Petros.
Sekreteraren och de uppvaktande prästerna hade avlägsnat sig. Månen, som gått upp över Lykabettos, göt sin glans på den västra pelarraden i den övergivna aulan.
Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika fönster månljuset inströmmade, i kamp med skenet från en lampa, som stod på ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strålar med en skärm voro så riktade, att de föllo på en där bredvid uppslagen bok.
I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skåp, som tjänade till underlag åt ett bokfack med några band och papyrusrullar.
På väggen mitt emot bokfacket hängde en karta över jorden, ritad i enlighet med Ptolemäos' åsikt om landens och havens läge. På denna karta hade biskopen med fina, men tydliga bläckstreck utmärkt gränserna för de kristna moderkyrkornas områden: man såg, huru österlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias, Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trängdes med varandra på sin sida av jorden, medan återstoden bildade ett ofantligt helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien och Britannien, med sin medelpunkt i Rom.
Roms blotta namn var ännu en makt. Skygg för de frihetsminnen, som spökade där, hade den förste kristne kejsaren flyttat hovet till den nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slösat världens skatter för att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som kunde tävla med, om möjligt överträffa den gamla Tiberstadens. Han hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan.
Men i folkets ögon var och förblev det gamla Rom världens huvudstad, och i trots av Konstantinus' ansträngningar vilade det nyas värdighet ytterst på intet annat än den lösa sägen, att hälften av de gamla senatorliga och patriciska släkterna hade ditflyttat och bosatt sig inom dess murar. Så stor är minnets, namnets och vanans makt.
I sin egenskap av biskopssäte ökades för övrigt det gamlas betydelse just av imperatorns frånvaro och hovets avlägsenhet.
Då Petros framför kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat av de österländska patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgångspunkten och härskarsätet för det prästvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med dagligen mångfaldigade, allt längre växande armar grep omkring jorden från skytiska stepperna till världshavet.
Troddes det icke allmänt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna församlingen där, och betraktades han ej som hennes förste biskop?
Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, på vilken han skulle bygga sin församling? Var det ej han, till vilken mästaren sagt: »Föd mina får!» och åt vilken ensam han gav himmelrikets nycklar för att visa, huru kyrkan och prästadömet skulle finna en medelpunkt—för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga maktens enhet?
Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till kristenheten framställt den ödesdigra fråga: »Vem kan ännu mena att förbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lösrycker sig från Petrus' biskopsdöme, på vilket kyrkan är byggd?»
Biskopen av Aten stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina nattliga betraktelser, framför Ptolemäos' karta och upprepade i tanken dessa frågor. Och han fortfor:
- Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopstolar. Den stolte Viktor, den djärve Stefanus hava längesedan sökt göra det gällande. Och vad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de ofantliga människomassor, som bygga i det stora västerlandet. De blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. På folkets föreställningssätt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om österlandet, det splittrade, förslavade, förnekar romerske biskopens övervälde? Tyvärr, vi hava en uslare herre, en världslig furste, som påtvingar oss sina växlande meningar och stämplar till öppen lögn vad våra kyrkomöten skriva under sina påbud: »Ingivna av den Helige Ande». Tyvärr, de hava länge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi måste nöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en av de våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom. Men var, om ej i Rom, kan uppväxa den makt, som skall rädda kyrkan ur neslig träldom under en jordisk furste och lägga den världsliga makten, där hon bör vara—om hon ens bör finnas--: vid kyrkans fötter?
Vi erkänna, att den Helige Andes kraft är genom handpåläggningen fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från Kristus' ämbete, som med himmelrikets nycklar överlämnats till Roms förste biskop och genom honom med handpåläggningen överflyttats från efterträdare till efterträdare. De romerska biskoparnes oavbrutna följd bildar då pulsådern, varifrån den Helige Andes kraft som ett livande blod inströmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom otaliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de av honom vigda biskoparne, från dem till prästerskapets lägre ordningar, och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från hand till huvud för att vattna de yttersta ängder. Och fördenskull är han, som skiljer sig från kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga livet och frälsningens nåd. Han kan icke tillägna sig denna nåd genom tron på återlösaren. Nåden vinnes genom föreningen med kyrkan, Treenighetens kropp.
Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet!
