Den siste Atenaren · Viktor Rydberg

Chapter 17: Kapitel 17

Ett år därefter.

Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren?

Alexanders ansikte ljusnade.

Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.

Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den fyllda bägaren i hand.

Karmides tömde den.

Alexander frågade tvekande:

En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar.

Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva:

»Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band, som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves. När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige, utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det. Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur, som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort. Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet, som njutes där, med en tanke på dig.»

Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två varelser! En tröst för människonaturen!

Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone något bakom mig!

Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta --en liten tid och mer av vana än av ungdomslust—hade därefter hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro.

Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för överdriftens följder—och därför finna de icke vad de söka. De blanda gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och gick min bana utan att se till höger eller vänster.

Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen. Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.--

Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära.

Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land, dit han beslutit färdas.

Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn—en ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element—och han undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental, oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden, när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar, hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster, av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar.

Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser. Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod, som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt, och att med denna återblick på det förflutna förmäla den lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat?

Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit förintelsen framför förintelsetanken.

Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades antal.

Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen. Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar förintelsen.

Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel, ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen, medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig, att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde anstå en Karmides!

Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne. Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den väntade honom efter en lång bana av förakt och elände.

Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att den nu stundande natten skulle varda den sista.

Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad han hitintills icke känt—tvekan. Människonaturens fasa för förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände författarens arbete, hade gripit även honom.

Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln över sig och skyndade ut.

Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens ansträngningar.

I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick. Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet.

Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit.

I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn.

Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och igenkände Petros, homoiusianernas biskop.

Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer beskådad och beundrad än förr.

De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser.

Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor: