Det duggregnade ihärdigt, och gatan luktade våt makadam, och klockorna ringde till högmässa, ty det var söndag. Tomas kom ut från en rakstuga, blek och med rödkantade ögon; han sov dåligt om nätterna på de sista veckorna.
Han skulle möta sin mor i Jakobs kyrka. Det hade blivit en sådan tomhet ini honom och omkring honom, att han utan lång tvekan gav vika för ögonblickets alla växlande impulser, och då modern kom in till honom på morgonen, medan han ännu låg, och med sin blidaste röst bad honom att följa sig i kyrkan, hade han icke hjärta att säga nej. Han gick ju nästan aldrig i kyrkan; men det var kanhända icke rätt. Om det kanske denna dag kunde ske ett omslag i hans liv...
Han tänkte på dessa saker, medan han långsamt gick Grevturegatan utför. Han hade ingen psalmbok i handen, ty han var rädd att möta någon bekant.
En gammal fru, klädd i en brun, trådsliten kappa, kom ut ur en port i sällskap med en ung gosse i gymnasistmössa. De gingo båda i samma stillsamma söndagstakt, och båda hade psalmböcker i händerna. Tomas kände genast igen den gamla frun: det var Ellens mor. Han hade sett dem tillsammans i Humlegården någon söndagseftermiddag i maj. Gossen var alltså hennes bror, han som så gärna ville bli läkare...
Och det var här de bodde.
Tomas hade stannat utanför porten. Ellen hade verkligen också sagt någon gång, att hon bodde på Grevturegatan, men det föll av sig själv att han icke hade kunnat besöka henne.
Om Ellen är hemma, är hon alltså ensam, tänkte han. Men hur kommer det sig, att hon inte vill gå i kyrkan med sin mor och sin bror... Kan hon vara sjuk?
Stackars Ellen, han hade förbrutit sig svårt mot henne. Så svårt, att han knappast vågade tänka på det.
Vad skulle hon tro om honom?
Hon var kanske redan död. På tre veckor hade han icke sett henne. Hon kunde mycket väl vara död, utan att han visste något.
Livet är besynnerligt.
Nej, han måste se henne och veta om hon levde. Tala med henne, förklara sig på ett eller annat sätt, falla ned för hennes fötter och tigga om förlåtelse...
Han var redan i trappan. Den var smal och brant, och det var så mörkt i förstugorna, att han måste riva eld på den ena tändstickan efter den andra för att kunna läsa namnen på tamburdörrarna. På en spräckt och smutsig enkeldörr, som tycktes höra till ett kök, såg han med förvåning elden från sin tändsticka lysa upp över ett namn, som han kände från böckerna och tidningarna, och vars ägare han många gånger hade sett på gatan och kaféet, alltid glad och elegant. Tomas hade föreställt sig, att han måste bo vid Sturegatan, eller vid Strandvägen...
Först i tredje våningen fann han det namn han sökte.
Han stod en stund och betänkte sig med klappande hjärta och återhållen andedräkt innan han kunde besluta sig för att dra i det lilla röda och svarta klocksnöret.
Han visste icke vad han skulle säga henne. Skulle hon tro honom, om han sade, att han hade varit sjuk, eller bortrest ett par veckor? Nej, hon hade kanhända sett honom gå förbi handskbutiken någon gång.
För övrigt borde han egentligen bryta med henne; det var därför han hade gått upp. Han älskade henne icke. I vad fall som helst måste han fatta sig kort, ty inom en kvart eller högst tjugu minuter skulle han ju vara i kyrkan, det hade han lovat.
Han litade på sin ingivelse och drog sakta i strängen.
Ingen öppnade. Han ringde ännu en gång, hårdare; det hördes steg innanför, och Ellen stod framför honom. Hon hade ett stort vitt förkläde med högt bröststycke och liknade en kysk ung husmoder, som blir överraskad mitt i sina bestyr.
Tomas kunde icke säga något; han stod röd av blygsel. Han tyckte sig aldrig förr ha sett, hur vacker hon var, och likväl var hon mycket blek.
Ellen betraktade honom länge med en stel blick.
-- Kom in, sade hon slutligen lågt med en liten skälvning på rösten.
Lägenheten bestod av två små ljusa rum och ett kök. De blevo stående mitt på golvet i det yttre rummet, och ingen av dem sade något.
-- Varför har du inte gått med din mor och din bror i kyrkan? frågade Tomas äntligen lågt, med ett osäkert tonfall.
-- Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand på hennes panna. Den var brännhet.
Ellen brast i gråt.
-- Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge?
Han kunde icke svara något.
Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.
-- Var har du varit hela tiden, Tomas, du måste säga var du har varit... Du har säkert varit sjuk, säg har du inte?
-- Jo, svarade Tomas. Jag har varit sjuk.
Båda sutto tysta. Kyrkklockorna ringde därute, och regnet droppade mot fönsterblecket.
-- Om jag kunde tro dig, viskade Ellen. Tomas svarade ingenting.
-- -- Hur skulle detta gå... Han måste ju bryta med henne -- --
Vad skulle han säga?
