Klockan slog tio i Adolf Fredrik, då konsul Arvidson gick in i det gamla förfallna hus, där Tomas Weber bodde. Värdinnan förklarade, att han troligen ännu sov, ty han brukade aldrig stiga upp så tidigt, och knackade ett par gånger sakta på hans dörr. Då ingen öppnade och intet svar hördes, vred konsuln själv om låset och steg in utan vidare. Det var mörkt därinne; genom en stor reva i den trasiga rullgardinen föll en strimma av decembermorgonens knappa dager in och belyste dammet på skrivbordet. Konsuln gick rakt fram till fönstret och rullade upp den blå gardinen så häftigt, att den skrällde till. Det gråbleka dagsljuset strömmade in, kallt och rått. Därefter tog han upp sin plånbok, letade fram den sönderskurna papperslappen och vände sig om mot soffan.
Tomas hade vaknat av skramlet med gardinen och reste sig häftigt upp i bädden med ögonen vidöppna.
Var han vaken, levde han? Ja, eftersom dagsljuset skrek honom i ögonen...
-- God morgon, sade konsuln torrt.
Tomas stirrade på honom utan att svara. Han förstod ännu ingenting. Han kände ännu icke igen den främmande herrn, som stod mitt på golvet med något vitt papper i handen och letade efter en plats, där han kunde ställa sin hatt. Till slut satte han den på huvudet; det låg tjockt av damm överallt.
-- God morgon, mumlade Tomas slutligen nästan i sömnen.
-- Se här, fortfor konsuln i samma torra ton och kastade lapparna på nattduksbordet. Det är ett gammalt papper, som jag antar att du är glad åt att kunna bränna upp.
-- Det är inte för din egen skull jag har löst in det, tillade han lågt, med skarp tonvikt.
Tomas låg med slutna ögon och teg. Han hade erinrat sig allt, och han förstod.
-- Har du möjligtvis flera sådana papper ute i rörelsen?
-- Nej.
-- Hm. Ett är redan en smula för mycket.
Plötsligt slog det honom, att Tomas icke var sig lik. Det var något besynnerligt med hans utseende.
-- Vad är det för en skråma du har fått på kindbenet... Hur har det gått till... Och kudden är också blodig.
Tomas tog med handen över kinden. Han kände sina fingrar glida över en hal klump av levrat blod.
Plötsligt erinrade han sig det misslyckade revolverskottet och rodnade skarpt. Kulan hade alltså bara skrubbat kinden...
-- Du kan gärna gå upp och tvätta dig, det där ser otrevligt ut.
Konsuln tvärtystnade med ens: han hade trampat på ett föremål på golvet. En revolver... Vad skulle det betyda, det låg en revolver på golvet! Och åter betraktade han Tomas som låg mörkröd av blygsel och icke vågade öppna ögonen, och han kunde icke hindra, att han kände medlidande med honom. Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter som en dumbom...
Konsuln hade småningom blivit förargad över sin egen sentimentalitet. Hans ena mungipa drogs ned till ett kallt och föraktfullt löje; han stötte till revolvern med foten, så att den for långt in under soffan, och gick utan ett ord.
Tomas låg ännu alltjämt med slutna ögon, och till sist somnade han om. Han drömde, att han var ute och gick i en skog, som liknade en park, och det gick en ung flicka vid hans sida. Hon hade en ljus klänning med tyllärmar, och i skärpet bar hon en knippa violer. Det var Märta, och likväl var det icke riktigt hon. Nej, det kunde icke vara hon... Icke hade Märta så gula tänder och så vissen hy, och aldrig var hennes löje så utmanande och lystet. Och likväl var det hon, ty det var hennes röst: tag mig om du kan! Och så började hon springa, men helt långsamt; hon sprang med små korta steg, och under tiden vände hon sig om oupphörligt och log och visade sina gula tänder. Hur det plågade honom, hennes löje! Men då hon bad, måste han ju följa... Och han ökade sina steg och låtsade springa och ansträngde sig att le på samma sätt som hon, men det var bara av artighet. Till sist sprang hon in i en boské av klippta häckar, och då hon kommit in, vände hon sig om och stack fram huvudet vid kanten av häcken och vinkade och log, och hon blinkade med ögonen på ett sätt, som Märta aldrig brukade göra. Men Tomas låtsade som om han icke såg henne och sprang förbi och vågade icke vända på huvudet. Plötsligt erinrade han sig, att han nödvändigt måste träffa Hall före klockan tre; var skulle han finna honom? Var det inte han som stod däruppe på kullen, vid det röda tornet av tegel? Jo, visst var det han... Och Tomas skyndade dit och klättrade upp för branten, och Hall vinkade åt honom med handen; men då han kom upp, såg han att det var tegelhandlaren. Det var för sent att vända om. Tegelhandlaren gick emot honom med ett förbindligt ansiktsuttryck, skakade hans hand och började beklaga sig över en mängd förluster, som han hade gjort på senaste tiden. -- Ursäkta, sade Tomas, jag har litet bråttom; jag skulle gå in här och köpa ett par handskar. Och han sköt upp en tung järndörr, som gnisslade på sina rostiga gångjärn, och gick in i tornet. Det var verkligen en handskbutik därinne; Tomas blev själv förvånad, ty han hade egentligen bara tagit handskarna till förevändning för att komma ifrån tegelhandlaren. -- Jag skall be att få ett par röda handskar, sade han; i detsamma såg han, att det var Ellen, som stod bakom disken. -- Jag säljer bara svarta handskar numera, svarade hon med ett ursäktande leende, ty jag har sorg. Jag gifte mig i går. -- Jaså, svarade Tomas med det dämpade tonfall, som är vanligt vid kondoleansvisiter. -- Min man är mycket snäll, fortfor Ellen, och han älskar mig verkligen; men han är puckelryggig. Med ens upptäckte Tomas, att Ellen icke hade något klänningsliv på sig; hon stod i korsetten med nakna armar. Blodet steg honom åt huvudet; med ett hopp sprang han över disken, drog henne tätt intill sig och började kyssa hennes armar och hals. -- Nej, sade hon med ett skyggt, hjälplöst ögonkast, nej, ni hör ju att jag har sorg! Tomas släppte henne, det var mot hans vilja, men han kände att det var nödvändigt. Hon var verkligen också blek och förgråten och hade röda kanter kring ögonen. Och hon hade blivit gammal, han såg det nu... så gammal hon hade blivit... så gammal och vissen...