Du uppväxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till ett väldigt träd, som skall skugga jorden. Du är djärvare än någon människotanke, och ingen mänsklig klokhet har mäktat uppfinna något jämförligt. De medel, som de listigaste av människors barn upptäckte för att skapa ett välde över sina likar, äro mot dig intet. I ditt sköte bär du en väldighet, för vilken jordens folk och konungar skola knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej endast till ägodelar, liv och kroppar, utan till själarna. Du skall klippa själva tankens vingar och förvandla den fria örnen till en struts, som tam och betslad ledes på den väg, han får vandra. Du skall fatta trådarna till människornas allra egnaste känslor—skrämma när du vill, trösta när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern förneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig från varandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade av en brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor slockna, fiende försona sig med fiende, härskaren ödmjuka sig för slaven, frid råda över jorden ...
Din tankeföljd är bildad av diamantlänkar, mot vilka filosofernas slutledningar äro spindelväv. Med nödvändighetens oemotståndliga makt skall du tvinga dig på världen och lägga henne i din kedja. Och den, som skakar kedjan, han är dödens, han skall utplånas ur Israel, för honom stänges det mänskliga samfundets och salighetens port, för honom tändas helvetets eviga lågor.
Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig.
Jag känner två, som skulle kunna det. Den ene är Atanasios, den järnhårde, oböjlige, underbare, sluge, förfärlige gubben, de rättrognes dödsfiende och kätteriets ende, men oomkullstötlige pelare, den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare förföljde, som uppträder, då man minst anar det, och försvinner, innan man sansat sig nog för att gripa honom, som lurar Konstantinopel utanför kejsarens dörr, då man efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han döljer sig bland munkarne i Egyptens ödemarker, och uppenbarar sig måhända här Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gömmer sig i Alexandria.
Lyckligtvis har Atanasios aldrig fäst sin blick på Rom. Hans strid gäller det biskopsdöme, som han så ofta ägt och mist: Alexandria. Han har ej fått ögonen öppnade för Roms betydelse. Besynnerligt nog!
Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios annars skulle få en övermäktig medtävlare, är jag själv!
Petros lämnade sin ställning framför kartan, kastade sig i en karmstol och försjönk i tankar på sin storslagna framtidsplan.
Han hade även denna dag tagit ett steg emot sitt djärva mål. Med summor, försträckta av kejserliga skattkammaren i och för det nu som ivrigast drivna omvändelseverket bland göterna, hade han utrustat två missionärer, två till blind lydnad uppfostrade, för homoiusion fantiserade unga präster, och sänt dem, icke till barbarerna, utan till Rom för att förkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom romerska församlingen.
Den bok, som uppslagen på hans bord lystes av lampan, var Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han läste henne, kanske mindre av vetgirighet, än för att inhämta västerländska kyrkans språk, latinet, och av denne mästare i en hård, nästan vild, men kraftig och hänförande framställning lära rätta sättet att begagna en nödvändig hävstång för den plan, vilken retade hans ärelystnad och berusade hans inbillning, men tillika framstod för honom som en gudomlig frälsningstanke, som han vore kallad att i sin mån verkliggöra till människosläktets räddning ur timlig och evig nöd. Uppriktigheten, varmed han trodde på denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde honom, vore de vikter, som han i självrannsakelsens ögonblick kastade i den ena vågskålen och vilka då syntes mer än uppväga de själviska bevekelsegrunder och de endast ur ändamålets synpunkt ursäktliga medel, som tyngde den andra.
Denna inre sofistik hade i förflutna tider kostat Petros mången sömnlös natt. Ihärdigare och häftigare hade han kämpat med sig själv än måhända de fleste göra. Men fastare och oryggligare än de fleste hade han ock efter kampens slut intagit och förskansat sig i den ställning, som utgången anvisade honom.
Månljuset, som inströmmade genom fönstret, föll nu på hans ansikte och väckte honom till tankar på ärenden, som till tiden lågo honom närmare. Han ringde, och en man i prästerlig dräkt, som tycktes hava bidat detta tecken, inställde sig genast.
Den inträdande var en undersätsig, bredaxlad karl, men så korthalsad, att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fäst mellan skuldrorna. Den mycket låga pannan bildade en vitgul strimma mellan två jämnlöpande linjer: hårfästet och de breda, sammanvuxna ögonbrynen. Som mannen bar huvudet något framlutat, voro hans små svarta ögon riktade uppåt, när han måste se på en samtalande. Detta gav hans anlete ett uttryck, som en välvillig granskare kunde tyda som fromhetens och ödmjukhetens.
Mannen var Petros' närmaste förtrogne, presbytern Eufemios.
Förtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock aldrig Eufemios, den äldste presbytern, att glömma, att Petros var hans förman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat på en stol och framställt en fråga, som han då i ödmjuk ton, med korta, tydliga, liksom räknade ord besvarade.
- Du har i dag varit hos änkan Apollonia? frågade biskopen.
- Jag kom för en halv timme sedan från hennes sjukbädd.
