädje och stolthet, blev hon full av hat. En fullständigt djurisk elakhet växte fram, och hon ville icke unna honom att vara far till hennes, hennes barn.
Om av enfald eller bara elakhet, men, en morgon, när hon snattrade som vanligt, föllo hennes ord så här:
-- Jag vet inte, men jag tycker inte du har någon del i det här barnet ...
Då brast doktorns afrikanska lynne ut, som han så länge undertryckt:
-- Vad f-n i h-e är det du säger? Är det inte mitt barn; så är du en ..., och det kan du inte mena.
Frun reste sig, klädde sig; och när hon skulle gå, yttrade hon:
-- Nu går jag, för alltid!
-- Ja, gå åt h-e, svarade doktorn. Du kan ju mörda en människa med din bestialiska dumhet och din sataniska elakhet. Gå fort, annars sparkar jag ut dig!
Därmed var det äktenskapet slut. Doktorn hade fått en skugga på sig, ty han kunde ju inte försvara sig, även om han framlade fysiologiska bevis, dem ingen begärde. Så gick han i raseri ett par månar, och i raseriet gifte han om sig med en norska, och hade henne i grossess med detsamma. Hon var i sjunde månaden, när de vigdes; och frun ville ha ett stilla bröllop, men mannen ställde till ett dundrande kyrkbröllop mitt på middan.
-- Det var så vackert, sa han, att se en välsignad kvinna.
Prästen tyckte inte detsamma, men fick nöja sig. Och när doktorn, såsom egen giftoman förde sin högvälvda brud på stora gången genom kyrkan, då föll skuggan bort, och han stod i ljus, klar och sund som han var ...
På middagen höll han ett tal inför hundra inbjudna personer, och drack för sin maka och sitt ofödda barn.
-- Det var stil! sade somliga. Men andra tyckte det var cyniskt.
Detta äktenskap numro två gick en tid, så där, så där! Så kom Dockhemmet förstås och hela mojet efter. Ligakvinnor och kanonkvinnor, federationskvinnor och handskekvinnor. Det var ett helvete för en äkta man att leva!
Hela den urgamla idolatrin blev gynolatri, eller kvinnodyrkan. Man hörde en ateistpoet förklara att kvinnan var hans religion. All litteratur, som icke förhärligade kvinnan, var ansedd värdelös, så att man verkligen kunde tro med Spencer att poesin och konsten ledde sitt ursprung från hanens kryperi för honan. Det hade gått an med denna kvinnoskålspoesi, om icke den varit åtföljd av mannens självförnedring. Män njöto av att förnedra sig, att leda i bevis det mannen var ett lägre djur, och när de gamla narrarne Ibsen och Björnson rent ut förklarade att samhället endast kunde räddas genom kvinnans uppsättande och mannens avsättande, då var dårskapen på kulmen.
Kom härtill den norska frågan, så hade doktorn ett trevligt hem. Två barn hade visserligen vuxit opp, till åldern av tretton och femton år, men nu blevo de också till trätofrön. Allt blev trätofrö, och med en oregerlig kvinna var ju ingenting att göra.
Varför de icke skildes? Barnen höll ihop eländet, minnena, och detta outrannsakliga, som binder makar, även när de hata varandra. Ockultisterna säga att de alstra halvandliga substrat ini varandra, vilka äga ett slags väsenlik tillvaro; andra mena, att mannens och kvinnans själar växa i varandra med sugrötter, och att de egentligen leva i en beständig omfamning; de känna med och medelst varandra såsom tvillingar påstås göra; därför lider även den parten, som gör den andra ont; han lider av dess lidanden, som han själv vållat; därför är man värnlös mot den man älskar, och älska är att lida. Därför är också skiljas det smärtsammaste av allt; det är att riva sönder och upplösa tillvaron, och minnena äro själarnes barn; dem kan man icke överge när man vill. Det finns makar som hållit på att skiljas i trettio år utan att lyckas; de skildes som förlovade, som nygifta, som gifta; de skildes åtta dar före silverbröllopet; och när de kommit så långt, trodde de att det skulle räcka livet ut. Men tre veckor efter gick mannen från huset, blev borta en natt, den första på de trettio åren. Dagen därpå var han hemma igen och för att illustrera försoningen satte han upp ett nytt bo; och så fortsatte det.
Doktorn hade lidit genom sin första skilsmässa så grundligt, att han beslutat hålla ut i andra äktenskapet, lida allt, utom förnedring. Men det är så mycket som förnedrar omärkligt. Att hunsas i tjänares närvaro är förnedrande för en man, och att behandlas som idiot i sina barns är det ännu mer, i synnerhet när man är den klokare.
