Sven fördjupade sig i skogen. Han gick och gick, utan att veta till vad mål, men han valde instinktmässigt de mörkaste och mest avlägsna delarne av skogen, vandrade framåt genom vildmarker, där inga stigar voro banade, om icke av de flitiga myrorna, som här levde i sina gamla samhällen eller stiftade nya, utan att någon historieskrivare vet att berätta om dessa samhällens öden, fast de kanske i sig hava samma märkvärdighet som de gamla myrstackarne Aten, Korint och Tebe och deras nybyggen kring Medelhavet. Svens tankar och känslor voro likasom dövade; hans själs strängar hade slappnat och dallrade icke längre av smärta. Icke heller befattade han sig med att tänka på sitt öde eller vad han skulle företaga, utan vandrade outtröttligt framåt, såsom om hela hans kraft varit förflyttad i hans gångmuskler. Det enda han hade klart för sig själv var, att om han råkade ut för sina förföljare, skulle han ej låta sig fångas, utan försvara sig till sista blodsdroppen; därför hade han också laddat sitt gevär med grova varghagel, noga rengjort fängpannan och påslagit nytt krut. Medan han sålunda strövade omkring, kom han i grannskapet av masugnen, vid vilken han så länge arbetat, och när han hörde slagen av dess maskin och bruset av skogsströmmen, stannade han för första gången, och djupt vemod intog honom åter. Han tyckte sig i detta buller höra en avskedshälsning och kände innerlig lust att, innan han vandrade vidare, säga farväl till Pelle Larsson och de andra kamraterna. Men då han i sådan avsikt närmade sig skogsbrynet och såg masugnen på avstånd framför sig, varseblev han en hop folk, som just kom ut från hyttan, och bland vilka han igenkände patronen, länsman Spöqvist i full uniform med sabel vid sidan, länsmansskrivaren, betjänten Svalgren och några fjärdingsmän. Utan tvivel voro dessa män ute på spaning efter Sven. Sedan de nu en stund samtalat med varandra, såg han dem inslå vägen, som förde till korporalens torp. Sven ansåg rådligast avstå från det tillämnade besöket, vände masugnen ryggen och fördjupade sig åter i skogen. Sedan han med iver och skyndsamhet fortsatt sin irrfärd i nordlig riktning och solen redan uppnått middagshöjden, kände han sig hungrig och trött och kastade sig ned på marken för att vila. Skogen hade på flera ställen varit avbruten dels av lands- och häradsvägar, dels av upprödjade, odlade och bebyggda sträckor, och dessa hade passerats av Sven med stor brådska, emedan han ej ville bli sedd av någon människa. Nu såg han även en väg stryka förbi helt nära den plats, där han lagt sig ned, men emedan han redan var långt borta från Trevnadslösas område, tyckte han sig ej behöva iakttaga samma försiktighet som förut.
Hungern är en ovälkommen gäst, då man ej vet, huru man skall kunna avspisa honom. Ja, denne gästs pockande fordringar låta höra sig hos den mest svärmiske romanhjälte och komma denne någon gång på rent allvar att tveka i valet mellan att äga sin kärleks ideal eller en god materiell anrättning, exempelvis skinka med potatis. Att detta förhållande även träffade in på Sven masmästare är därför icke underligt, helst han egentligen icke var svärmisk utav sig, utan rätt och slätt en ofördärvad naturmänniska. Medan han således tänkte på, huru bittert det var att skiljas från hemorten utan att ha sett och tagit farväl av Johanna och korporal Brant, och många andra bedrövliga tankar rörande dessa för honom så dyrbara personer korsade varandra i hans hjärna, funderade han också uppå, huru han skulle kunna stilla sin hunger. Hans enda utväg var att sälja sitt gevär; han beslöt därför att utbjuda det i de hyddor, han under sin vandring komme att passera förbi. Sedan detta beslut var fattat, steg han upp för att fortsätta sin marsch, då hans uppmärksamhet i detsamma fästes på en man, som kom gående framåt landsvägen och hastigt stannade, då han i sin ordning varseblev Sven.