- Hon dör välberedd?
- Ja.
- Och hennes testamente?
- Är skrivet och undertecknat i laga form.
- Och du har nu lämnat henne ensam med arvingarne?
- Gregorios avlöste mig och sitter vid hennes säng. Hon skall icke ett ögonblick vara ensam ... Förmodligen slocknar hon i morgon.
- Gud vare hennes själ nådig! Hon var alltid en from kvinna. Hon emotser med lugn och glädje sin upplösning.
- Ja, lovad vare Gud!
- Och testamentet?
- Det skall i morgon vara i dina händer.
- Och dess innehåll?
- Ack, högärevördige fader, hon har varken förgätit kyrkan eller dig, hennes biktfader, ej heller sina släktingars naturliga anspråk. Hon har till och med ihågkommit mig, den fromma ädla kvinnan, med en gåva, den dyrbaraste och värderikaste av alla....
Biskopen stannade. En mörk skugga for över hans panna, och han fäste en ljungande blick på presbytern.
- Dig? sade han med dämpad röst. Nåväl, jag lyckönskar dig hjärtligt.
- Ja, svarade Eufemios ödmjukt, och hans ögon blickade fromt, men stadigt, under de breda ögonbrynen, i biskopens ansikte. Jag är i sanning icke värdig en sådan lycka, men då Herren låtit mig henne vederfaras, så emottager jag henne med innerligaste glädje och tacksamhet.
Biskopens blick var fortfarande riktad på presbytern, då han i torr ton sade:--Redogör för testamentets enskilda punkter!
- Apollonia skänker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid Piræiska gatan och sin lantgård utanför Melitiska porten, i få ord: hela sin fasta egendom.
- Den fromma, förträffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt vedergällas henne där ovan. Men fortsätt!
- Till dig, sin herde och biktfader, skänker hon sina reda penningar, samt allt sitt guld och silver....
- Jag är ovärdig en sådan godhet, sade biskopen, medan han gick fram och åter över golvet,--men förbigå detta och fortsätt!
- Släktingarne, som äro en gammal syster, en ogift brordotter och en femårig brorson, äro ihågkomna med hennes övriga lösegendom: möbler, bohag och en slavinna.
- Och du själv? inföll biskopen icke utan otålighet i tonen, i det han ånyo stannade framför Eufemios och mätte honom med ett granskande ögonkast.
Det vore omöjligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns ansikte, där han i detta ögonblick satt med armarne lagda i skötet, huvudet sänkt och de besynnerliga ögonen uppåtriktade, mellan ögonhåren fästa på Petros. Dessa ögon sköto en blixt—om av harm eller glädje är svårt att säga. Han suckade och svarade:
- Ack, min älskade biskop, din ringe tjänare blyges över sin ovärdighet. Jag kunde icke ana en sådan lycka. Men jag skulle känna dig illa, om jag kunde tro dig vara i stånd att misstänka, det jag genom övertalning eller andra medel tubbat den goda änkan att till kyrkans eller ditt förfång, men till min egen förman....
- Gott, gott! inföll biskopen;--vad skänker dig änkans testamente?
Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen:
- Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta skatt—tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den helige Polykarpos.
- Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde tillbakahålla, spelade kring hans läppar.
- Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde Eufemios och tuggade på sina naglar.
- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en helig plikt.
- Nej, nej, jag byter icke. Du får ej fordra för mycket av mig, o fader! Jag byter icke.
- Men nu till något annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan han gick upp och ned i det trånga avlånga rummet. Du skulle i dag på förmiddagen uppsöka juden Baruk.
- Jag fann honom hemma.
- Och du förmådde honom meddela, vad vi vilja veta?
- Ja, efter någon svårighet.
- Jag inskärpte, huru du skulle gå till väga, och känner för övrigt ditt skarpsinne. Huru mycket är Karmides skyldig honom?
Eufemios framtog under sin kåpa ett papper, som han räckte biskopen. Denne genomögnade det och utbrast:
- Han är en förfärlig slösare. Detta kan icke fortfara länge.
- Jag sade detsamma till Baruk.
- Med vad verkan?
- Då jag påpekade möjligheten, att de säkerheter, han erhållit, torde vara otillräckliga att trygga honom emot förluster, vart han likblek.
- Såå?
- Han kommer att ansätta Karmides mycket hårt.
- Du är förvissad därom?
- Ja.
- Förträffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den där resande vällustfilosofen Atenagoras' sällskap?
- Ja, han och några andra av Atens förtappade unga hedningar hava varit sedda, när de nattetid eller fram emot morgonen lämnat Atenagoras' hus.
