Våren gick.
På soliga dagar följde regn, och efter regnet lyste det åter upp. Vårdräkterna blevo allt ljusare och mera sommaraktigt lätta, och de vita narcisserna vissnade bort och glömdes för mandeldoftande klasar av hägg och syren, och solen brände allt hetare på tomma gator och på övergivna hus med tilldragna persienner. Och de späda löven på parkernas träd växte och bredde ut sig till skumma, djupgröna valv, i vilkas skugga trötta människor kunde vila ut och drömma och rista streck i sanden.
Mortimers flyttade ut till Dalarö. Brehms flyttade till svärfaderns lantställe på Lidingön och Webers blevo i staden.
Tomas och Märta sågo varandra icke ofta. En gång träffades de av en händelse, då Märta var inne i staden för att göra några uppköp; då gingo de in på ett litet avsides liggande konditori högt uppe på Drottninggatan och åto bakelser. De lovade varandra likväl att icke göra om det, ty slumpen fogade det så, att de blevo sedda av en väninna till Märta, som icke borde ha fått se dem.
Emellanåt skrevo de också små biljetter med förvänd handstil på kuvertet. Det stod just ingenting i dem, annat än att de älskade varandra.
Junidagarna runno snabbt som brokiga pärlor rinna av en silkestråd, och det blev midsommarafton.
Tomas hade kommit sent upp. Kvällen förut hade han varit tillsammans med Wannberg och några andra kamrater, ätit sexa på Stallmästargården och svärmat omkring i Haga och Bellevue hela den ljusa sommarnatten. På hemvägen drog det upp till oväder och började ösregna; då följde han med Wannberg upp på hans rum, där de drucko sherry och spelade schack. Under tiden klarnade det åter upp, och morgonsolen slog bländande emot dem, då de släckte den osande lampan och rullade upp gardinen. Klockan blev sex, innan Tomas kom hem, och han fick icke sova mycket.
Fram emot tolvtiden steg han upp och åt frukost. När han blev färdig, stoppade han en lärobok i fickan och gick ner i Humlegården.
Vid vattenbutiken träffade han en av kamraterna från gårdagen, Anton Recke. Det var en blek, svarthårig ung man, tämligen undersätsigt byggd; han var flerårig medikofilare och känd i hela kamratkretsen för sina brokiga fruntimmershistorier och sina trassliga affärer. Hans far var förmögen, men hade tröttnat på att betala sonens skulder.
De drucko ett par flaskor vichyvatten, medan de pratade om gårdagens äventyr. Recke påstod sig ha hamnat någonstädes på Söder, vid Glasbruksgatan eller något dylikt. Han bodde på Östermalm.
Han kände sig en smula ledbruten.
Därefter beklagade han sig över att han icke hade några pengar. Pengar, pengar... Detta ord hade för hans öron en mystisk klang. Det föreföll honom, som om han stod ansikte mot ansikte med något övernaturligt, var gång han lyckades fånga in några sedlar i plånboken.
-- Varifrån komma de? frågade han. Det har jag aldrig lyckats få någon förklaring på.
Han satt länge tyst och undrande med blicken ut i den sommarblå luften.
-- Jag vet bara vart de gå; men varifrån komma de?
Tomas trodde att han ville låna pengar och erbjöd honom tio kronor, ty han var tillfälligtvis vid kassa. Recke avböjde vänligt men bestämt.
-- Nej tack, när jag vill låna pengar säger jag alltid till genast. Jag lämnade för resten min klocka åt ett stadsbud för en stund sedan och sade åt honom att komma hit med pengarna.
-- Nej, det här går inte i längden, återtog han efter en stund melankoliskt. Man får lov att skaffa medel på ett eller annat sätt. Det finns en tegelhandlare vid Svartmangatan, som lär vara hjälpsam och medgörlig...
Tomas sökte förmå honom att avstå från alla tankar på den sortens affärer. Recke hörde på, disträ, upptagen av sina egna kalkyler.
Stadsbudet kom med pengarna och kvittot. Recke drack ur sitt glas och reste sig:
-- Jag måste vara hos Wannberg före klockan ett, sade han. Jag blev skyldig honom 2:65 i går, och han påstod, att han måste ha dem i dag före klockan ett...