Mannen var klädd i grann militäruniform, olik de vanliga lantsoldaternas. Han bar sådana epåletter, som Sven sett, att Smålands ståtliga grenadjärer brukade, men bröststycket på hans frack var av rött kläde och uppslagen, kragen och ränderna på hans byxor vita. Vid hans vänstra sida dinglade en kort sabel eller huggare, föga större än en förskärarekniv. Mannen hade en rak och ståtlig hållning, och hans rödbrusiga ansikte pryddes av yviga mustascher. Såsom vi nämnt, stannade han, då han fick öga på Sven masmästare, och betraktade honom från fotabjället upp till hjässan, likasom han i tumtal velat beräkna jättens längd. Därefter hälsade han militäriskt med handen förd till släpmössan -- alldeles som Sven sett korporalen göra, när denne på kyrkbacken träffade någon gammal officer eller underofficer av sina forna krigskamrater -- och utbrast under livliga rörelser med armarne:
- Träd närmare, du värdige son av den högresta tallskogen! Såvida du ej är en skogsande, en gengångare från rimtussetiden, utan barn av en dödlig moder, så träd närmare!
- Vad vill ni mig? frågade Sven, som började tro, att mannen antingen var drucken eller rymt från hospitalet.
- Vad jag vill dig! Se och beundra skaparens verk, som, då han gjorde dig, helt visst hade för avsikt att tillsvarva en livdrabant åt vår allernådigaste konung. Vad är ditt namn, du höge yngling, den ingen, utom tornväktaren, kan se över axeln?
- Jag heter Sven Stål, och vem är ni?
- Jag, min gosse, svarade mannen med en högtidlig åtbörd, jag är princeps prætorii, det vill med andra ord säga korporal vid konungens andra livgarde, och mitt namn är Montan. Sedan vi nu gjort varandras bekantskap, vill jag fråga dig, om du ej har samma väg som jag; vi kunna i sådant fall få njuta av varandras sällskap, ty jag bekänner uppriktigt, att jag är livligt intresserad av allt stort och högt här i världen, av allt, som höjer sig minst sex fot över jordens låga, föraktliga grus.
- Min väg går genom skogen, sade Sven.
- Men åt det hållet finnes ingen krog, anmärkte Montan. Följ mig, min vän, och jag bjuder dig på en middagsrisp.
- Nej, tack.
- Du är lika kort och tvär i dina ord, som du är lång till din kropp, min vän. Men jag släpper dig icke: torva leæna lupum sequitur, lupus ipse capellam... min själ har fäst sig vid dig, såsom humlen vid humlestången... Men varför gapar du på mig så där, du levande kyrkstapel? Tycker du kanske, att jag är grann? Är jag icke?
- Jag är rädd för, att ni är litet vriden i huvudet, svarade Sven.
- Åhå, du tycker att jag pratar tok. Däri har du visserligen rätt, men ser du, en gardist är en så lycklig, översäll människa, att hela världen likasom leker för honom; i sin översvinneliga munterhet vet han knappt, på vilken fot han skall stå, mycket mindre att hålla sin tunga. Ja, jag säger dig, gosse, att gardisten är en avundsvärd varelse; den yngling, som kan få en plats i gardets leder, hans lycka är gjord. Tänk på det, min vän!
Under yttrande, att middagsvärmen var tryckande, och att landsvägsdammet väl behövde sköljas ned, slog sig därefter gardeskorporalen ned i gräset ett stycke från landsvägen, framtog en flaska och bjöd Sven att supa sig till. Då Sven avslog detta anbud, emedan han aldrig smakade brännvin, förklarade Montan sin missbelåtenhet därmed, att det fanns absolut nyktert folk i världen, emedan detta nödgade andra att, för den politiska jämviktens bibehållande, supa desto mera. Bland dessa andra, för den politiska jämvikten sig uppoffrande varelser tycktes Montan själv vara, ty han tog en väldig klunk ur flaskan och så ännu en. Därefter öppnade han sin resväska och uppdukade för Svens lystna ögon åtskilliga viktualier, bland vilka några kakor av finsiktad råg, rökt skinka, medvurst m. m. Han inbjöd Sven att deltaga i måltiden, och denne lät ej bedja sig tvenne gånger, såsom det annars hör till goda tonen bland allmogen, utan grep verket genast an.
Det skulle bliva alltför långtrådigt att återgiva de båda männens samtal; nog av, korporal Montan började tala som en ganska förståndig karl och visste snart att vinna sin långe gästs förtroende, så att denne för honom yppade sina levnadsförhållanden och nuvarande belägenhet. Montan frågade honom, om han ville låta värva sig till gardist, och började ånyo avmåla gardeskarlens lyckliga lott i de mest lysande färger.
