Historien om de vandrande djäknarne är nu slut. Men många år hava förflutit, sedan Göran och Adolf vandrade omkring i Smålands skogar efter blommor och äventyr; de äro nu icke längre ynglingar, utan män, som på olika vägar genomgått en allvarlig lärokurs i livets skola. Många ungdomliga förhoppningar hava bleknat, många av deras luftslott sjunkit under synranden, mången storm på livets hav skakat deras farkoster och nödgat dem att bärga ett och annat av de segel, varmed de i början av sin bana stolt utlupo ur ungdomens hamn. Men det gläder oss att kunna säga, att de aldrig lidit skeppsbrott, utan med dygden till lots och kärleken till kompass arbetat sig fram genom bränningar och skär, och att de, länge åtskilda, nu segla tillsammans i lugnare vatten med gott hopp att en gång välbärgade kasta ankar vid den obekanta stranden på andra sidan havet.
Under dessa förflutna år hava många händelser tilldragit sig i de personers liv, vilka vi i vår berättelse skildrat; en och annan har även nått målet av den jordiska vädjobanan och försvunnit från åskådarens blickar. Innan vi säga läsaren farväl, vilja vi i korthet redogöra för dessa personers öden.
Sven Stål tjänade trenne år vid gardet, omtyckt både av förmän och kamrater. Han erhöll ofta brev från fosterföräldrarne, från Johanna och Göran -- brev, som skildrade deras lycka, trevnad och det växande välståndet i denne sistnämndes hus. Slutligen anlände ett brev, som underrättade Sven om ingenting mindre, än att Göran ingått en kristlig äkta förening med Ingrid, och skildrade alla enskildheterna av det storståtliga bröllopet, vid vilket bland andra Adolf Sparrfält, då Uppsalastudent, fungerade som marskalk. Så lycklig Sven kände sig över sina anhörigas och vänners välgång, trånade han dock efter hembygden och efter sin trogna Johanna. En olyckshändelse, som Sven dock i sitt hjärta välsignade, gjorde, att han, snarare än han hoppats, fick återse dem; vid en provskjutning av nya gevär förlorade han nämligen ett finger på vänstra handen, fick med anledning därav avsked ur krigstjänsten och återvände full av hopp och glädje till hembygden.
De penningar, han genom träget arbete förtjänat på sina från tjänstgöringen lediga stunder, hade han, trogen sin föresats, alltid skickat till fosterföräldrarne, ehuru han väl visste, att dessa nu ej mera behövde dem. Göran hade för dessa penningar på sina ägor byggt och inrett en nätt stuga med bredvidliggande smedja, och när Sven hemkom, var allt i ordning för hans och Johannas giftermål och bosättning. Vi behöva väl ej säga, att de icke onödigtvis uppsköto med studerandet av giftermålsbalken, utan byggde hjonelag med all skyndsamhet och gamman. Barnbarn uppväxte kring korporal Brant och mor Kerstin; deras ålders sol sken varmt och ljuvligt och kastade, innan den sjönk under horisonten, ett rosensken över livets höst.