Tomas satt ännu en stund vid sitt vichyvatten och såg på barnen, som lekte i sanden. Han köpte också några pepparkakor åt en liten hund, som kom fram och viftade på svansen.
En grå häst körde fram med en iskärra. Hästen hade stora björklövsruskor i seldonen. Nu först erinrade sig Tomas, att det var midsommarafton.
Och Märta hade senast skrivit, att hon kanhända skulle komma in på midsommaraftonen för att göra uppköp. Hon skulle väl köpa några midsommargåvor åt syskonen... Några små trumpeter...
Tomas reste sig. Han visste icke vart han skulle gå, men han måste röra på sig en smula. Han var rädd att han kunde somna, om han satt kvar längre.
Var skulle han kunna träffa Märta? Det hade han ingen aning om.
Han drev långsamt omkring på de skuggiga gångarna i parkens norra del.
På en soffa under en fläderbuske med grönvita blomkvastar satt ett mycket magert gammalt fruntimmer med händerna i kors och blinkade mot solen. En flaska eau-de-cologne stack upp ur den grönaktiga sammetsridikylen, som en gång varit svart.
Hon satt där och nickade och blinkade...
Tomas kände med ens en häftig lust att sitta just där detta gamla fruntimmer satt, under denna blommande fläderbuske, sitta där och blinka mot solen och se ut över all den sammetsmjuka grönskan. Om hon ändå ville resa sig och gå! Hon hade säkert suttit där i flera timmar. Skulle det inte kunna intressera henne att se, hur det ser ut i den andra ändan av Humlegården?
Tomas gick förbi henne; efter ett par minuter vände han och gick samma väg tillbaka.
Soffan stod tom. Det gamla fruntimret gick på darrande ben vägen nedåt, stödd på sitt grönaktiga paraply. Nu hade hon också en liten hund med sig; det var samma lilla hund, som för en liten stund sedan hade kommit fram till Tomas i vattenbutiken och fått tre pepparkakor.
Tomas satte sig under den blommande fläderbusken.
Det är visst en lyckodag i dag, tänkte han. Jag behöver ju bara önska en sak, så går det strax som jag vill.
Det var lugnt och tyst. En domnad efterton av gatornas och torgens buller trängde fram, avlägsen och främmande som från en annan värld. Vinden gnolade något för sig själv i de stora, gamla träden, ett långt stråkdrag, som svällde ut och tynade av och somnade bort. Två gula fjärilar fladdrade fram och åter som levande flarn av ett silkespapper eller som gula rosors blad, vilka ett vindkast slitit lösa från deras stjälk och drivit ut på flykt, på irrfärder, i fladdrande oro... Och vinden låter dem aldrig finna någon varaktig stad och unnar dem icke att vila; han driver dem att närma sig varandra och fly varandra och att åter närma sig...
Så långt blicken kan nå under halvslutna ögonlock breda sig gräsets mattor i sövande och entonig sommargrönska, och sommargröna träd med sällsamt avvägda konturer stå orörligt uppställda likt de halvregelmässigt skurna kulisserna i något teateridyllens eden. Almar, lönnar, kastanjer... Och silvergrå popplar... Och helt nära, framme i prosceniet, avskild från de andra träden, står en grön och stor och mycket gammal ask. Under dess krona drömmer skuggan mörk och sammetsdunkelt grön. Och lyser icke där i gräset något vitaktigt och mjukt, som kunde vara en kvinnas vita kropp? Något sovande vitt, som vrider sig sakta i drömmen? Det kunde vara den första vita och mjuka kvinnan, Eva! Det kunde också vara Ellen, eller Märta... Om det vore Märta!
Och åter fladdrade de gula fjärilarna för hans ögon, höjde sig och sänkte sig, nalkades och flydde. Och luften var blå och tom, och vinden gnolade och somnade bort, och det blev tyst.
Tomas spratt till. Det var någon som kittlade honom på läpparna med ett strå. Märta stod framför honom med röd mun och leende ögon och kittlade honom med ett grönt strå. Därefter tutade hon honom i örat med en liten blecktrumpet.
-- Det här är din midsommargåva, sade hon till sist, när hon slutat upp att tuta, och räckte honom trumpeten. Den var randig på tvären i de gräsligaste blå och röda färger.
