Det är aftonen av samma dag, på vilken patron Brackander i ovannämnda ärende besökt korporalens anspråkslösa stuga.
Korporal Brant sitter på bänken under linden och bredvid honom hans kära hustru, mor Kerstin. De hava länge samtalat med varandra. Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga ögonbryn, mor Kerstin ser mycket upprörd ut och har tårar i ögonen.
- Ja, jag säger ännu en gång: det var en olycka, att jag icke var hemma, då patronen var här, sade mor Kerstin och torkade sig i ögonen, det skulle då icke gått, som det gick.
- Det skulle gått på samma sätt, svarade korporalen. Jag vet vad jag gjort.
- Brant, Brant, kan du inför Gud försvara, att du har förstört ditt eget barns lycka?
- Jag, liksom du och alla andra, är endast en fåkunnig människa, men Gud vet, att jag handlat efter samvete och bästa övertygelse, sade Brant lugnt.
- Huru ofta, kära Kerstin, ha vi icke läst i Guds ord och sett av dagliga erfarenheten, att lyckan icke består i höghet och rikedom, utan i lugnt samvete, förnöjsamhet och ett dagligt, om också torftigt bröd? Detta veta vi väl, men då frestelsen påkommer, hava vi så lätt att glömma det.
- Men är det icke Guds skickelse, att patronen vill ha Johanna? inföll Kerstin. Huru ofta händer det i världen, att en rik herre har hederliga avsikter på en fattig flicka, sådan som Johanna, och erbjuder henne sin hand? Och Johanna kunde blivit så lycklig, så lycklig! Det jordiska är icke att förakta, Brant... Jag säger dig, Brant, du har handlat oförsvarligt inför Gud och människor, du har förspillt din dotters framtid. Hon kunde såsom patronens hustru blivit vår ålderdoms stöd...
- Det hoppas jag, att hon även kan bli som Svens hustru, sade korporalen. Men håll nu upp, Kerstin! vad som skett kan icke hjälpas och är i alla fall bäst. Dina förebråelser och tårar falla dock tungt på mitt hjärta. När du fått tid att tänka på saken...
- Nej, jag ändrar aldrig min mening! avbröt honom Kerstin under nya tårefloder. Jag kan aldrig fördraga tanken på vad du gjort: den skall föra mig till graven, Brant.
Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka.
- Du gör mig bedrövad, mor, sade korporalen ömt.
- Ja, jag säger, att ångerns dag kommer... det skall svida i ditt hjärta... men då är det för sent.
- Nej, Kerstin, jag ångrar aldrig, att jag avslog patronens begäran. Men det bedrövar mig, om det hjärtliga, goda förståndet mellan dig och mig skulle lida härav. Mor, vi hava ju så länge varit lyckliga med varandra! Vi hava från ungdomen vandrat vid varandras sida, ömsesidigt hjälpande och tröstande den ene den andre i livets svåra stunder! Aldrig har ett ont ord stört trevnaden under vårt tak... Så ha vi levat vår tid, och graven ligger nu framför oss. Skola vid gravens rand tvenne hjärtan skiljas, som aldrig...
- Det är din egen skuld, Brant, ja, din egen skuld. Skyll dig själv!
Korporalen suckade och fäste på sin hustru en blick av öm förebråelse.
- Betänk dessutom, sade han med tillkämpat lugn, betänk dessutom, vad vi och Johanna äro skyldiga Sven. Gossen har fäst sitt hjärta vid flickan, och hon sitt vid honom. Sven är oss kärare, än om han vore vår egen son. Jag vill ej göra min gamle kamrat Ståls son olycklig, och det skulle han bli, om han mister Johanna, ty jag känner Svens sinnelag. Han har ju också vårt löfte, som vi aldrig med heder kunna bryta. Har ej Svens och Johannas förening i många år varit vårt önskningsmål?
- Sven! inföll Kerstin. Ska vi uppoffra vårt eget kött och blod för hans skull? Ha vi icke gjort nog för Sven ändå? Togo vi icke den fader- och moderlöse pojken till oss, vårdade honom som om han varit vårt eget barn? Har han icke oss att tacka för allt? Ha vi icke givit honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och trälat och tagit brödet ur vår egen mun för att mätta honom? Nej, Brant, tala aldrig om Sven! Han är oss mycket skyldig, men har av oss ingenting att fordra... Ja, då jag tänker på vad du gjort, önskar jag Sven så långt vägen räcker... För honom har du uppoffrat Johanna och oss alla... Ack, min stackars, stackars Johanna!