Vi vända oss ogärna från denna tavla av hemtrevnad och lycka för att med några ord redogöra för herrarne Brackanders och Spöqvists senare levnadsöden. Det groll, som vid utmätningsauktionen uppstått mellan dessa tvillingssjälar, växte till öppen fiendskap, då bägge, angelägna att avkasta ungkarlslivets börda, längre fram stötte på varandra såsom rivaler om den rika kronofogdedotterns hand och kapitaler. Brackander slog emellertid Spöqvist ur brädet, men hatade honom sjufalt djupare just med anledning härav, ty patronen fann snart, att han i sitt hus fått en olidlig Xantippa, vars hela diktan och traktan gick ut på att låta mannen känna trycket av sin järnskodda toffel. Sedan de äkta makarne i åtskilliga år berett varandra ett helvete på jorden, blevo de slutligen för första gången ense om en sak -- äktenskapsskillnad. Patronen, som ännu alltid hade nordstjärneorden i tankarne, reste därefter till Stockholm för att vigilera sig till densamma, uppträdde med stor glans och fick en viss ryktbarhet för sin dumdryghet, sina eleganta ekipager och sin stora otur på rulett. Betydligt pungslagen återvände han till sina masugnar i Småland, svärjande över regeringen, som räckt honom stenar i stället för bröd -- han hade nämligen fått vasen, men icke nordstjärnan. Emellertid hade Brackander fått smak för Stockholmslivet, sådant detta är i vissa kretsar, återvände ofta dit, levde överdådigt, spelade med raseri, vanvårdade sina affärer, inlät sig, för att upphjälpa dessa, i äventyrliga spekulationer och ruinerade sig slutligen totalt. Trevnadslösa med åtföljande masugnar och järnbruk gick under auktionsklubban. Med en obetydlig spillra av sin förmögenhet drog sig Brackander undan -- Gud vet vart; i de nejder, där han i sina lysande dagar huserat, visste man ingenting om hans öde, tills han plötsligen många år därefter åter visade sig därstädes, mycket förändrad icke blott till sina yttre villkor, utan även till sin inre människa. Han inköpte ett litet pappersbruk, beläget en mil från Görans gård, levde stilla och indraget, ja, gjorde sig, till icke ringa förvåning för dem, som förut känt honom, omtyckt och aktad av de få människor, med vilka han kom i beröring. Motgången hade utan tvivel väckt honom till besinning och förmått honom kasta en djupare blick i sitt inre; sedan han icke längre hade ett ankarfäste i rikedomen och ett mål i sin fåfängas tillfredsställande, hade han, för att ej förtvivla, måst söka ett annat, säkrare ankarfäste och ett annat, bättre mål och fann slutligen, efter hårda strider och djup självförödmjukelse, vad han sökte. Motgången är för sådana karaktärer en god tuktomästare till det goda. Måhända var det begär efter försoning, som förde honom tillbaka till den nejd, vid vilken de sorgliga minnena från hans förflutna levnad voro fästade. Då han kort efter sin återkomst föll i en häftig sjukdom, lät han kalla korporal Brant till sig. Vad som då föreföll mellan de båda männen, veta vi ej; patronen tillfrisknade åter, men från den stunden blev förhållandet mellan den gamle krigaren och hans forne vedersakare såsom mellan en öm fader och en ångerfull son, och detta förhållande fortfor, till dess gamle Brant, mätt av år och jordisk glädje och längtande efter högre, fullkomligare fröjder, tillslöt sina ögon i kretsen av sina barn. Hans kära hustru hade före honom gått till ett bättre liv. De ligga begravna vid varandras sida i socknens kyrkogård.
Kronolänsman Spöqvists senare levnadsöde är lika tragiskt som i korthet berättat. Sedan han åtskilliga gånger varit anklagad för grova tjänstefel, men lyckligt rett sig ur klämman, blevo hans lagstridiga handlingar, försnillningar och rofferier allt djärvare, till dess han slutligen råkade i fällan, miste tjänsten och måste böta med en betydlig del av sin hopskrapade förmögenhet. Han levde därefter ett ömkligt liv såsom brännvinsadvokat i en av småstäderna, söp förtvivlat och dog slutligen av fyllerigalenskap.
*
Tjugu år hava förflutit, sedan de båda djäknarne sade varandra farväl vid den lilla båtviken och skildes åt för att på olika vägar vandra genom livet. Det är en härlig sommarafton; dagsarbetet ute på marken är slutat... solen sjunker mot horisonten och övergjuter med ett härligt rosensken den nyss av en lätt regnskur uppfriskade nejden. Det doftar från det nyslagna höet, och rökpelarne, som uppstiga från hyddorna, förkunna, att aftonmåltiderna tillredas för de trötta arbetarne.
Omgivet av bördiga åkrar och en liten vacker trädgård ser man vid stranden av en bäck ett vitmålat lanthus av det trevligaste och mest idylliska utseende. Kasta vi en blick genom trädgårdsstaketets spjälor, skall vår blick falla på ansikten, som måste förekomma oss bekanta, i trots av de tjugu år, som förflutit, sedan vi senast sågo dem. En medelålders kvinna av särdeles friskt och vackert utseende går omkring och vattnar trädgårdsrabatterna. En högväxt man står i skjortärmarne under ett äppelträd och nedskakar frukt; de vackra äpplena regna på marken, men upplockas snabbt och under friska skrattsalvor av en hel skara rödkindade barnungar. Vi se framför oss Göran, Ingrid och deras barn.
