Döbelnsgatan är den tysta och mörkt beskuggade gata, som i sakta sluttning följer västra sidan av Johannes' kyrkogård. De gamla husens släta, grå fasader resa sig oåtkomliga för det sommargröna ljus, som genom kyrkogårdens lindar och kastanjer silar ned över gatan. På själva den gamla minnesrika kyrkogården leka svärmar av fattiga, bleka barn bland gravarna, klättra på balustraderna och kräla upp och ner i solljuset över kyrkoterrassens breda trappor.
Tomas kom gående över kyrkogården.
Det var vid sextiden på eftermiddagen. Kyrkans brokiga tegelspira flammade som en eldslåga i solen.
Han hade icke träffat Märta sedan Arvidsons middag, och det hade gått nära en vecka sedan dess. Han hade dagligen promenerat på de gator, där han oftast brukat se henne vid middagstiden. Alla de vackra ansikten, kända och okända, som förr brukat fängsla hans uppmärksamhet, hade som vanligt dragit honom förbi i gatans vimmel; men henne hade han icke sett. Var gingo hennes vägar? Höll hon sig inne, var hon sjuk? Han måste träffa henne. Så erinrade han sig då slutligen, otydligt som om han hade drömt det, att han någon gång under middagen hade lovat att låna henne en bok, som de kommit att tala om. Han letade genast fram den och gick till Döbelnsgatan.
Brehms bodde tre trappor upp. I den skumma tamburen tryckte han som hastigast häradshövding Ratsmans hand. Ratsman hade varit där på visit och var just stadd på återväg. Han hade ett kort, ljust skägg och bar pincené. Han såg för övrigt mycket bra ut; hans växt var likväl något spolformig.
Märta var icke hemma, icke heller fru Brehm. Tomas satt en stund i det lilla gammaldags förmaket, vars förnämsta möbel var ett mycket vackert gammalt spegelbord i empire, med vit marmorskiva, och pratade med fröken Berger, som han sedan sin barndom kallade tant Marie. Hon tog emot boken, betraktade den med en hastigt prövande blick och lovade att lämna fram den. Det var "Anor och ungdom" av Jac. Ahrenberg. Tant Marie var en gammal dam på närmare sjuttio år med en ännu nästan flickaktigt ungdomlig figur och ett par blida, ljusa ögon. Hon hade varit ett ovärderligt stöd för fru Brehm under de svåra tiderna och bar ännu alltjämt den drygaste delen av familjens martabekymmer.
Tomas var nedstämd över sin otur. Vilka knep skulle han härnäst hitta på för att få träffa Märta?
Han reste sig och bad om sin hälsning.
I trappan stannade han några ögonblick och såg ut genom fönstret. Dammkornen virvlade om i den smala orangegula strimma, som eftermiddagssolen kastade snett in från väster. Fönstrets små röda och gröna prydnadsrutor målade bjärta reflexer, erinrande om färgspelet i någon barnslig laterna magica, på trappuppgångens gammalmodigt marmorerade väggar. Huset var tyst, gården låg tyst. Utanför bredde sig den ena gårdsinteriören bredvid den andra i dov eftermiddagsstillhet. En jättehög gavelmur utan fönster badade sin tomma, blinda yta i solens skarpast svavelgula ljus.
Tomas stod med uppspärrade ögon och stirrade på denna blinda mur. En tung beklämning hade fått makt med honom. Hur kom det sig, att han stod här i en trappuppgång i ett främmande hus och stirrade på en tom mur och icke kunde slita sig lös...
Det hördes steg nere i trappan. En ung flickas steg.
Det var Märta. Hon hade gått fort och var andfådd och varm. Hon hade en slät mörkblå vårdräkt och något rött siden i halsgropen. Hon rodnade, då hon såg Tomas, och därefter rodnade hon ännu mera av förtrytelse över att hon hade rodnat.
De hälsade en smula förläget. Tomas berättade, att han hade varit uppe med "Anor och ungdom". Därefter stodo de tysta ett par sekunder och kunde icke finna något att säga varandra. Han visste icke om han skulle kalla henne du eller ni. Slutligen tog han mod till sig och sade lågt:
-- Jag har inte sett dig på så länge, Märta.