- Johanna skall ej misskänna mig, sade korporalen, nej, hon skall det icke, om jag känner flickan rätt. Men gjorde hon det, bleve det mig en spik i min likkista. Johanna skall icke förblindas av patronens visserligen för oss och henne smickrande förslag: hon skall ej glömma den, åt vilken hon en gång givit sin tro...
- Ja, nog tror jag, att flickan nu är lika oförståndig som du, det tror jag visst. Men kom ihåg, att hennes eftertanke en gång skall vakna... det kan komma en tid, då vi längesedan lagt våra huvuden till vila och kanske efterlämnat henne i nöd, uselhet och elände; hon skall då minnas, huru lycklig hon kunde blivit, om ej hennes envise och oförståndige far hindrat det... Säg, Brant, tror du väl, att hon då skall välsigna dig i din grav?
- Ja, ja, med Guds hjälp skall hon det! Hon skall välsigna fadershjärtat, om det också misstagit sig om medlen till hennes jordiska lycka.
- Lugna dig med den tron, om du kan! Men jag lugnar mig icke... Du har gjort oss alla olyckliga... du har förolämpat patronen och gjort honom till vår fiende.., han skall hämnas på oss... han skall vräka oss, driva oss från gård och grund... göra oss till fattigstuguhjon...
- Väl möjligt, att han det kan, också möjligt, att han det vill, sade korporalen, men det skall endast styrka mig i min övertygelse, att Johanna ej skulle bli lycklig med en sådan man. Folk anser patronen för en elak och dålig människa, men det tillkommer icke oss att bryta staven över hans huvud, ty vi hava alla så lätt att bliva slavar under vår onda natur... Men nog talat för i afton om detta ämne. När vi fått sova på saken, torde det nog bli bättre.
Och härmed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till Kerstins klagomål och lämnade täppan. Han tog ett metspö, som stod i hörnet vid förstugukvisten, gick därefter ned till sjöstranden och satte sig helt lugnt att fiska. Vad han tänkte, medan han satt så där och såg ned uti vattnet, är hans egen hemlighet, men efter några minuter var hans gamla ansikte lika fridfullt, som om aldrig någon storm dragit över hans grå lockar.
Korporalen hade denna gången ingen fiskelycka. Ingen enda aborre eller mört ville fastna på kroken; sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning redan ätit sin kvällsvard. Men gubben satt lugnt och tåligt och betraktade den med en pennfjäder genomstuckna korkbiten, som simmade i det alltmer mörknande vattnet. Solen var längesedan nedgången; men dess purpursläp, aftonrodnaden, dröjde ännu över de vågiga kullar, som i väster begränsade dalen. En matt, genomskinlig halvskymning utbredde sig över insjön och fälten och den lilla hyddan. På avstånd hördes skällkornas bjällror och vallhjonens rop, varmed de samla den kring skogsdungar och ängar spridda boskapen. Det tystnade alltmer: naturen beredde sig till nattens vila. Nu drog korporalen sin rev ur sjön och ämnade just lägga metspöet på axeln och återvända till stugan, då han från sjön förnam ett plaskande liksom av åror.
- Det är Johanna, tänkte gubben, och han bedrog sig icke. Han stannade på stranden för att invänta henne.
Nu var det vanliga landstigningsstället, där korporalens ökstock låg, en liten vik, vars finsandiga strand undanskymdes av en gråstenshäll, så att man från stugan ej kunde se densamma. Snart sköt båten in i viken, och korporalen räckte Johanna handen. Hon såg ej så frisk och rödblommig och glad ut som vanligt; det syntes tydligt, att hennes själ var nedstämd.
- Far, sade hon, jag kommer för att som hastigast tala med er.
- Ja, ja, men stanna här, sade korporalen, jag vill ej att du skall gå upp nu....
- Patronen har varit här, far; jag vet, vad ni har svarat honom. Jag kunde se och höra det på honom, då han kom tillbaka.
Gubben Brant blickade forskande i Johannas ansikte, men sade ingenting.
- Tack, tack, far, sade flickan och slog sina armar kring hans hals.
