Jag bröt det brev, som låg överst i min egen barndoms lilla byrå inne i Svens helgedom. Där läste jag detta:
_Jag har så många gånger talat om att dö, men en gång skall det ju
ske. Den, som först finner detta papper, skall visa det för den
eller dem, som skola sköta om min begravning. O Gud, när jag
skriver ned detta ord -- vore jag så nära graven, som ordet är
papperet. Jag skulle ju vilja leva för mina älskade, som ha gjort
för mig mera, än människor göra för en annan, och jag försöker allt
vad jag kan. Men om det icke lyckas -- och det känns så -- då vill
jag, att jag kläds i min vita klänning. I min nedersta byrålåda
finns allt linne, som Nenne, min ängel, begagnade. Behövas
handdukar, finnas sådana också. Men låt dem följa med mig. Låt så
mycket som är hans och som rymmes i min kista komma dit. Även på
hans hårda små leksaker skall jag ligga mjukt -- --._
_En sista önskan ännu. Dör jag här hemma, försök, om det är
möjligt, att ha likrummet i Nennes rum._
_Tack för allt, allt. Men jag var en olycklig människa och kunde
icke leva, trots all ömhet och kärlek -- --._
Eder
ELSA.
Och så blev hon klädd i den vita klänningen, vilken hon icke begagnat, sedan hon var glad åt jorden och allt som jorden var. Allt blev gjort, som hon hade önskat, och inne i Svens lilla rum bäddades hennes sista bädd. Där låg hon med sitt rika svarta hår utslaget över den vita dräkten, och kring henne stodo alla vårens blomster. Bakom henne höjde sig mot det lilla fönstret en purpurröd azalea, och över bädden låg ett regn av gula rosor.
Hon såg ut, som om hon sov, och hennes ansikte hade föryngrats i döden.
Så gick hon till Sven, som hon själv hade sagt, och därför är detta »boken om lille-bror», som kom och blev sin moders ängel, om än ej som vi hade hoppats. Ty han tog henne med sig, när han gick.