Tomas och Märta följdes åt över Roslagstorg uppåt Johannes. De hade kommit överens om att gå upp i våningen vid Döbelnsgatan och fira midsommaraftonen med en flaska vin och några bakelser, som de skulle köpa under vägen. De vågade icke gå på ett konditori; man kunde ju aldrig vara säker på att icke bli sedd.
Tomas stannade framför ett leksaksstånd på Roslagstorg. Han skulle köpa någon gengåva åt Märta. Slutligen bestämde han sig för en liten gris av guttaperka. Det var en särskild sorts gris: han hade ett hål i trynet, genom vilket man kunde låta honom suga upp vatten. Sedan håller man honom mitt för näsan på någon, som man vill roa, och säger: se, en sådan lustig gris! Då böjer han sig fram för att se bättre, och då klämmer man grisen på magen. Då får den andre en liten vattenstråle mitt i ansiktet, och det är mycket roligt.
En sådan gris köpte Tomas åt Märta.
Det sprungo i kapp uppför de sneda och bräckliga trätrappor, som från Roslagstorg leda upp till Johannes kyrkogård. När de hunnit halvvägs, måste de stanna och draga andan. De vacklande, grå trähusen i backen badade i midsommarsolens mest stekvarma ljus. De fattigas bleka fönsterväxter slingrade i trånsjuka krökningar sina stänglar och blad upp efter fönsternas dammiga, regnbågskiftande glas. Ingen människa syntes, endast en svart katt med vita tassar, som satt på en dörrtröskel och slickade sol och njöt av middagshettan med hopknipta ögon.
Tomas tog hastigt Märta om huvudet med bägge händerna och kysste henne.
De köpte bakelser i ett hembageri och en butelj madeira i en kryddbod vid Malmskillnadsgatan.
I våningen vid Döbelnsgatan väntade dem en dov och skum dager bakom de nedrullade gula gardinerna.
-- Vi måste skrämma undan spökena ur rummen, sade Märta.
Hon satte sig till pianot och spelade de larmande första takterna ur Carmen.
Tomas tutade i sin trumpet.
-- Vad ska grannarna säga? frågade Tomas.
-- Det finns inga grannar, svarade Märta. Alla människor ha flyttat ut på landet. Vi ä ensamma i hela huset.
Hon slutade upp att spela, och ingen av dem sade något. Det blev en tystnad som i ett insomnat sagohus. Den gamla väggklockan hade stannat och betraktade dem tigande och envist med sitt runda, kloka ansikte.
-- Vad har du i paketen? frågade Tomas för att säga något och bryta tystnaden.
-- Midsommargåvor, svarade Märta förstrött, med stora, allvarliga ögon, som om hon tänkte på något annat. Det där är randiga förkläden åt jungfrurna, och det är en veckad remsa att ha kring halsen åt Elsa, och det här är åt Johan... Det är "Nio små negrers underbara äventyr".
De gingo in i förmaket. Märta tog bort det rödrandiga överdraget från den långa, gammalmodigt svängda förmakssoffan, vars blekröda tyg lyste matt genom skymningen.
-- Det är så tråkigt att sitta på möbler med överdrag, sade Märta.
Hon gick in i sängkammaren, som låg åt den soliga gården, rullade upp gardinen och öppnade ett fönster. Genom den öppna dörren föll en ruta sol in i förmaket.
Därefter tog hon fram en bricka och ett par glas. De åto bakelser och drucko vin och satte sig i soffan för att läsa i "Nio små negrers underbara äventyr". Den var icke lång; de läste igenom hela boken tillsammans på fem minuter och hade mycket roligt.
Sedan sutto de tysta och sågo på varandra. De sågo på varandra så länge, att det slutade med en lång kyss.
Genom det öppna sängkammarfönstret hördes ett barns sång från någon av de små våningarna åt gårdsidan. Det var en liten flickas gälla röst, och hon sjöng på någon självgjord barnmelodi.
Pappa är inte hemma,
mamma har gått på torget,
vad ska vi göra...
Och det blev åter tyst.
Tomas slog i det sista av vinet, och de drucko ur. Vinresterna tindrade dunkelröda på bottnarna av de slipade glasen.
-- Tänker du på mig ibland, när du är ensam? viskade Märta. Jag tänker ofta på dig.