Tomas spratt upp ur sömnen; det var någon som gick i dörren.
-- Å, ligger du och sover ännu, är du alldeles tokig, eller är du sjuk?
Det var Greta.
-- Mamma är så orolig för att du inte har kommit hem och ätit frukost i dag; hon bad mig gå upp och höra efter hur det är med dig. Hon säger att du var så märkvärdig i går afton.
Tomas drog en lång gäspning.
-- Jag är strax färdig. Jag har försovit mig. Säg henne att jag kommer snart.
-- Men var i Herrans namn har du varit med ditt kindben, har du varit i slagsmål? Du ser ut så att man kan bli skral!
-- Jag föll omkull i trappan och stötte mig, mumlade Tomas.
-- Då måtte du allt ha varit bra lurvig...
Greta snokade fram och tillbaka i rummet, fick fatt i en handduk, doppade den i vatten och började tvätta av blodet från hans kind. Under tiden gick såret upp på nytt, och blodet började sippra fram, droppe efter droppe; Greta stod villrådig. Äntligen tog hon beslutsamt en tidning, rev av en stor remsa i marginalen, blötte den i vatten och plåstrade fast den längs över skråman. Därefter tog hon för säkerhets skull ännu en remsa och lade den i kors över den förra.
-- Så där, nu är det bra.
-- Tack, sade Tomas. Nu kan du gärna gå din väg, så är jag snart färdig.
-- Har du tagit fram någon ren skjorta då, det är ju söndag i dag... sista söndagen före jul... Det är ett förskräckligt slarv, man skall alltid ta fram rent linne på lördagskvällarna, innan man går och lägger sig... Men det är sant, du var ju sned i går afton.
Greta drog ut en byrålåda och började riva om. Plötsligt brast hon i skratt.
-- Nej, men vad är det här! En liten trumpet! Var har du fått fatt i den? Tu, tu-tu, tu-tu-tu!
Greta satte den för munnen och tutade av alla krafter, tills hon icke förmådde mera; hon kiknade av skratt. Därefter tog hon fram skjorta, strumpor och kalsonger och lade dem på täcket mitt för näsan på Tomas.
-- Adjö, skynda dig nu...
I dörren stannade hon ännu en gång och sade lågt, med en helt annan och allvarligare röst än förut:
-- Vet du vad, Tomas? Jag har fått en ny lifsuppfattning.
-- Ä, drag på trissor, murrade Tomas. Jag visste inte av att du hade någon förut, tillade han leende.
Greta var redan i trappan.
Tomas låg och såg på snön, som föll därute. Det var ingen blåst, och den yrde icke längre. Den föll mjuk och vit och stor.
Han skulle alltså leva, och gå omkring bland de andra, som förut, och taga sin examen ju förr desto hellre, och bli en aktad man.
Kanhända skulle han också få en ny lifsuppfattning, liksom Greta. Ja, det kunde han i själva verket mycket väl behöva.
Men hur kom det sig, att han icke hade fått något brev från Märta, sedan hon reste? Brydde hon sig icke alls något om honom vidare?
Det var en obehaglig dröm... Han måste anstränga sig för att åter kunna se Märta för sitt inre öga så som hon var, utan gula tänder och utan drömmens underliga löje.
-- Nej, han skulle upp och leva alltså, och börja på nytt. Hur skulle det vara om tjugu år? "Ett långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden." Å, om tjugu år skulle han kanhända småle åt alltsammans, då han någon gång kom att tänka på det. Det hade likväl varit en otrevligt tillblandad historia, och han hade icke någon lust att gå igenom den på nytt.
Lukten av rent linne stack honom i näsan, då han böt om skjorta, och ingav honom en nästan kittlande känsla av lifslust, oaktat han ännu kände sig sönderbråkad i hela kroppen. Huvudet värkte och benen kändes stela som pålar, och då han äntligen kom upp ur bädden, liknade han en ryttare, som mitt under någon alltför dumdristig ritt blivit kastad ur sadeln och därefter mödosamt reser sig för att med värkande lemmar återtaga färden till fots, haltande, blodig och nedsölad av vägens smuts.