Den nye redaktören.
Holger Borg var ju sin tids barn; ingenjör och elektriker, levde han livet enkelt, oreflekterat, praktiskt. Gifte sig tidigt med en liten flicka från teatern, vilken han inövade till rollen av kamrat, enligt tidens sed. Ingenjörsvetenskapen var ju för henne litet svår att i hast tillägna sig, men det fick gå av med några termer om kontakter och kortslutningar; hon poserade som ingenjör, och utvecklade sig till tendenshustrun, som skulle visa världen att kvinnan var mannens jämlike i allt. Denna jämlikhet skulle även yttra sig i umgänget; mannen fick icke gå ensam på kaféet, utan hon skulle vara med; men om förmiddagarna gick hon ensam på konditoriet, och när mannen i början ville konstatera den matematiska orättvisan, blev han nedtystad med frågan, om hon icke var en fri människa eller om hon var slavinna. För husfridens och trevnadens skull lämnade han frågan obesvarad, gav efter, ställde sig under, först på skämt mera, men alltid med fästat avseende på att det skulle ta sig ut. Han måste ju ha den modernaste hustrun, och han ville leva efter sina läror. På det sättet fick han så småningom en guvernant över sig, en som korrigerade honom i sällskap, och som slutligen ville lära honom allt, allt vad han visste bättre än hon. Men han klagade icke; och han såg icke hur föraktet dolde sig under hennes moderlighet. Han fick dock ana det, då han såg sina vänner behandla hustrun som ett högre väsen, och honom själv som en stackare. Detta smickrade honom å andra sidan. Detta att han kunnat lukta opp den stiligaste frun, och när hon var centrum i kretsen, var hans plats skenbart ovanpå.
I början av äktenskapet hade de nygifta det ganska knabert; de levde dock ute, emedan det var billigare, och ibland hölls bohême-liv hemma. Så kom barnet. Då fingo de känna på. Mannens inkomster, som förr delats av två personer, måste nu delas av fyra. Det var försakelse, och det älskade man icke, utan lånade pängar och fortsatte. Men när barnet blev tre år, avskedades barnjungfrun och makarne skötte barnet själva. Hustrun, som intet annat hade att göra, fordrade ändå att mannen, som hade sitt arbete på fabriken och i tidningarne, skulle deltaga i barnets skötsel. Det skulle vara lika, förstås. Han, det nötet, vågade icke säga nej, ville icke heller, emedan han önskade adla hennes arbete, men märkte icke vilken orättvisa han understödde och hur han arbetade på sin undergång. För att hålla sig skadeslös, gjorde han som andra äkta män, han uppfann att äta frukost ute i smyg; han påfann sammanträden om aftnarne, och kom slutligen in i en cirkel av stadgade äkta män, som drucko sin punsch mellan sex och sju på aftonen, för att vara hemma till kvällsvarden. Kom han då hem och luktade punsch, så blev frun ond; och barnet saknade vid sådana tillfällen alltid strumpor. Då redde han sig vanligen med »att han varit bjuden», och då borde strumpfrågan ha förfallit, men det gjorde den inte; den stod fast.
Han var alltid hemma till kvällsvarden och var tråkig. Vid bordet, där han tuggade torrt, erinrande kanske operakällarns vällustiga frukost, flög understundom en svag ljusning över hans ansikte, sista återskenet av ett inre leende, framkallat vid minnet av en lustig historia från Mellanregistret. Då mörknade frun, och förstod att han roat sig utan henne, och hon harmades över att han kunde ha ett nöje, utan att hon var med. Och så måste han berätta den lustiga historien. Det var hennes giftorätt.
En afton sutto makarne som vanligt hemma. Frun var fördärvad av barnskrik, av tvätt i köket, av dukningen.
På bordet var framställt det hårda brödet, margarin, och en uppslagen benfri, där botten knappt skyldes av tre usla fiskar, som ingen velat röra sedan flera dar, och vilka därför torkat som kaffeskinn. En ostkant av falsk schweizerost, och några skivor rått fläsk, som skulle föreställa rökt, bildade baserna i en triangelmätning. Där var otrevnad, slarv, olust över alltsammans, och det här var så olikt allt man föreställt sig om hem och hemtrevnad. Och detta tysta lurande på varandras svagheter, detta spejande efter varandras ofullgångna tankar. De voro som två fångar, vilka vaktade varandra i hemlighet.
Mannen såg med dystra blickar på anrättningen, och vid betraktandet av ansjovisen kände han den rysliga tennsmaken, den härskna oljan ... Plötsligen fick han en idé.
-- Om vi skulle gå ut och festa! Det var så länge sen vi voro ute!
-- Nå, men Ragnar då? Barnet?
-- Ja, det är sant!
Frun funderade:
-- Det är rysligt i alla fall att ett barn skall råda över föräldrarna! Tvärtom borde det ju vara!
-- Ja, visst borde det! Vi som försakat hela vår ungdom och nu skulle börja njuta av livet, vi äro slavar.
-- Och nu, när han sover, behöver han oss ju inte.
-- Han brukar ju sova, när han somnat?
-- Vi har skämt bort en, det är alltsammans! Tänk på alla fattiga barn, som stängs in på morgonen, och få sitta ensamma till middan ... Vet du va, Holger; vi ska säga åt portvakterskan, att hon hör efter om han skriker ...
-- Ja, det finner jag antagligt, svarade Holger.
Sagt och gjort! En stund senare var herrskapet på väg neråt stan. Vid Nybron skildes de; herrn skulle opp i redaktionen och frun skulle vänta honom i Grand Hôtels grop, den klassiska, 70-talets män hade stiftat, 80-talets tagit i arv, och 90-talets senare övergåvo för det reformerade Rydberg.