-- Om jag bara kunde tro dig, återtog Ellen. Jag vill så gärna, men jag kan inte. Du bryr dig visst inte mycket om mig!
Tomas var orolig. Hans mor stod kanske redan och väntade på honom. Men Ellens stora rödbruna ögon sågo in i hans med ett sådant uttryck av förtvivlan, att han icke fick mod att säga något avgörande.
Han endast smekte hennes panna, liksom för att svalka den.
-- Har du ännu ont i huvudet? frågade han.
-- Ja, ja... Lägg din hand där -- just där -- till vänster, vid tinningen... Det känns så skönt!
Hon slöt ögonen och lutade sin kind mot hans. Den brände som eld. Tomas kände, hur hela hans varelse genomilades av en ljum värme. Han hade icke på länge känt beröringen av en kvinnas hud mot sin egen.
Plötsligt böjde han sig fram över hennes ansikte och kysste henne våldsamt.
Hon vred sig lös ur hans armar och sprang upp.
-- Nej, Tomas, sade hon, du får inte kyssa mig mera! Det är bäst att det är slut mellan oss -- jag är ingenting för dig mera -- du tycker om någon annan, säg gör du inte? Jo, jag ser det på dig, Tomas! Du har inte varit sjuk, det är inte sant!
Hon stirrade på honom med en visionär glans i blicken.
-- Jag visste hela tiden att du narrades, jag har sett dig gå förbi fönstret flera gånger, flera gånger!
Och hon sjönk ner i soffan med huvudet i händerna och grät.
Tomas ville sjunka genom jorden.
-- Förlåt mig, stammade han.
En kanariefågel, som hela tiden suttit tyst på sin pinne i en bur framme vid fönstret, började nu kvittra, först sakta som om han bad om tillåtelse, sedan allt gällare och högre.
-- Förlåt mig, upprepade Tomas bönfallande, förlåt mig! Jag har varit elak mot dig, Ellen, lilla Ellen, men jag skall aldrig vara det mera! Du måste se på mig och säga, att du förlåter mig och att du inte är ond på mig längre!
Kanariefågeln hoppade från pinne till pinne i sin bur, sträckte halsen i vädret och kvittrade och sjöng.
-- Du kan inte förstå det, snyftade Ellen, nej, du kan inte förstå sådana dagar det har varit för mig -- när jag har stått där bakom disken från morgon till kväll -- och provat handskar på främmande damer -- unga, vackra flickor, som du kanske känner och som få vara tillsammans med dig... eller när jag såg ut genom fönstret och du gick förbi. -- Vet du Tomas, jag har gråtit hela nätterna --
Tomas tog upp sin näsduk, fuktade den i vatten och tryckte den mot hennes ögon, och slutligen kysste han hennes ögonlock.
-- Nu får du inte gråta mera, sade han.
Hon satt tyst i sitt soffhörn med en kudde under huvudet och såg honom rakt i ögonen.
-- Kan jag tro dig, Tomas? frågade hon. Bryr du dig verkligen något om mig?
-- Jag bryr mig inte om någon annan än dig, sade Tomas.
Kanariefågeln började nu sjunga av full hals. Det skar i öronen; man kunde knappast uppfatta sina egna ord. Ellen reste sig hastigt och gick in i en garderob efter ett mörkt skynke, som hon omsorgsfullt bredde ut över buren och vecklade omkring på alla kanter, så att intet ljus trängde in.
Fågeln tystnade med ens.
Tomas hade tagit en stor, mörkfläckig snäcka från byrån bredvid soffan, vägde den i handen och höll den mot sitt öra. Snäckan fyllde hans hörsel med ett dovt, ihållande brus, som tycktes arbeta sig fram från något ställe djupt inne eller långt borta, och som kom honom att tänka på havet... och på ett namn, som han någon gång hade stått och ropat utåt havet. Ett namn, som han icke kunde glömma.
Ellen satt åter vid hans sida, och hennes blickar vilade i hans.
-- Om du tycker om mig, så säg det tre gånger, bad hon skygg, förlägen, ännu med en tår i ögonfransarna.
Tomas sade det tre gånger.
Men han hade svårt att se henne i ögonen. Hans blickar gledo omkring från de brokiga strimmorna i trasmattan under hans fötter till möblernas blommiga tyg och sängens vita, hemstickade täcke.
-- Ser du, sade Ellen tankfullt, när man en gång har kommit in på den orätta vägen, är det så svårt att vända om. Därför får du inte gå ifrån mig, Tomas, du måste hjälpa mig... Jag vill inte bli en dålig flicka!
Klockorna hade slutat att ringa, och vattnet plaskade alltjämt ur takrännan. Regnet skvalade ned med ökad styrka, och himmelen hade mörknat. Kanariefågeln uppgav ännu ett och annat svagt pip under sitt bruna skynke, tills han slutligen tystnade och föll i sömn; han trodde att det var natt.
Tomas och Ellen sutto tysta. Han hade smugit en arm om hennes liv. Han kände, att hon började bliva svag, och det hade stigit upp en simmig glans i hennes ögon.