Göran är den mest ansedde mannen i sin församling, emedan han allmänt är erkänd såsom den förmögnaste, driftigaste och kunnigaste. Hans gård, som förut var ett vanligt gott bondhemman, har genom ihärdigt arbete och klokt användande av nyare rön och upptäckter inom agrikulturens område drivits till en avkastning, som överträffar de vida större herregårdarnes i nejden. Bredvid sina egna göromål försummar han icke kommunens: han är förste mannen i sockennämnden och alla slags kommunala inrättningar. Ingenstädes äro skolväsendet och fattigförsörjningen bättre ordnade än i hans församling. Han synes, utan att någonsin överlasta sig med göromål, hava tid till allt. Hans sinne är lika spänstigt, hans hjärta lika varmt, hans lynne lika glatt som i ungdomen. I hans hem äro trevnad och familjelycka gamla gäster, som ej synas ha för avsikt att någonsin flytta därifrån.
Nu höres bullret av en vagn, som närmar sig och stannar utanför porten. Barnen skynda nyfiket fram för att betrakta densamma. Det är en sufflett, förspänd med stolta, eldiga hästar. En medelålders man i elegant resdräkt, men blek, mager och av dystert utseende, stiger, ur. Göran går honom till mötes. Deras blickar mötas. Göran står ett ögonblick villrådig och tvekande, men främlingen fattar livligt hans hand och säger:
- Du misstager dig icke, jag är din gamle vän, Adolf Sparrfält.
Göran och Adolf hade ej sedan många år sett varandra; brevväxlingen dem emellan hade även längesedan upphört. Endast av tidningarne och rykten kände Göran något av Adolfs senare liv. I sitt hjärta hade Göran alltid haft en liten plats, särskilt helgad åt minnet av sin ungdomsvän, och tänkte ofta med vemod på förgängligheten av de känslor, som i ungdomen häva vår barm med en kraft, som synes kunna trotsa tidens skiften. Men de båda männens banor hade fört dem i så olika riktningar, att få beröringspunkter mellan dem kunde uppkomma.
Adolf Sparrfält tillhörde dessa naturens så vällottade älsklingsbarn, hos vilka förståndet och känslan, den praktiska blicken in i livets förhållanden och det poetiska åskådningssättet, som kastar en gyllene slöja över det mörka gruset, äro på ett harmoniskt sätt förenade. Och likväl måste dessa naturens gunstlingar, just till följd av denna harmoniska själsbildning, förr eller senare komma i ett missförhållande till världen, i en strid med den existerande verkligheten, som skall beröva dem deras lugn och förbittra deras liv, medan vardagsmänniskorna vandra sin bana i fred och förstå att begagna varje omständighet, som möter dem, till sin fördel och bekvämlighet. För de förras tankeskärpa framstå tidens alla lyten i dagen, och deras rättskänsla, deras strävande efter idealet, förstora måhända dessa lyten och göra dem odrägliga. En inre, oemotståndlig kraft driver dem då att uppträda såsom världsförbättrare och reformatorer; i ungdomens första häftighet, innan de ännu lärt uppskatta sina krafter, kasta de sig med ridderlig iver i striden, utan att räkna sina motståndare; de kämpa med öppet visir och rikta lansen mot allt, som enligt deras uppfattning är ont och falskt. Men få äro de, vilkas styrka består provet, och de starkaste kunna dock i bästa fall blott nedgöra en fiende bland de tusen, mot vilka de känna sig manade att uppträda; dessa få individer överlämna sina namn åt historien och framstå för kommande släkten såsom firade hjältar eller hånade martyrer. De övriga duka under och draga sig ur striden med krossat hjärta, med förlorad tro på mänsklighetens framtid och det godas seger. Till dessa hörde Adolf Sparrfält. Hade han varit en vanlig människa -- en av de oräkneliga, som bygga på det nittonde århundradets stora Filister-Babel -- skulle ingen bättre än han kunnat njuta livet i ro och glädje, ty han var rik, bar ett