- Jag visste väl det, sade korporalen med glädjestrålande ögon och kysste Johanna, jag visste, att min snälla flicka ej kunde tänka annorledes... Ja, jag gav patron redligt besked: jag svarade nej och kunde icke annat. Det var ett hederligt och redbart anbud han gjorde, som krävde att hövligt bemötas... och hövligt, men bestämt svarade jag också... Men vad du ser blek ut, Johanna!
- Ja, far, jag känner mig så ängslig och orolig. Give Gud, att mickelsmässan snart måtte komma, för det likasom bränner mig under fötterna där borta på herregården. Jag blygs för patronen och tjänstefolket och för allesammans. Jag har ingen ro i min själ. Då jag möter patronen, är det som jag skulle gå döden till mötes. Alltsedan han kom hem, har han varit förskräckligt ond; till mig har han icke sagt ett ord, varken ont eller gott, men det andra tjänstefolket hanterar han fasligt illa... och för den skull får jag lida utav dem. Mina bästa vänner på herregården se illa på mig; pigorna äro hätska och kalla mig patronessan, drängarne säga det vara min skuld, att herrn är så elak. Och dessutom är jag så rädd, att patronen skall göra far och mor och Sven något ont. Svalgren har omtalat, att patronen hotat och svurit att göra oss alla olyckliga.
- Var icke rädd för det, mitt barn! Vi skola ej plåga oss med onödiga bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar vila ju i Vår Herres hand! Och vad dig själv beträffar, så sköt du dina göromål som vanligt och visa dig vänlig och god mot alla människor utan att fråga efter obetänksamma ord och ovänliga ansikten. På det sättet skall stormen snart gå över. Och till mickelsmässan, min flicka, är du, såväl som Sven, fri från din tjänst. Tänk på det, så muntrar det ditt sinne... Men berätta nu, vad patronen sade dig och vad du svarade, ty jag kan väl tänka, att något samtal varit er emellan, innan han begav sig hit.
- Ja, i morse kallade han mig upp till sig; jag tänkte, att han ville tala med mig om ladugården. Far kan icke tro, huru förvånad jag därför blev, när patronen med en besynnerlig blick på mig frågade, om jag ville bliva en rik och förnäm fru. Jag svarade, att det vore för stor ära, och att därpå har jag aldrig tänkt. Då sade han, att sådan lycka har hänt fattiga bondflickor förr, och att han ville gifta sig med mig. Jag trodde i början, att patronen bara gycklade, men då förklarade han, att han menade rena allvaret, och att han skulle åka hit till far och mor och underrätta er om sitt beslut. Far kan aldrig tro, hur besynnerlig jag blev till mods vid de orden; jag teg en lång stund, men då frågade patronen mig: Nå, vad säger du om din lycka, Johanna? Då fick jag mål i munnen och svarade: Herr patron, det är mig en för stor ära, och dessutom är jag förlovad med Sven Stål.
- Bra... Nå, vad genmälte patronen på det?
- Han såg först mycket mörk ut, men skrattade sedan och sade: Det där är barnsligheter, Johanna. Du synes ännu inbilla dig, att jag skämtar; annars kunde du väl icke tänka på den långe masugnsdrängen Sven, när du kan bli min hustru och rik och förnäm. Nu hälsar jag på din far, och när jag kommer tillbaka, är du min fästmö. Adjö med dig till dess! Men sedan har patronen icke talat till mig ett ord... Har ni träffat Sven i dag, far?
- Nej, min flicka.
- Ack, far, om jag hunne, skulle jag skynda ned till masugnen och tala med honom, men jag vågar icke, ty jag har olovandes givit mig av från herregården och måste vara tillbaka, innan de sakna mig där. Jag kunde icke styra mitt hjärtas önskan att tala med er. Men då jag nu icke själv kan träffa Sven, så ber jag er, far, att i morgon bittida gå till masugnen och hälsa Sven från mig. Det har kommit ut ett rykte, Gud vet på vad sätt, att patronen friat till mig och fått ja. Knappt en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig, kom långväga sockenfolk, som hade sin väg förbi herregården, och frågade drängarne, om det var sant, vad ryktet berättade. Nu är jag så rädd, att ryktet också hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda ögonblick skall vara ledsen för min skull eller tvivla på min trohet.
- Gott, Johanna, var icke rädd för det. - Ro du tillbaka till herregården; jag skall ännu i kväll, så sent det än är, lunka till masugnen och tala med Sven.
- Tack, far!
- Gud välsigne dig, Johanna!
