Denna tid var den enda, då vår lycka verkligen kunnat brista, och jag tror, att vi båda kände det lika starkt, som om ödesdigra makter tumlat om med våra liv. En hel dag förgick, under vilken icke ett ord växlades oss emellan. Men på aftonen, när vi skulle gå till vila, föllo vi i varandras armar och gräto, utan att kunna tala.
Därefter blev allt som förut. Men den fråga, som brände mig: »Vad är det? vad kan det vara?» var och förblev obesvarad. Dock var jag lugnare, kände ånger över mina outtalade tankar och väntade på samma gång liksom en upplösning.
Två dagar därefter fann jag följande brev på mitt bord.
Jag minns, att jag bröt det med en känsla av ångest, som om detta papper skulle kunna avslöja inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann jag av begär att få svar på min fråga: »Varför är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara lycklig och olycklig?»
Brevet lydde så:
Min egen älskade.
_Att det har kunnat falla sådana ord mellan dig och mig! Att det är
möjligt blott, att det skett! Jag tyckte först, att det var, som om
solen slocknat, och jag aldrig mer skulle få se dagens ljus. Och
jag grubblade och grubblade över, hur jag skulle få dig god emot
mig igen, och hur allt detta skulle kunna bli, som om det aldrig
varit._
_Men så såg jag, att du var god ändå i ditt hjärta, även fast det
icke såg så ut, och jag började förstå, att du aldrig kunde bli
annorlunda, att det bara var det, att jag icke kunde svara dig på
dina frågor, som gjorde, att du blev sönderriven och bitter, och
därför slog du blint utan att veta, att du kunde göra mig så ont,
som du gjorde. Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara dig, men
du får icke undra över, att jag skriver. Det är bara därför, att
skulle jag försöka tala om =detta=, skulle jag aldrig säga mer än
hälften, av vad jag ville._
_Det finns så mycket, som jag bär inom mig, Georg, så mycket, som
jag aldrig får sagt, varken till dig eller någon annan, därför att
jag vet, att jag aldrig kan säga det. Jag har alltid varit så
Georg, och jag kommer nog alltid att vara det._
_Ibland, när jag tänker på, hur du är emot mig, talar om allt, icke
döljer en vrå i ditt hjärta, då tycker jag, att jag bara är ett eko
av dig, och jag är så fattig, att jag ingenting har att giva dig
igen. Och när du sagt mig, att det icke är så, då har jag känt mig
så lycklig, Georg, så lycklig och så rik. Och jag vet, att jag
givit dig allt vad jag kan giva och allt vad jag har._
_Men när du ser, att jag sitter och stirrar in i mig själv, som du
brukar säga, då skall du veta, att jag gör inte annat än vad jag
alltid har gjort, även när jag varit som mest lycklig, även långt
innan jag kände dig, och mitt verkliga liv började. Och om jag
gråter, skall du icke tro, att jag är olycklig. Det jag då tänker
på, gör mig icke olycklig. Det är bara något jag måste grubbla över
ibland, därför att jag vet, att det skall komma, och därför att jag
alltid vetat det._
_Men du skall icke fråga mig därom, ty jag kan ändå icke svara dig.
Kunde jag det, ack, kunde jag det, då skulle ju mina tårar torka av
sig själva. Kanske är det också ingenting, kanske är det bara
därför, att jag är alltför lycklig._
_Men jag vill, att du skall tro mig, när jag säger dig, att du icke
behöver frukta, att det finns någonting hemligt och dolt i min
själ, som jag döljer och håller hemligt, därför att du icke =kunde=
få se det. Det är bara det, att jag icke kan._
_Bed mig därför icke att tala, utan håll av mig, sådan jag är. Håll
av mig som din lilla flicka och vän, vilken icke begär mer än att
få gå vid din sida, så länge Gud låter mig få leva och sedan få dö
och sova i ro, glömd av alla andra utom av dig. Ty du skall aldrig
glömma mig, och det är det enda »odödliga liv» jag begär._
_Men en sak önskar jag ibland. Och det är, att du och jag vore
gamla och grå, och att våra barn vore riktigt gamla. Jag är så
mycket mor, att jag skulle önska, att mina gossar vore vuxna, och
jag finge gå i deras hem och taga små, små, riktigt små och
hjälplösa barn på mina armar och se, att jag levde en smula också i
dem. Mina gossar äro så stora nu, och de behöva mig snart inte mer.
Men det vore så gott att vara gammal och få gå samman med dig och
vänta på den dag, då den stora vilan skulle komma. Jag tycker, att
jag skulle älska dig dubbelt, om du vore gammal och grå och ingen
kunde se på dig med samma ögon som jag, och jag finge sitta och
tänka på, att ingen mera än jag hade rått om dig, och ingen därför
riktigt visste vem du var._
_Nu har jag sagt dig så mycket, och det du bett mig säga, har jag
ändå icke sagt. Men tänk icke på det, Georg, tänk bara på, att jag
älskar dig nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu känner
för dig, är mer än ord kunna uttrycka, mer än du själv någonsin kan
veta. Ty hos dig och här är min plats, och jag har allt, vad någon
kvinna haft eller någonsin kan få, om hon än bleve aldrig så
lycklig. Tro ingenting annat, ty då gör du mig olyckligare än du
kan ana eller tro._
DIN HUSTRU.