lysande namn och ägde alla de ytans egenskaper, som göra lycka i världen. Men Adolf Sparrfält hade för mycket av huvud och hjärta för att bliva en epikureisk filister. Därtill kom, att han hade uppfattat kristendomen på ett sätt, som föga överensstämmer med en demoraliserad, moraliskt kraftlös och i grunden hednisk tids åskådningssätt. Den sanne kristne är, enligt Adolfs uppfattning av vår lära, en soldat, som evigt svurit sanningens fana och förbundit sig att med uppoffring av allt jordiskt kämpa till sista andedraget mot det onda i världen eller i sin egen barm; ingen vapenvila, för att hämta andan, är honom tillåten; han får icke mäkla, icke underhandla med fienden, utan ständigt, över dignande förhoppningar och bleknande levnadsfröjder, rycka framåt och slutligen stupa under korsets fana. Den, som bekänner Kristus, måste taga sitt kors på sig och följa honom. -- Med dylika åsikter stormade Adolf, såsom en livlig, av stridsfröjd brinnande yngling, ut i världen; han uppträdde på varje skådeplats, där en social, politisk eller religiös fråga utkämpades; och ej nog härmed: han ansåg sig genom sin oberoende materiella ställning och sin plats inom samhället framförallt lämplig att draga i härnad mot demoralisationen på samhällets höjder, mot skurkar, som, skyddade av rikedomen eller dolda i höghetens nimbus, ostraffat håna sedlighet och lag, förtrampa de svagare eller genom sina exempel giva brott och laster ett slags berättigande i de lägre ståendes ögon. Detta kunde framförallt ej förlåtas Adolf Sparrfält; hela världen ropade på skandal och chikan, ty nutiden står på den moraliska ståndpunkt, att den beklagar varje rik skurk, som drages till rätta för en nedrighet, begången på sina penaters område. Den gamle Kato, som på sin tid -- en hednisk tid -- demaskerade och bestraffade de rikes och förnämes laster och brott, ärades såsom Roms ädlaste medborgare; Adolf Sparrfält däremot, som försökte detsamma, ställdes på ungefär samma linje som en nidskrivare och skördade endast hat och fiendskap för sina ansträngningar. Uttröttad och förtvivlande drog han sig slutligen tillbaka; hans krafter voro uttömda, hans själs strängar slappnade, hans tro bruten. Det enda mål, för vilket han ansett det värt att leva och sträva, hade sjunkit under hans synkrets. Världen låg framför honom såsom ett mörkt svedjeland, livet syntes honom såsom ett uselt gyckelspel, och mänskligheten som en krälande myrhop, utan annat mål än att i evighet på samma sätt, släkte från släkte, släpa strå till sin stack.
I sådan sinnesstämning återsåg Adolf sin gamle vän. Vilken förändring på dessa år! Var var nu den livlige, rosenkindade, av hopp och glädje flammande ynglingen? Med vemod vilade Görans blick på detta dystra ansikte, vars härjade drag endast svagt erinrade om hans lille älskade vän från gymnasietiden. Ack, tiden låter rosor uppspira endast för att andas död och förvissnelse i deras kalk och sprida deras blad med höstvinden!
Anledningen till Adolf Sparrfälts besök hos Göran var den, att han ämnade bese en till salu varande egendom, vars ägor gränsade intill Görans. Efter vad vi sedermera förnummit, har Adolf också bosatt sig därstädes, så att de forna gymnasiekamraterna äro nu närmaste grannar.
Göran hade skickat bud till Sven Stål med underrättelse om Adolfs ankomst. Sven och Johanna och deras barn infunno sig strax därefter, aftonmåltiden framsattes, och Adolf kände liksom ett nytt liv i kretsen av dessa enkla, glada och lyckliga människor. Senare på kvällen, då Göran och Adolf blivit ensamma med varandra, vandrade de ut i den tysta, stjärnbelysta nejden, och Adolf öppnade för vännen under ett långt samtal sitt hjärta, uppdrog en teckning av sitt liv och målade i sorgliga färger sitt nuvarande själstillstånd.
