Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan att han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att skriva. Hon upptog heller icke längre hans tankar helt och hållet; han märkte det själv, och det förvånade honom. Han gick som i dvala: framför honom och omkring honom var en öken av grå likgiltighet, och likväl kände han, att det snart måste hända något. Det var ett tillstånd, som erinrade honom om en dröm han ofta hade haft som barn: han stod på ett järnvägsspår och såg tåget komma långt borta i en kurva, han hörde det brusa och rassla och såg det närma sig och bliva större och större, och han stod kvar förlamad och kunde icke röra en lem.
Men han levde som förut och lät tiden gå som den bäst ville.
Så en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlångt paket.
Han bröt brevet och läste:
"Tomas!
Ja, det är slut. Ha vi icke vetat det länge? I morgon med aftontåget
reser jag till Norge med mamma, och vi veta icke när vi se varandra
härnäst. Jag tycker att det är underligt. Jag måste resa långt bort
och gömma mig; då har jag säkert gjort något mycket illa. Vi ha ju
ofta talat om det, du och jag, och du har så många gånger bevisat
mig klart och tydligt, att vi gjorde rätt. Minns du, att vi ofta
talade med varandra om det? Det var alltid jag, som började med det,
ty jag var alltid orolig, när jag var ensam, ja alltid, om jag också
var glad och obekymrad, när vi voro tillsammans. Och nu, när jag
skriver till dig, sitter jag ännu och försöker erinra mig allt vad
du sade, men jag kan inte minnas allt, och jag är rädd att det just
är det viktigaste som jag har glömt. Är du säker, Tomas, är du
riktigt säker, att du hade rätt? Varför skulle jag då nu behöva resa
långt bort till ett annat land, där ingen känner mig, och gömma mig?
Jag förstår det inte. Jag förstår ingenting av alltsammans. Jag
ångrar mig, ja, jag ångrar mig bittert, och likväl vet jag inte om
jag gör rätt i att ångra. Jag vet ingenting alls numera. Minns du
den tiden, då vi ännu bara hade kysst varandra några gånger? Det var
den lyckligaste tiden. Jag hade ont samvete då också och trodde att
jag hade gjort något mycket orätt, men det trodde jag visst bara för
att det blev roligare på det sättet. Den tiden kommer aldrig igen,
nej inte ens i mina drömmar kan jag få den tillbaka, och jag sörjer
den tiden. När du tänker efter, Tomas, önskar inte du också att den
tiden räckte ännu? Då vore allt så annorlunda.
Men det var bestämt, att det icke skulle få vara så. I stället är
det jag, som har blivit en annan. Farväl, Tomas. Skall jag säga dig
tack för det som har varit? Det vet jag icke. Älskar jag dig ännu?
Det vågar jag icke fråga mig själv. Men jag glömmer dig aldrig,
farväl!
Märta."
Det var allt.
Tomas satt länge orörlig med brevet hopvecklat i handen. Slutligen brast han i gråt.
Det var daterat dagen förut. I kväll alltså skulle hon resa. Om en timme skulle hon redan vara på väg.
Plötsligt märkte han, att han icke grät längre. Han kunde icke ens erinra sig, varför han nyss hade fallit i gråt. Han läste om brevet från början, ty han ville veta, vilket ställe det var som hade gripit honom på ett så särskilt sätt; men han kunde icke återfinna det.
Men paketet, vad kunde det finnas i det avlånga paketet...
Han rev bort pappersomslaget och blev stående häpen med en blecktrumpet i handen -- en liten leksakstrumpet av målat bleck, randig på tvären i blått och rött.
Å, midsommargåvan...
Det stod ingenting om den i brevet, alltså hade hon först efteråt kommit att tänka på den.
Slutligen satte han den för munnen och började tuta. Han kunde icke få mera än en enda ton ur den, en hes och falsk ton.
Det hade nyss regnat ute. Gatorna lågo fuktiga och blanka, spräckliga av höstkvällens mörker och gasgnistornas ljus.
Tomas var på väg nedåt järnvägen; han ville se, om han kunde uppfånga en skymt av Märta i något kupéfönster.
Han gick och tänkte på slutorden i hennes brev, då han kom förbi ett litet konditori vid en sidogata, där han en gång för längesedan hade varit inne med Märta. Det var en afton i maj, och häggen hade nyss slagit ut... Han kunde icke hindra sig från att småle, då han just såg två unga människor komma över från den andra trottoaren, kasta skygga blickar omkring sig och därefter försvinna genom den smala dörren till konditoriet, hon före och han efter.
Ja, nu var det de andras tur. För honom och Märta var leken slut.