- Det är gott. Denne Atenagoras är en såningsman och hans väg igenom landen en fåra, i vilken förtvivlan och samvetskval uppväxa. Men skörden, så vill Gud, ger ofta den renaste säd i kristendomens lada. Må han fördenskull fortsätta sin verksamhet! Herren vänder det onda till gott.
- Tyvärr har även prokonsuln varit synlig i Atenagoras'....
- Vi lämna prokonsuln åsido, min son. Han har sina fel, likasom sina stora förtjänster. Ätervändom till Karmides! Har du inhämtat flera av de underrättelser, jag äskat om denne olycklige yngling?
- Obetydligt, min fader.
- Låt höra!
- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han köpte ...
- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat därom. Men vidare! Vad har Alkmene fått veta av gossen?
- Endast det att hans herre är förfärligt dyster, när han är ensam. Han dricker då rusande viner och föraktar att blanda dem med vatten. Det är dagar, på vilka han stänger sig inne och ej låter sig ses av någon annan än sin kammarslav.
Han ruvar då på sorgliga tankar och dricker oupphörligt. Men annars skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda sällskap, från vilka han vanligen hemför de vanfrejdade tärnorna Myro och Praxinoa. De styra och ställa som härskarinnor i hans hus, befalla slavarne, tillställa fester, vända upp och ned på allt och begå de värsta dårskaper. Jag ryser vid blotta tanken på ett sådant liv, min fader.
- Du må väl göra det ... Du nämnde nyss den unga flickan, som är kammartjänarinna hos Krysanteus' dotter. Vad är det hon heter?
- Alkmene.
- Du har i dag träffat henne?
- Ja. Hon yttrade samvetsbetänkligheter över att hon måste dölja sin tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus.
- Du lugnade henne med den försäkran, att hon uppoffrar sig för ett gott ändamål?
- Ja, och jag lovade henne absolution av dig själv.
- Hon skall få den. Vad hade hon denna gång att säga dig?
- Föga.
- Ingenting om deras hemlighetsfulla frånvaro från Aten?
- Alkmene har sökt utfråga sin härskarinna om denna sak. Det synes endast ha varit en förlustelseresa.
- Bland de gäster, som besöka Krysanteus' hus, finns ännu ingen, som är företrädesvis gynnad av Hermione?
- Nej. Hermione synes mena allvar, då hon anförtrodde Alkmene, att hon ville leva uteslutande för sin fader.
- Och med hänseende till Karmides?
- Krysanteus har förbjudit honom sin tröskel.
- Det är en gammal historia....
- Och Hermione har förbjudit Alkmene att nämna hans namn.
- Det betyder mer, mumlade biskopen, men är, om jag dömer rätt, ett gott tecken. En sådan kvinna glömmer icke lätt. De hava från barndomen älskat varandra ... och Karmides, om han vill, är oemotståndlig. Eufemios, tillade han högt, denna Alkmene synes vara oduglig för sin plats.
- Nej, inföll Eufemios med bestämdhet, hon är ovanligt klok och förslagen.
- Och har likväl icke förmått att vinna sin härskarinnas fulla förtroende?
- Jag skall giva henne nya förhållningsregler....
- Och just med hänseende till Karmides!
- Ja, min fader.
- Ha de aldrig upptäckt något spår efter den späde gossen, Hermiones broder, som för sexton år sedan försvann ur deras hus?
- Förmodligen icke. Krysanteus sörjer honom ännu. Han är, berättar Alkmene, föremål för de böner, som fader och dotter varje kväll uppsända till sina vanmäktiga gudar, och Hermione glömmer aldrig omtala för Alkmene, när hon om natten drömt om sin broder. Ty det är för henne en ljuvlig dröm.
- Alkmene berättar detta?
- Ja, det är hennes ord.
Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros?
- Nej, icke sedan jag bar maten till honom.
- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas dock, att det medel, vi nu använda, skall bryta den.
- Han var ännu i morse full av hädelse, min fader.
- Sedan dess hava femton timmar förflutit. De timmarne hava varit honom långa. Han torde hava besinnat sig. När du i morgon bittida besöker honom i fängelset, så ställ vattenkrukan utanför gallerdörren, så att han kan se henne utan att nå henne. Gud göre mig det och det, om jag ej skall kväsa upprorsanden i denne vanartige son!
- Amen! mumlade Eufemios.
- Kvällen är långt framskriden. Gå till vila, min vän. Men tillsäg dessförinnan Klemens, att jag är färdig.
- Skall ske. Jag önskar dig en god natt, min fader!
Den korthalsade försvann genom en dörr, som förde ut till peristylen.