- Min vän, sade Göran, du liknar stridsmannen, som lämnat slagfältet med ett blödande sår. Men såret är, Gudi lov, icke till döds: tiden och en sund levnadsfilosofi skola läka det och endast efterlämna ett hedrande ärr, ett tillfredsställande minne av vad du kämpat, lidit och genomgått. Du drager dig tillbaka med en nyttig lärdom, att nämligen dina krafter ej motsvara din goda vilja. Så är det med de flesta, och ingen bör frivilligt lägga på sin skuldra en större börda, än han förmår bära; i annat fall störtar han på vägen och har ingenting bidragit till det stora ändamålet. Du skall fortsätta striden, men ej såsom en ensam irrande riddare, utan såsom en soldat i de djupa lederna av de tusende, som verka tyst och obemärkt inom en ringa sfär, men med icke så ringa välsignelse. Jag tror mig hava funnit, att man, för att göra andra lyckliga, måste själv vara lycklig. Utan spänstighet i själen och mod och hopp i hjärtat kan man ej uträtta något verkligt gott och bestående. Dessa egenskaper skall du återvinna under ett verksamt och fredligt liv i naturens sköte. Erinrar du dig sagan om Herakles fruktansvärde motståndare, som, varje gång han besegrad fälldes till jorden, hämtade ny styrka ur denna sin moders barm och med förnyad stridslust spände bälte med lejontämjaren? Odla säd på dina åkrar, fisk i dina dammar, blommor i din trädgård. Varje morgon skall då bringa dig nya fröjder; du skall steg för steg följa utvecklingen av dina blommande förhoppningar och slutligen inbärga skörden av dina ansträngningar. Och, framförallt, skapa lyckliga människor omkring dig, odla de dinas sinnen och sök att så ett gudomligt utsäde i deras hjärtan! Icke alla korn skola falla på hälleberget: ett och annat skall spira upp och bära frukt och giva nya frön för kommande tider. Varför klaga, om man ej med ens kan om skapa världen? Vad är den enskilda människans livslängd mot mänsklighetens oändliga framtid? Verka, medan du lever, och dö med det hopp, att Guds rike i tidernas fullbordan skall nedstiga på jorden!
De båda vännerna hade under samfalet gått mot ortens lilla kyrkogård och stodo nu vid gamle Brants grav.
- Adolf, fortfor Göran, den bästa läkedom för en nedstämd själ är dock tanken, att jordelivet blott är en försal till evigheten. Livet här nere med dess små bekymmer är ju snart förbi... den korta dagen lider till ända, och sedan... sedan
"mild är natten, lugn är natten,
hjärtats natt i graven,
som ett månljus över land och vatten,
som en vårfläkt över haven.
Ingen sorgens hand
trycker sinnet ner,
endast friden ler
över gravens land,
till dess evighetens morgon tänder
purpurljus kring nattens länder."
Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1]
"De vandrande djäknarne" förekom första gången såsom följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning från den 2 april t. o. m. den 5 maj 1856 (N:o 76-103), under pseudonymen Agricola.
Den är visserligen icke Rydbergs förstlingsberättelse. Redan därförinnan hade han offentliggjort i Jönköpingsbladet åtminstone två följetonger: Ett äventyr i finska skärgården (1850) och Positivspelarne (1851); liksom det framgår av bevarade brev, att han under åren 1851-1854 varit sysselsatt med novell- och romanförfattarskap för olika tidningar, utan att med visshet kan uppgivas, om denna alstring nådde tryckpressen.
En berättelse med motiv från Spanien, som var inlämnad till Handelstidningen före 1855, ehuru icke fullbordad, har tyvärr försvunnit, vilket är desto beklagligare, som Rydberg själv ansåg den vara sitt första mera märkliga arbete.
Utgivaren har varit något villrådig, huruvida han borde i de samlade skrifterna intaga "De vandrande djäknarne", då Rydberg själv aldrig utgivit den i bokform, och då den ju på flera ställen röjer en viss omogenhet. Men den är den första bevarade prosadikt av hans hand, som äger litterär betydelse, och den första, i vilken hans författareindividualitets drag börja teckna sig något skarpare, särskilt i Adolfs och Görans samtal och karaktärer. Det är mig ock bekant, att Rydberg mot slutet av sitt liv var betänkt på att utgiva denna berättelse, ehuru i omarbetad form. En dylik omarbetning kom icke till stånd, och fråga kan för övrigt vara, huruvida den varit önskvärd. Ty väl hade då fjärmats enstaka ofullkomliga eller föråldrade ställen, men novellen hade lätteligen kunnat mista det litteraturhistoriska intresset såsom ett dokument i hans utvecklingshistoria.
KARL WARBURG.
[1] Till första upplagan 1896.
End of file.
End of Project Gutenberg's De vandrande djäknarne, by Viktor Rydberg