- Först och sist, sade han, vill du bli gardist? Jag frågar det, därför att jag tycker om dig och vill dig väl. Grip lyckan i flykten, min gosse, annars vinner du henne aldrig. Till en början bjuder hon dig genom mig tio rdr i handpengar; sedan följer du mig till Stockholm och får se den stora huvudstaden och kungen själv med alla prinsarne. Vidare får du sådana här kläder, som ha den förunderliga verkan, att alla flickor skola löpa som galningar efter dig. Betänk, vilket härligt liv! Att marschera, att manövrera på Ladugårdsgärdet samt för konung och fosterland gå på post vid Karl den trettondes staty! Jag menar allvar, gosse; jag leker ej med dina känslor. Nej, jag vill skapa dig en lycklig framtid och fordrar ingenting därför -- på sin höjd en tacksamhetens tår ur dina ögon.
- Ah, nu börjar korporal Montan prata galenskaper igen, genmälde Sven, jag är icke så enfaldig, att jag låter narra mig av en lockfågel. Jag vet nog, hurudant gardeslivet är...
- Hm, sade Montan något förlägen, min avsikt är icke att narra dig. Vad jag nyss yttrade, är en gammal läxa, som jag kan utantill, och varmed jag lockar enfaldiga norsar att bita på kroken. Dig vill jag icke lura...
- Hör på, korporal, avbröt honom Sven, jag vill blott, att ni samvetsgrant skall svara på en enda fråga: har man såsom gardeskarl även tid till nyttigt arbete, så att man kan göra sig extra förtjänster?
- Ja, den som vill har visst tid att arbeta. Jag känner flitiga och ordentliga karlar, som efter kapitulationstidens slut samlat sig ett litet kapital, tillräckligt att grunda en oberoende framtid. Men sådana äro ej många; de flesta äro lättingar, eller supa de upp sina förtjänster. Du sade mig, att du förstår dig på smedsyrket; om så är, skall du aldrig sakna lönande arbete, och jag tror mig kunna försäkra, att du i Stockholm har utsikt att förtjäna mer penningar vid städet och bälgen än någonsin här nere.
Sven tvekade nu icke längre, och i hans belägenhet skulle få gjort det. Hans största bekymmer hade varit, att han genom sin nödtvungna flykt från hemorten skulle lämna fosterföräldrarne utan hjälp och stöd, men Montans försäkran förjagade denna farhåga, och Sven följde under dagens lopp Montan till närmaste gästgivaregård, där denne granskade hans papper, lämnade honom handpenningarne och fick det behöriga dokumentet undertecknat. Trygg, åtminstone i sin egen tanke, under gardeskorporalens vingars skugga mot varje förföljelse från patron Brackanders sida, fortsatte Sven jämte hans nya bekantskap följande morgon sin väg i nordlig riktning, åt Jönköpingshållet. Montan var en munter och i det hela godhjärtad kurre med en liten böjelse för melankoli, mot vilken han dock hade ett palliativ i sin flaska och i ett filosofiskt-praktiskt laissez-aller-system, avfattat, likasom de sju grekiske vises, i form av tänkespråk, sådana som: "tag dagen, som han kommer" eller "man bör aldrig sörja värre, än att man med hjärtans lust kan dansa en slängpolska" o. s. v. Med dylika tänkespråk och citater ur åtskilliga poeters arbeten sökte han även, fastän förgäves, att muntra Sven.
- Kära du, sade han vid ett tillfälle, du ser precis ut som en, vilken sålt smöret och tappat penningarne. Jag hörde dig i natt prata något i sömnen om Johanna. Jag medger gärna, fast jag icke känner henne, att det är den dygdädlaste och skönaste mö, som någonsin uppblommat bland Nordens fjällar, men, för fan, om flickan bedragit dig, så slå henne ur tankarne. Du må tro, att jag också...
- Det vore bäst, om korporalen ville tiga med den saken... den är icke rolig att tala om, sade Sven och rynkade ögonbrynen.
- Så, så, inföll Montan och stack sin ena arm under Svens, medan han väldeliga svängde med den andra, jag skall aldrig mer tala därom, min gosse; men jag tillägger blott att,
Svante, din dårskap jag aldrig förlåter,
klagan och suck för en kvinnas skull!
Världen, tyvärr, är av kvinnor full:
mister du en, stå dig tusende åter.