Det väckte en viss sensation, när pressen den 16 juli 1951 meddelade de av Wolfgang Schnitler gjorda iakttagelserna över planeten Mars natur.
-- Han brås på farbrodern, sade många, den gamle visste väl, vad han gjorde, när han ville sporra brorsonen till arbete.
Tidningarna visste att berätta följande:
Bankir Simon Levison i Berlin hade på anmodan av Wolfgang Schnitler försträckt denne med penningar, så att han skulle vara i stånd att utföra sin plan -- en jättestor, konkav spegel -- ett teleskop, vars make världen aldrig förr skådat. Själva utförandet av spegeln hade Schnitler uppdragit åt en viss doktor Martini och agent Cramer. Dessa bägge hade dagen i förvägen utsatts för ett olycksöde, i det att deras ballong captif exploderat.
Wolfgang, som alltid ansett sig som den rättmätige arvtagaren till onkelns förmögenhet, inbjöd härmed alla världens lärda till ett besök å Salpiso för att själva övertyga sig om, att det ej längre existerade någon mars -- gåta. Han önskade endast, att man för formens skull konstaterade faktum, vilket testator föreskrivit.
Wolfgang lämnade spegeln i Mayers vård och reste strax till Berlin, varest han strax begav sig till det Levisonska huset.
Hade han längtat mindre efter Elli, så skulle han tvivelsutan hava ägnat tidningarna ett mera ingående studium än han gjorde. Han skulle då hava lagt märke till, hur det med feta typer, inom en svart ram stod:
Simon Levison.
Men han var allt för upptagen av att utmåla sig mötet med den älskade för att alls läsa någon tidning och därför inträdde han, ovetande om Levisons död, i sorgehuset.
Elli mötte honom sorgklädd i salongen.
Hon hälsade honom med ett strålande leende.
-- Det gick så hastigt, sade hon.
-- Vilket?
-- Morbrors död.
Wolfgang stirrade på henne.
-- Har ni inte läst om det? undrade hon.
-- Nej, fröken Elli. Jag längtade så till er, att jag ej har haft intresse av annat än farten. Jag kommer i mitt aeroplan, har varit i Berlin en timme --
-- Han dog så vackert, sade Elli.
-- Slag? undrade Wolfgang och visste ej alls, hur han skulle visa sitt deltagande för henne i hennes sorg.
-- Ja. Det var er ädla handling, som rörde honom för djupt. -- Wolfgang. Han träffades av ett slaganfall och dog i mina armar -- --
-- Elli, älskade Elli --
Han drog henne ned på sitt knä, och deras läppar möttes i den första kyssen.
-- Wolfgang, sade Elli, vad du är god och ädel. Min morbrors sista ord voro dessa: -- Det vore en man för dig, Elli -- hälsa honom. Vet du, Wolfgang, han dog lycklig, ty då han läste tidningsnotisen begrep han ju, att du förstått allt, men ändå fullt och helt förlåtit honom.
Det blev en syn, som sent skall glömmas, när efter omkring en månads tid astronomer från alla jordens samlas mest skilda länder med sina aeroplan kring ön Salpiso och om nätterna kretsade runt den underbara spegeln.
Och lika ivriga som de förr varit att döpa de svarta strecken på marsytan till kanaler, lika bitande voro de nu i sin satir och sitt hån av alla dem, som ej ville tro på Wolfgang Schnitlers upptäckt.
Men den underbara spegeln förde till mången triumf för astronomin och bragte klarhet i mycket av det hittills dunkla.
Wolfgang Schnitler hade kämpat sig fram till att bliva en verklig man.
FÖRLAGSAKTIEBOLAGET VÄSTRA SVERIGES BERÄTTELSESERIE