Han lekte förvirrat med hennes urkedja.
-- Om kvällarna, när vi ro ut på sjön, fortsatte hon. Och om nätterna, när jag ligger vaken.
Hon hade en tår i ögat. Hon lindade sakta bägge armarna om hans hals och kysste honom på håret.
Gång på gång kysste hon honom på håret -- på tinningen -- på ögonlocken.
Tomas blundade och frös. Han visste icke var han befann sig. Drömde han, eller var han vaken -- -- Det skimrade för hans ögon och susade för hans öron. Han gömde huvudet vid hennes bröst, och hans armar knöto sig krampaktigt hårt om hennes midja.
Hon sökte förgäves resa sig och vrida sig lös ur hans famntag.
-- Nej, Tomas -- vi måste gå -- klockan är visst mycket --
Tomas släppte henne icke. Han var het av vinet och vild av hennes smekningar. Hon slöt ögonen och sjönk tillbaka med en frossbrytning, och han tog henne stormande, övermodigt, nästan med våld.
......
Pappa är inte hemma,
mamma har gått på torget --
......
Vinresterna glödde i glasen.
Märta höll en kudde för ansiktet och snyftade sakta.
-- Gå! viskade hon bönfallande. Gå, gå!
Tomas sökte trösta henne, lugna henne.
-- Förlåt, sade han gång på gång och smekte hennes hand. Men hon stammade endast åter och åter detta "gå, gå!" Det var som om hon hade glömt alla andra ord.
Tomas gick.
Märta stod framför spegeln.
Var hon densamma som förut? Eller hade hon blivit en annan?
-- -- Och i kväll skulle hon dansa kring majstången med de andra -- med syskonen -- --
Hon drev av och an i rummen.
Hur mycket kunde klockan vara? Fyra går båten.
Märta hade kommit ut i jungfrukammaren. På väggen fanns en liten hylla av kartonnage, på vilken stod broderat med kornblått silke: Livets Ord. Hyllan var full av små röda, blåa, gula och gröna papperslappar.
Märta tog en röd lapp. Hon rullade upp den och läste: Herren ser dina vägar.
I gårdsvåningarna var det tyst. Den lilla flickan hade slutat att sjunga. Märta gick in i sängkammaren, stängde fönstret och rullade ner gardinen. Därefter gick hon in i förmaket för att lägga överdraget på soffan.
Grisen och trumpeten lågo undanslängda i ett hörn.
Plötsligt måste hon småle för sig själv. Hon hade kommit att tänka på alla de tanter med nickande spetsmössor, som så många gånger suttit uppradade i denna soffa...
I nästa ögonblick kastade hon sig framstupa mot en kudde och föll i en våldsam gråt, som skakade hela hennes späda kropp.
Tomas stannade mitt på kyrkogården.
Vart skulle han gå?
-- -- Nej, detta var inte bra. Kunde han göra det ogjort...
Han blev stående framför en gravsten. Han läste ett namn och många titlar, ett födelseår och ett dödsår.
Därunder hade man alltså grävt ner någon som hade levat, och som nu var död.
Besynnerligt...
Kyrkdörren stod öppen. Tomas stod länge och läste på ett anslag, som tillkännagav att kyrkan under sommarmånaderna var öppen varje dag från tio till tre. Slutligen gick han in och satte sig i en bänk.
Han förföljdes ännu alltjämt av tanken på denna enkla och alldagliga inskription, som han nyss hade läst på gravstenen. Född då och då. Död då och då.
Var det verkligen sant?
Så erinrade han sig, att en dödskalle alltid skrattar. Vad skrattar han åt? Med vad rätt ligger han där i lugn och ro och hånskrattar åt den släkt, som nu leker i solen?
-- -- Han hade kommit att tänka på Ellen. Hennes bild stod för honom som en urblekt fotografi med suddiga konturer -- som en han hade känt någon gång -- ett annat år --
Han hade blivit sömnig. Valven voro så höga och mörka, och orgeln spelade så sakta... Det lät som susande träd i en skog. Kanhända spelade den icke alls...
Han visste icke själv hur länge han hade suttit, då han spratt till vid att någon rörde honom.
En man stod bredvid honom och ruskade honom i armen.
-- Kyrkan skall stängas, sade han.