Detta dagliga och stundliga undertryckande av sina tycken kan slutligen beröva den starkaste all självkänsla, och när doktorn märkte att han var i fara, beslöt han fly, det enda möjliga stridssätt med onda kvinnor, ty den som inlåter sig med ondskan råkar själv in i den. Och hennes ondska verkade som ett nervgift, vilket höll på att ansticka honom.
Utbrottets närmaste anledning var som vanligt några väninnors ankomst i huset. En av dem älskade fru Dagmar, hur pass oskyldigt är svårt att avgöra, men damerna anse allt oskyldigt, som de ha för sig, även om gränsen är överskriden.
Denna väninna började lägga sig i barnens uppfostran. Flickan kortklipptes och gossens hår fick växa långt, allt för att utplåna olikheten mellan könen. Men när gossen fick lida smälek i skolan för detta sitt kvinnliga yttre, och när fadren tillika märkte att sonens instinkter började förkvinnligas, blev han rädd; tog en sax och klippte av håret. När modren fick se det, föll hon i raseri:
-- Skall icke en mor få uppfostra sina barn? skrek hon.
-- Hon skall så f-n heller, och inte uppfostra bugrar. Två ska vi vara om'et, och jag är den ena.
Modren hotade gå till advokat. Det var hennes vanliga.
Men det fanns en annan faktor, som inverkade störande på äktenskapet, och det var den då av en berömd läkare uppfunna konjaken. Den begagnades av frun som panacé för alla krämpor, och mest om förmiddagarne för nervositet, och om aftnarne mot sömnlöshet. De skenbart oskyldiga små glasen förstörde lynnet och aptiten, gav sömn på olaga tider, och borttog nattsömnen. Fastän uppfinnaren själv, professorn och auktoriteten, slutade illa, ett offer för sin konjakshypotes, fortsattes drickandet av damerna.
När doktorn varnade sin fru, svarade hon alltid med professorn.
-- Professorn måtte väl förstå det bättre än du, som inte är docent en gång.
Med ett ord, det äktenskapet var moget, så utmognat, att när brödrastriden blossade upp, en lätt vindstöt kom det att brista.
Fru Dagmar skrev i kvinnotidningen mot sin mans teorier, hon kallade, dock utan att nämna hans namn, gjorde honom misstänkt som reaktionär och varnade de liberala valmännen för en sådan kandidat. Därmed var kriget öppet förklarat, och makarne bodde i var sin ända av våningen.
Men själva katastrofen påskyndades av en liten händelse, vilken kom som den vore beställd.
En morgon på mottagningen inträdde ett mycket välklätt fruntimmer till doktorn. Denne blev förvånad, ty fruntimmerna hade övergivit honom, emedan han var »ofin»; han ville nämligen inte förstå deras antydningar, utan sade rent ut deras baktankar; yppade deras hemligheter utan att behöva fråga dem.
Han bad emellertid damen sitta ner, och när han fixerade henne, såg han straxt vad sort det var. Uttrycket i ögonen stämde icke med munnens. Det var ett barns haka, kinder och läppar, men ögonen sade något annat, ty hon hade glömt att uppfostra sina ögon. När han nu frågade vad det var åt henne, upplyste hon att det var blodbrist och nervositet.
Han hade fått ett välkänt spår, och frågade försiktigt vidare:
-- Är ni gift?
-- Ja!
-- Har ni barn, och hur många?
-- Ett barn.
-- När föddes det? (Nu gick det som efter formulär, ty han kunde historien utantill.)
-- För tre år sen!
-- Nå än sedan?
Här blev en paus, ty i ordet »sedan» låg hela bekännelsen, som han indirekt lade i hennes mun; men hon var icke kommen för att bekänna något, tvärtom. Han återtog därför tråden och fortsatte själv.
-- Vill inte er man ha flera barn?
-- Nej!
-- Vill ni ha flera barn?
-- Nej!
-- Ja, det är därför ni är nervös och blodfattig; är er man också nervös?
-- Om han? Det är han, som gör mig nervös, och det var det jag ville tala om.
-- Hör nu frun! Ni gör nog varandra nervösa med det här fusket ...
-- Kan inte doktorn säga vad jag skall göra; jag kan inte leva ogift som gift ...
-- Gör inte er man det också, efter som ni inte vill ha barn?
(Hon ville inte tala om sin man, inte tänka på honom.)
-- Kan inte doktorn ordinera något åt mig, något som ...