Med ens föll det honom in, att de båda gestalterna, som nyss gledo honom förbi i mörkret, i själva verket voro honom välbekanta. Den ena erinrade honom om Johannes Hall och den andra om Greta -- men det var ju omöjligt. Det måste ha varit en inbillning.
Han stannade obeslutsam framför trappan till Centralstationen; om fem minuter skulle tåget gå. Nej, han kunde ju icke gå in på perrongen utan att träffa hennes mor och de andra...
Han vek av till vänster och gick långsamt bortåt järnvägsbron.
...Men om det nu likväl var Hall och Greta. Varför skulle det icke ha kunnat vara de? Ingenting var omöjligt...
Ett vardagligt samtal mellan en gammal man och hans hustru, som gingo tätt framför honom arm i arm, fängslade hans uppmärksamhet och lade beslag på hans tankar nästan utan att han visste det. Han hörde av deras yttranden, att de hade en son, som det gick dåligt för i skolan; han själv ville helst sluta, och det var kanske också det bästa. Och sedan, när han väl var ur skolan, hur skulle det bli då? Skulle han stå i bod eller skulle han komma på kontor?
Tåget brusade fram, och Tomas gick förströdd och märkte det icke förrän de sista vagnarna redan hade rullat förbi.
-- Nu var hon alltså borta...
Tomas stod ensam mitt ute på järnvägsbron.
Rymden hade åter tjocknat. Utifrån Mälaren kom dimman långsamt seglande likt ett ogenomträngligt vitt mörker. Han tyckte sig känna, hur oändligheten själv kom emot honom, skrämmande vid och tom, förintade allt omkring honom, slukade husen och kajerna och gasblossen och lämnade honom ensam kvar på några slippriga och smala bräder, en skeppsbruten på en flotte, svävande ute i rymden. Endast då och då, när dimman lättade för några ögonblick, kunde han se en lanterna på en av skutorna i hamnen kasta en blek och trådsmal strimma ljus ner i vattnet.
Han stod länge rak och orörlig och stirrade på detta ensamma bleka ljus, som gång efter annan dök upp ur tomheten, glimmade till och dog bort.
En mörk kontur närmade sig långsamt och vacklande genom dimman. Tätt invid Tomas snavade han och föll. Tomas stod ett ögonblick tveksam; så tog han honom under armarna, hjälpte upp honom och borstade av hans rock. Det var en gammal man; han var drucken och sade icke ett ord. Tyst som han kommit vacklade han vidare, en oredig kontur, som gled undan och suddades ut. Dimman tog honom, och han var borta.
Och det var åter tomt och stort, och lanternan på skutan blinkade till en sekund och slocknade på nytt.
Tomas stod som fastnaglad. Han visste icke själv vad som höll honom kvar.
Han hade kommit att tänka på Ellen. Vad hade det blivit av henne? Han hade hört av Hall, att hon icke längre var kvar i handskbutiken.
Han vände om och gick några steg åt samma håll som han kommit.
Tätt bakom sig hörde han ljudet av lätta, brådskande steg som av en ung kvinna. Han hade just kommit till en lyktstolpe, då hon upphann honom och gick förbi. I skenet av lyktan såg han, att det var Ellen.
-- Ellen...
Det kom oöverlagt, ett dämpat utrop, som han icke kunde betvinga och som gjorde honom själv häpen. Hon stannade genast och betraktade honom under några ögonblick utan att säga något.
Tomas var mera förvirrad än hon.
-- Det är så längesedan vi såg varandra -- du är blek... jag ville gärna höra, hur du har haft det, sedan vi...
Han kunde icke finna ord.
-- Tack, sade Ellen saktmodigt, det är vänligt av er att fråga...
Det var ingen bitterhet i hennes röst, då hon tackade honom för hans vänlighet. Och hon tillade, att hon hade det ganska bra, och att hon skulle gifta sig i nästa månad.
-- Ni skall gifta er -- med vem... berätta! bad Tomas.
Och Ellen berättade det hon hade upplevat, enkelt och undergivet.
Hon hade blivit bekant med en urmakare, som just skulle sätta upp egen verkstad i vinter; han tänkte börja i smått, men med tiden kunde affären utvidgas, om det gick bra. Han var inte så ung, men det var en utmärkt snäll och bra man och mycket skicklig i sitt yrke. Hon hade inte sagt ja strax, men sedan hade hon betänkt sig närmare; och då hade hon insett, att hon knappast kunde göra något bättre än att säga ja, ty hon ville inte bli någon dålig flicka. För övrigt tyckte han mycket om henne, och han hade lovat att göra henne lycklig; men han var puckelryggig.