-- Du får inte säga du -- ni får inte säga du åt mig, inföll hon ivrigt. Ni skulle kunna glömma bort er och säga det så att någon hörde det, tillade hon mildrande. Därefter rodnade hon på nytt. Hon hade visst sagt något dumt.
Men Tomas blev förbittrad.
-- Det är sant, fröken Brehm, kastade han fram med hård panna, jag har glömt att tacka er för sist. Jag måste isynnerhet tacka er för er älskvärdhet hos Arvidsons.
Märta var gråtfärdig.
-- Ja, men det gillas inte. Jag var så yr i huvudet. Tomas kunde icke låta bli att le. Då Märta såg hans löje, log också hon med en tår i ögat.
-- Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en förtvivlad ansträngning att se allvarlig och förståndig ut, vi ä ju så unga ännu, och ingen av oss har någonting.
Tomas kunde icke svara något. Han stod tyst och stirrade på de målade rutornas röda och gröna reflexer mot väggen och på dammet, som virvlade rött och grönt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter.
Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra.
-- Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt.
Tomas teg.
-- Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta.
Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa. Därefter skakade de hand som två skolkamrater, vilka ingått försoning efter en tvist, och skildes som goda vänner.
Då Tomas hunnit ned på gatan, kom han att tänka på Ellen, som han hade lovat att möta vid halvniotiden på den tysta och folktomma delen av Strömgatan, utanför Bondeska palatset. Han måste visst bryta med henne... Ja, det var nu en sak för sig... Bryta med Ellen! Han tänkte allvarligt över detta ämne, medan han gick Döbelnsgatan uppför, och han hade icke hunnit till hörnet av Malmskillnadsgatan, förrän hans utvecklade böjelse för praktisk moral av detta förhållande gjort en nyttig, ja nödvändig säkerhetsventil, som i umgänget med Märta skulle skydda honom mot varje frestelse att, vore det också blott i fantasien, göra några utflykter på förbjuden mark. För övrigt var det ju ingen som visste något, och ingen skulle få veta något heller.
Tomas gick ned utför tunneltrapporna för att komma närmaste vägen fram till Drottninggatan. Han ämnade gå till Gabriel Mortimer för att låna femtio kronor. Förr eller senare skulle han naturligtvis vända sig till fadern med en begäran om medel att likvidera sina handskulder -- kanske skulle han också kunna hitta på något annat skäl, varför han behövde pengar -- men det föreföll honom, som om tillfället för närvarande vore olämpligt. Han var visserligen icke något närmare invigd i faderns affärer, men han hade likväl på åtskilliga småsaker trott sig märka, att det för tillfället var ebb i dem.
Tomas hade på sista tiden upptäckt begreppet pengar.
Mortimer bodde nere i Klaratrakten. Tomas fann honom vid hans stora gamla skrivbord av mahogny sysselsatt med att rita gubbar och färglägga åt sin lilla sjuåriga gosse. Barnet hängde på armbågarna över bordet och såg på med stora, nyfikna ögon. Mortimer sökte förena det nyttiga med det angenäma genom att göra sina ritningar så lärorika som möjligt. Han hade nyss ritat en krokodil och höll nu på med en kines. Utom sitt geografiska och zoologiska intresse hade dessa djur till uppgift att klargöra de båda olika sätten för användandet av bokstaven K.
Det kom in visky och vatten, och Mortimer bjöd Tomas en mycket svart cigarr, som han tände med någon tvekan.
Fru Mortimer gick kvittrande genom rummet; på armen hade hon en liten korg med strumpor, som skulle stoppas. Tomas framförde hälsningar hemifrån; det var av gammal vana, ty han hade icke sagt hemma, vart han skulle gå.
Man talade om sina sommarplaner. Tomas trodde, att hela familjen skulle stanna i staden över sommaren, utom Greta, som skulle resa ner till några släktingar i Skåne. Kanhända skulle också professorn göra någon kortare studieresa nedåt Tyskland.
Mortimers skulle som vanligt bo ute vid Dalarö.
Barnet granskade beundrande de färdiga ritningarna.
-- Pappa skall skriva på en vers också, förklarade han, och där skall det stå vad det skall vara för färger.