-- Menar ni att jag skall ordinera en älskare åt er? Då blir det han, som gör barnet, och ni är lika nära den fruktade grossessen.
Det var hela hemligheten, och nu fick han se ett changemang för öppen ridå; det lilla ansiktet utbyttes mot ett annat, så förfärligt att han trodde en helt annan människa satt i stolen. Men han gick på oförskräckt:
-- Att er man tröttnar på att utöva era laster förvånar mig inte ...
Längre hann han inte, ty damen var utom dörren i ett ögonblick.
Det var ju ett reguljärt fall och inträffade lika ofta som olyckliga äktenskap.
Men när han kom ut till vaktmästaren i väntrummet, fann han damens namn. Det var frun till redaktören av den liberala föreningens tidning. Nu hade han förspänt så det dugde.
Men därmed var icke slut, ty efter en kvart inträdde fru Dagmar, och som hon önskade ett längre samtal var hon blid, väl vetande att med påflugenhet endast följde dörrstängning:
-- Vad var det med lilla fru ***, som var inne hos dig?
-- Det var att hon ville jag skulle ordinera henne en älskare? Ja, de kommer ju hit och begär recept på fosterfördrivning och preventiv ...
-- Emellertid blir du anmäld för Läkarsällskapet för sårande beteende mot kvinnlig patient.
-- Anser du hon hade rätt i sin anhållan?
-- Ja!
-- Då är du också ett ...
Han letade eldgaffeln, och frun försvann. Då kände han att det var slut.
Detta var tidens helvetiska könsstrid på liv och död. Och när man såg så många män ruineras och dö i förtid, så blev orsaken aldrig utrönt, ty man fick icke skriva om det.
Naturen hade givit mannen initiativrätten, emedan han är den verkande orsaken, men nu skulle han berövas den; kvinnan som ingenting ger, endast tar emot, tillvällade sig initiativet; och som hennes receptivitet är obegränsad, måste varje man bli efter i en ojämn strid, där utgifterna hava sin naturliga gräns. Och alla kringgåenden av naturens lagar straffade sig. Männen, i stället för att bli fäder, nedläto sig till att vara sina fruars alfonser; de modärna sängkamrarne med sina två järnsängar liknade mediko-mekaniska institut, fröklängningsanstalter, eller sjukgymnastikens enskilda rum. Det makarne sökte funno de icke, ty det finnes endast i moderskapet och faderskapet. Därför blev det död i stället för födelse.
Adertonhundratalet var icke barnens århundrade, det är lögn. Sjuttonhundratalet, med Rousseaus Emile, där mödrarne lärde dia sina barn igen och återskänkte moderskapet dess förlorade ära, det var barnens gyllene ålder. Men adertonhundratalet, särskilt dess slut, blev barnens helvete. De barn som föddes kommo till av en olyckshändelse, av en misslyckad hämning av viljeakten, därför föddes de viljelösa, könlösa, karaktärslösa. Moderskapet föraktades; barnaföderska ville ingen vara, och att giva modersmjölken själv ansågs skamligt. Barnen fostrades med flaska, och voro alltid kinkiga, sömnlösa och sjuka. Kemikalier, kolsyrat natron, mjölksocker, steriliserad komjölk, det var utfodringen. En steril vätska, vars livskraft var dödad, skulle ersätta den levande modersmjölken! Den gav också sterila människor, som icke kunde få en ny tanke att växa; efterklangsmänniskor, automater, som gåvo ifrån sig tryckta svar på mänsklighetens frågor, tryckta på små papperslappar mot instickande av folkskoleavgiften. Det var automatens tidevarv, och automatbarnens, flaskbarnens och napp-barnens, som aldrig legat vid en moders varma barm, utan exercerades att ligga tysta och frysa till kropp och själ i en rankig vagn under uppsyn av en främmande ligakvinna och hennes fästman, ofta nog av en prostituerad, som fick »suga opp nappen» med osteriliserade läppar.
Det var de sterila kvinnornas gyllene ålder; och de predikade sterilitet, bildade församling och fingo profetissor, tills de slutligen blevo ett av staten erkänt kyrkosamfund.
I kampen mot denna dekadens föll den sunda mannen doktor Borg, för att aldrig resa sig.
Åtta dagar senare satt han ensam i sitt skövlade hem, och fjorton dagar senare blev han utesluten på alla val-listor, såsom både reaktionär i kvinnofrågan och såsom norskhatare.
Någon anmälan i Läkarsällskapet blev ej av, men hans praktik var skadad.