När frun kom till gropen, gick hon in och satte sig vid deras vanliga bord, tog en tidning, och väntade.
Straxt efter inträdde skådespelaren, deras intime umgängesvän, och sökte sällskap.
-- Nej, se Marta, hälsade han, var har du Holger?
-- Han kommer straxt! svarade Marta, som genast blev i ett strålande lynne.
-- Får jag sitta ner?
-- Ja, det tänker jag! svarade frun utan att tveka.
De kommo genast i tal, och om ett ögonblick stod en punschbricka på bordet jämte cigarretter.
Beställningen hade skådespelaren gjort så hastigt att frun ej märkt det, och nu sutto de där, de två, och ville ej börja förrän mannen kom. De pratade om all världens ting, och tiden gick.
Utan att tänka vidare på vad han gjorde och finnande väntan lång, fyllde vännen två glas, sade skål, och de drucko.
Tiden gick igen, och de tände cigarretter.
-- Det var fasligt vad Holger dröjer, sade frun, och vi skulle aldrig ha börjat.
-- Nu är det för sent, svarade vännen.
Då inträdde ett sällskap, som visste vilka de voro, utan att känna dem. Dessa kastade naturligtvis förvånade blickar på de två, och deras blickar blevo spefulla när de slagit sig ner mitt emot dem.
I detsamma kom Holger in, såg i en blink situationen, som han kunde förklara sig och som han var nog fördomsfri att icke ogilla, men så fick han se de spefulla blickarna, och det stack honom, så att han blev mörk.
Framkommen till bordet, hälsade han så otvunget han kunde:
-- Det var rätt att ni började, jag fick ett telegram och måste skriva några rader.
Som han råkade in i de andras nyss uppodlade stämning, och de voro i försprång, hade han svårt att straxt komma upp jämsides med dem. Och han, som medförde något av arbetets allvarstyngd från tidningsbyrån, verkade nedtryckande på dem. Det skar sig, och en ledsamhetens förlägenhet föll över sällskapet.
Frun, som ville ha det roligt, kom på den olyckliga idén att söka ruska opp mannen, men då blev han stum.
Hennes nästa försök avlopp ändå mera olyckligt, då hon för att ställa till rätta framkastade den klumpiga frågan:
-- Vad är det med dig?
Det var som att gräva i hans inre, och han röck tillsammans, blev ond på sig själv för att han icke kunde behärska sig, blev ond på sällskapet med blickarne, ond på hela situationen.
Hans plågade utseende förrådde ju svartsjuka, men han var icke svartsjuk, han endast äcklades vid tanken på att vara misstänkt för dylikt, och han såg sig löjlig. Hon hade gjort honom löjlig genom sin fråga, denna fråga han icke kunde besvara. Då uppstod denna tystnad, som ingen vågar bryta, emedan alla veta att den som först talar, måste säga en dumhet, måste röja den hemlighet alla tänkte på.
Det var en minut av evighetens längd. Men så kom räddningen: två artister av kretsen rasade in, kastade om strömväxlaren och avledde de konträra strömmarne. Och så gick aftonen i glam.
Efter teatrarnes slut ökades sällskapet. Alla dessa, vilka voro samma andas barn, kände en samhörighet, som om de voro av en familj. Och de hade en instinkt att ana en vän; det behövdes inga förklaringar; och fastän de lidit förföljelser, voro de sorglösa, hoppfulla, vissa om att de befunno sig på rätta vägen framåt.
Klockan var slagen halv tolv och glädjen var hög, då med ens en svartklädd kvinna trädde fram till bordet och bad att få tala vid fru Marta.
Den främmande okända verkade som en svart fana, och jublet tystnade.
-- Fru Borg, började hon; jag bor i ert hus och hade den lyckan händelsevis gå förbi ert barnkammarfönster, då jag hör skrik av ett ensamt, instängt barn -- Se så, tro nu inte jag förebrår er! Men som skriken voro förtvivlans, gick jag till portvakten för att få nyckeln och slippa in. Det fanns ingen hemma hos portvakten. Jag lät en barmhärtig människa gå efter en smed, under det jag pjollrade med det inlåsta barnet genom det stängda fönstret -- -- -- Var lugn nu, frun lilla, ni har haft otur, och litat på en opålitlig portvakterska. -- -- -- Inkommen, lugnade jag det stackars barnet; har suttit där i tre timmar, och nu sover han under den återfunna portvakterskans tillsyn. Se så ...
Herr och fru Borg störtade ut ...
Så var det att ha barn! Ja, ja, ja, och de gjorde sig förebråelser, gjorde sig löften att aldrig gå ut mer. De tänkte på vilken tendenshistoria nu skulle spridas; de halvsprungo hemåt, icke finnande någon droska.
På Nybrogatan, just då de flämtande hunnit upp för backen, stötte de mot en jättelik herre, som tog dem i sin stora famn och skrek:
-- Hallå! Så har jag er äntligen!
Det var doktor Henrik Borg.
-- Du, Holger är redaktör för tidningen med sex tusen i lön; och inträder i morgon! Är det sagt?
Fru Marta grät vid jättens bröst. Och så sprungo de ifrån morbrodern; sprungo, skrattade och gräto.
-- Vi ska ha två jungfrur, du, skrek frun.
-- Och våning på Strandvägen!
På Östermalmstorg dansade de kring en lyktstolpe, och sprungo sedan som sista paret ut på var sin sida om salustånden.
Så blev Holger Borg redaktör, och så slutade en pinsam dag i glädje.