Flickan satte sig åter i den lilla jullen, som med jämna årtag avlägsnades från stranden och snart försvann i sommarkvällens halvmörker.
Korporalen skulle nu återvända till stugan för att säga mor Kerstin, att han ämnade gå ned till masugnen, då han i detsamma hörde gummans välbekanta röst ropa hans namn. Så snart han hunnit förbi den omtalade gråstenshällen, såg han Kerstin, där hon stod i stugudörren, och bredvid henne en man, den han snart igenkände för att vara dräng hos en i grannskapet boende bonde.
- Här är ett brev till dig, Brant, ropade mor Kerstin, otålig att få veta dess innehåll, ty ankomsten av ett brev var i korporal Brants stuga en sällsynt händelse.
- Ett brev? Från vem kan det vara? tänkte korporalen och betraktade drängen, som framburit det, med en frågande blick, i det han gick in i stugan och tillsade Kerstin att bjuda budbäraren någon förfriskning.
- Min husbonde gav mig lappen, sade drängen och rev sig i huvudet. Han ville också säga er, att han i morgon bittida åker med en fora till Växjö, och att korporalen kan få följa med honom, om han vill.
Kerstin tände en talgdank, korporalen påtog sina brillor, öppnade brevet och läste. Läsningen gick långsamt, ty sannolikt var varken skrivstilen, stavningen eller meningarnas hopsättning den bästa; men på de ryckningar, som förmärktes över gubbens ögonbryn, kunde Kerstin gissa, att det innehöll något allvarsamt och viktigt.
Slutligen lade korporalen med en viss betänksamhet brevet på bordet, avtog brillorna och sade till drängen:
- Hälsa din husbonde och tacka honom för hans anbud. Jag följer med.
- Men då skall korporalen vara färdig klockan tre i morgon bittida, ty då bär det av.
- Jag skall i rättan tid vara på min post.
Då drängen gått, sade gubben Brant:
- Det är en ledsam nyhet, kära hustru. Min syster, som bor i staden, är svårt sjuk och längtar att se mig, innan hon dör. Den gamla änkan, som i många år bott tillsammans med henne, har skrivit brevet. Jag vill då resa till staden och, om så är Guds vilja, tillycka hennes ögon.
- Käre Brant, läs upp brevet för mig, bad Kerstin.
Korporalen efterkom sin hustrus begäran och läste högt med en röst, som vittnade om dämpad rörelse.
- Herre Gud, utbrast Kerstin med tårar i ögonen, vad det måste vara svårt att gå döden till mötes, ensam, övergiven och utan en kär anförvant vid sin sida. Den stackars Elin är änka och har inga barn. Kanske lider hon också brist på sitt yttersta... Ja, Brant, du måste resa till henne, trösta henne och laga om en ärlig begravning, ifall hon dör. De åtta riksdalerna, som Sven lämnade oss, skall du taga med dig; mer ha vi gunås icke i reda penningar, men det får räcka så långt det kan... Ack, käre Brant, fortfor Kerstin, jag tänker ofta med bedrövelse, huru det skulle gå, om du doge från mig... Nej, nej, när jag ligger på mitt yttersta, vill jag se dig, Brant, och höra dig tala om Guds barmhärtighet och hålla dig i hand, när jag dör...
Kerstins röst kvävdes av snyftningar. Korporalen talade några ord, som på gummans lättrörda känslor hade den lugnande verkan han åsyftat. Han tog därefter sin mössa och krycka för att enligt löftet till Johanna bege sig till masugnen och tala med Sven.
Så fort krafterna och träbenet tilläto, vandrade han genom den i nattens mörker insvepta skogen, ofta sättande sig att vila på någon sten vid sidan om vägen. Så kom han slutligen till masugnen och inträdde i hyttan, men fick där av arbetarne det besked, att Sven masmästare genom kusken Svalgren i kvällskymningen blivit kallad att infinna sig hos patronen, och att han ej gärna kunde väntas tillbaka förrän framemot morgonen. Korporalen sade då ett hövligt lev väl och lämnade masugnen för att återvända till sin stuga. Många tankar korsade varandra under vägen i hans gamla huvud. Men hemkommen lade han sig lugn till vila och njöt ett par timmars sömn, innan han åter steg upp och, utrustad med matsäck av mor Kerstin och försedd med de åtta riksdalerna, begav sig till grannen, vilken han skulle följa med till Växjö.