Mortimer skrev dit en vers med stora, tydliga bokstäver, och gossen läste upp den högt, med ett läraktigt barns rena och klara uttal:
"En KROKODIL är grön som gräs;
gör sen med färger fina
en liten snedögd gul KINES
ifrån det gula Kina."
-- Kina är gult på kartan, upplyste Mortimer. Det har det alltid varit; det var det i min barndom också. -- Gå in i barnkammaren nu och sätt dig och måla, Willy, tillade han, vänd åt gossen.
Willy gick.
En röd solstrimma lekte i rökskyarna i rummet och bland bronssakerna på skrivbordet. Ute i salen satt Mortimers äldsta flicka, en liten åttaåring, och klinkade på en etyd.
Tomas kom fram med sitt ärende.
-- Femtio kronor, murrade Mortimer småskrattande, det är inte småsaker...
Han tog fram en femtiokronesedel, knycklade ihop den och stoppade den på halsen på Tomas under stärkkragen.
-- Du går den breda vägen, tycks det, tillade han något allvarligare. Gå på med det, men akta dig för diket!
Han gick fram och tillbaka i rummet med cigarren i mungipan. Då han kom förbi soffan, där Tomas satt, strök han honom lätt över håret i förbigående, liksom i distraktion, utan att säga något. Därefter sjönk han ned i gungstolen. Han hade plötsligt blivit tankfull och tyst. Hans ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under Arvidsons middag -- ett uttryck av grubbel över något förlorat, något bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och som aldrig kom.
Klockan var halv åtta, då Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu nära en timme, innan Ellen blev ledig.
Tomas drev omkring.
Solen var redan borta, och det började skymma.
Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade den östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en lång minut stå ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, som rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se ut över torget och låta ögonen följa de människoskuggor, vilka tyst och rätlinigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre.
Så med ens skräller det till i en orkester, och lyktorna tändas, och vagnar komma rullande, och flanörer med glimmande cigarrer börja trängas på trottoarerna, och man är åter i en levande stad...
Tomas hade kommit ut på Blasieholmskajen.
Vita skärgårdsbåtar gledo ut och in i hamnen med tindrande lanternor. Strömmens dunkla vatten fräste här och där upp med ett askvitt skum.
Han satte sig på en av sofforna i museets trapphus.
Tätt nedanför honom drog strömmen av Skeppsholmspromenerande förbi, tätnande och glesnande i hastig växling.
Tomas tänkte på Ellen. Hur skulle deras förhållande sluta? Hennes besinningslösa hängivenhet kunde emellanåt nästan oroa honom. Han hade helst velat, att hon i deras förbindelse icke hade sett något annat än han, en vårlig förlustelse för ett ungt och susande blod.
Det hade blivit en disig luft, ur vilken gasens lågor lyste fram, omgivna av stora, rödaktiga nebulosor. Tomas fixerade oavbrutet den fil av ansikten, som drog förbi i skenet av den närmaste lyktan. Han kände sig redan som en man med erfarenhet om världen och kvinnorna, och han trodde sig spåra heta och otillåtna drömmar bakom de långfransade ögonlocken i varje blekt flickansikte, som strålade upp i gasens ljus.
Nästan varje minut såg han på klockan. Hon närmade sig redan halv nio. Tomas tyckte sig redan känna den frestande kvava luften i det lilla undangömda hotellrum, till vilket han och Ellen så gott som varje afton brukade smyga sig bort, och i vilket den breda, vita sängen nästan upptog halva utrymmet.
Klockan hade slagit tio då Tomas kom hem. Ellen vågade icke vara hemifrån längre; hennes mor skulle ha kunnat misstänka något.
Familjen satt ännu vid lampan i salen, utom Greta, som hade gått och lagt sig. Det stod ännu dukat åt Tomas; han drack en kopp te och åt ett par smörgåsar.
Innan Tomas gick in till sig, såg han in till Greta för att säga godnatt åt henne. Det var redan mörkt i hennes rum. Han hade icke väl kommit innanför dörren, förrän Greta sprang emot honom i blotta linnet och gav honom en kraftig örfil. Därefter hoppade hon upp i sängen, borrade huvudet i kuddarna och började storgråta. Hon hade fått D på sin kria "Om nådemedlen".